Det är lätt att förstå varför Hoola Bandoolas debut blev så populär så fort – redan inledande Hemmet klargör att soundet såväl som inlevelsen helt och hållet matchar Woodstock-doftande hippieinlevelser från andra sidan kontinenten. Trots didaktiska texter fulla av domderande cirkelresonemang så finns det en äkta spel- och livsglädje i den här samlingen sånger, som lekfullt och till synes obehindrat rör sig genom rock, visa och folkmusik, allt med samma, aldrig ursäktande kollektiva bräkande. Det hela öppnar och bjuder in till en helt egen värld, på samma gång hemlig som oändlig och lika kryptisk som konkret; en som fortfarande överlevt, om än i vinylens dunkla magi. Avslutande Fred (Till Melanie) har kommit att bli mest ihågkommen, inte minst tack vare Imperiets cover; desto färre kanske minns att originalet svävar runt i 13 obrydda minuter!
Lämna ett svar