Med Gospel Music har vibrafonisten Joel Ross hittat ett sätt att få religiös musik att verka fjäderlätt och anspråkslös, och det är en atmosfär han (kanske förståeligt nog) aldrig släpper taget om. Utan facit i hand är det svårt att förstå låtarna som tolkningar av bibliska berättelser, men såväl med som utan den vetskapen svävar musiken ledigt, och även när den landar i gospeltraditionens upprepningar och djupa medlidsamhet så tycks den aldrig sträva mot den; olikt all annan musik som härrör ur en religiös tro så saknar Ross musik alla anspråk. Det är jazzmusik som börjar och slutar i sig själv; redan på andra spåret – Trinity (Father, Son and Holy Spirit) – ger sig bandet på en utsökt sju minuter lång demonstration på deras samspel; kompositionen går i alla våxlar utom låga, ökar och sänker tempot, Ross vibrafon svarar på saxofonerna (Maria Grand på tenor och Josh Johnson på alt) som om de hetlevrat diskuterar någonting, och som lyssnare drabbas man hela tiden av denna kontrast mellan harmoni och konflikt. Tonerna gnabbas, gnatas, stöter och blöter men helheten sjuder – bandet jobbar mot varandra, men tillsammans, och accelerar och kommer tillbaka som en helhet, lyckas alltid landa ihop som en katt, totalt klara över vad de håller på med.
De olika bandmedlemmarna får därefter olika chanser att breda ut sig under albumets gång – trots att Ross är krediterad som soloartist så är det relativt sällan som hans vibrafon står helt i centrum; när det sker, som i spår som Nevertheless, Word for Word och Repentance finns det något mer närgånget och insisterande i musiken. Andra spår, som The Sacred Place, bygger mer på vad pianisten (Jeremy Corren) håller på med. Trots att skivan på intet sätt är opersonlig – Ross växte upp som baptist och skivan är hans hyllning till den kristna kulturen – så kan man argumentera för att det kommer mer religiös lidelse, mer soulig gospel-feeling, från hans andra bandmedlemmar; åtminstone så som man vanligen känner igen sådana saker. Vad gäller sin tro, eller sin lidelse, så är det ingenting Ross skyltar med. Detta är inte performativ konceptmusik. Man måste dra slutsatsen att Ross kristna identitet är del av honom som vad som helst, varför det egentligen inte heller finns något specifikt ”religiöst” att ”addera” i musiken.
Kanske det är detta som föranlett att albumets sista del har ett par sånginsatser. Ross hustru, trumpetaren Laura Bibb, sjunger ett och samma mantra i Praise to You, Lord Jesus Christ, en bluesig version av Calvary (framförd av Betty Jackson King) och The Giver, en klassisk jazzbarballad byggd på en dikt av James Baldwin, med utmärkt loungesång av Andy Louis. Det här är oerhört behagliga saker att lyssna på, även om det är den enda gången på skivan som musiken börjar glida över till jazzklichéer.
Därutöver har jag svårt att bli helt bekväm med Ross fäbless för hypnotiska upprepningar – särskilt i en religiös kontext blir Bibbs ständigt upprepande hyllningar till Jesus mindre ett uttryck för inlevelse och mer ett uttryck för besatthet. Att det inledande spåret Wisdom Is Eternal (For Barry Harris) också genast börjar med gungade upprepningar av samma eskalerande skalor, vilket låter lite mer som lustiga huset än som något som ska inbringa andakt. Lekfullheten går här lite överstyr och skapar ett intryck av inskolad enstörighet; man får plötsligt känslan av att Ross gjort denna musik inte för att han inte har något att bevisa utan för att han bara inte vet bättre.
Det finns alltså på gott och ont en transparens, en generös öppenhet, i den här skivan. Man kan önska mer djup, kanske rentav mer inlevelse, och man vet inte riktigt hur gott Ross omdöme är, men ingenting av det förtar trovärdigheten i själva uttrycket. Inte en enda ton klingar falskt; faktiskt låter varje spår påfallande samspelt och självsäkert och det är långt ifrån tråkigt – man kan inte missta det för lite slentrianplinkande att ha på i bakgrunden. Det skär sig igenom, det insisterar sig fram, det är musik som är på upptåg och har en avsikt. Kanske det är en själv det är fel på för att man inte helt öppnar sitt hjärta på en gång.
Lämna ett svar