Med sin första LP (senare återutgiven som Hallelujah I Love Her So) lade Ray Charles redan grunden för de genrefusioner som skulle förändra populärmusiken för alltid; bland klassikerna finns de romantiska svängningarna i öppningslåtarna Ain’t That Love och Hallelujah, plus avslutande, högtravande I’ve Got a Woman med sina inslag av country, men däremellan tynger Charles ner gospelljuden till tung blues på Sinner’s Prayer och leker med grova och enkla temperament, ofta samtidigt, genom hela albumet. Till skillnad från andra viktiga skivor från slutet av 50-talet känns detta som något långt ifrån ett konceptalbum, men även när han låter så här ung och osnuten så framför Charles låtarna med sådan livlighet och gnista att de årtionden senare fortfarande lyser, oavsett hur många reklamfilmer för pulversås man har hört dem i.
Lämna ett svar