Graceland borde ha blivit en liten skiva, en säregen outsider, ett intressant sidospår från en artist som varken hade i Memphis eller Sydafrika att göra. Istället satte Paul Simon fingret på en vit dröm om Afrika som exploderade som olja, sålde som smör och som än i dag påstås vara genialisk. Som en sann babyboomer hörde han lite musik han inte visste namnet på och bestämde sig för att resa till dess ursprung och leka lite i den sandlådan. New York hade blivit kallt, kanske. Jaså, det visade sig vara Sydafrika? Gott så, de har ju folk som sätter musiken över allting annat där också.
Exakt vad det var som var med den sydafrikanska mbaqanga-musiken som Simon blev så förtjust i är svårt att orka engagera sig för att ta reda på. Helt klart var dock att han inte var nöjd förrän han tagit soundet och hittat ett sätt att plocka isär det, rulla plastfolie runt varje del och sedan placera dem i en vakuumförpackad maskin där varje sublim harmoni och svängig “improvisation” är genomlyssnad och övervägd in i minsta detalj. Det finns ingen sol i musiken, ingen sand och inget grus. Verkligen inget blod. Där Simons texter förut varit intima och gestaltande är de nu med vissa undantag (som inledande The Boy in the Bubble, en programförklaring som sedan inte fullföljs) surrealistiska och kärnlösa, kryptiskt symboliska utan tydligt perspektiv eller mål, just för att de saknar ett legitimt ursprung.
Med största sannolikhet bidrog den här karaktärslösheten, denna syntetiska positivism, till att göra skivan så oerhört framgångsrik. Det finns en 1920-talsosande exotism, inte så mycket i Simons uttryck som i albumets groteska popularitet; tänka sig att man kan dansa rock och blues till sydafrikansk musik också, så chict! Till och med ett spektakel som Live Aid var uppenbarligen för allvarligt. Det människor verkligen längtar efter är att slippa behöva bry sig om något alls (och Simon, med sin hyperaktiva talang, vet det). Det är därför idén om musik som “överbryggar alla hinder” är en så attraktiv dröm; det är inte appropriering utan utradering. Drömmen om en musik som tar bort världen ur ditt huvud; musik som en slutgiltig, allting uppslukandes atombomb. Extra surrealistiska texter för att kludda bort alla tecken på att denna musik någonsin handlat om något, någonsin kommit någonstans ifrån, någonsin behövts.
Man kan naturligtvis påstå att det hela är en in i minsta detalj mästerlig skiva. Den innehåller ju en massa olika saker och alla är utomordentligt samordnade. Texterna har många välformulerade formuleringar. Bassolot i You Call Me Al, den instabila men ändå pulserande rytmen i titelspåret, de desorienterade ljudeffekterna i Under African Skies. Alla fick faktiskt väldigt bra betalt också. Det är sannerligen inte musik som låtit något falla till slumpen. Det är överbegåvad musik som dansar med sig själv under ett självförvållat pistolhot – musiken är härlig, inte för att den till sitt väsen besitter denna besjälning utan för att den måste vara härlig, den är härlig på tvång. Verkligheten, eller åtminstone den direkta upplevelsen av verkligheten, måste ut ur våra huvuden.
Men när musiken inte längre kan spåras till verkligheten den kommer från så tappar den också en röst. Graceland består därför av en serie tjusiga programmeringar och presentationer, kalkylerat svängiga och tillvarataget “själfulla”; det är ett uttryck av intensivt, maniskt kontrollbehov, en demonstration av hur fantastisk musik rent teoretiskt skulle kunna låta.
På zulu betyder för övrigt ordet mbaqanga kort och gott “gröt”. Inte en sekund på Graceland låter som gröt.
Lämna ett svar