Tanken var väl aldrig att Hoola Bandoola skulle vara det naivistiskt politiska rock-kollektivet där 60-talet levde kvar utan snarare, bäst belyst här i tredje skivan, ett klart och koncist plakatpolitiskt band med ett rakt, retoriskt och renodlat uttryck i alla håll och kanter. Mer koncist blev det aldrig än här, med sånger som Hugget som stucket, Ingenting förändras av sig själv, Danslåt för yttrandefriheten, Andersson & Co och När man jämför, alster där positivismen ersatts med en cynisk, stundtals vredgad humor och emellanåt ett gränslöst patos som sträcker sig åt alla håll – t.ex i Karins sång (framförd av Karin Bribakken) och Jakten på Dalai Lama med Södra Bergens balalaikor. Stämningen här är, särskilt i efterhand, rent apokalyptisk men det kan inte förnekas att detta är en stenhård, oavvislig svensk proggklassiker.
Lämna ett svar