Hoola Bandoolas andra LP sålde som smör och satte förmodligen fingret på mångas känslor av intensiv kognitiv dissonans i en alltmer svajig politisk kultur – det finns ett tåg att hinna med, tydligen, och man vill likt Herkules veta skillnad mellan rätt och fel. Ångest och projiceringar anas under den rakrockiga ytan och skivan är på alla sätt och vis barnsligare än den mer självsäkra och mångfasetterade debuten, Garanterat individuell. Tur då att bandet är bra på att leverera bra havreskorpsboogie och ett par rent sublima hippiedoftande historier (som tingel-tangliga Maya). Keops pyramid, en av Wiehes tidigaste varianter av en protestlåt i Dylanstuk, är en av låtarna som otvetydigt överlevt i människors medvetande.
Lämna ett svar