Mary Pickfords näst sista stumfilm blev hennes överlägset bästa, en oväntat intensiv och gripande historia som utspelar sig på en gård där ett par vedervärdiga människohandlare spärrat in föräldralösa barn för slavarbete – Pickford spelar den äldsta av barnen, som får agera mor (och helgon) medan de i förtvivlan försöker överleva eller mot förmodan fly (gården ligger i ett träsk fullt av kvicksand och alligatorer). Storyn låter i teorin som den typiska Pickfordmelodramen – och den är för all del extremt sentimental – men fotot och regin skyr inga medel i form av brutalitet eller råhet, varför känslorna aldrig känns oärliga eller manipulativa. Tvärtom finns det en rak, vuxen kvalitet i det visuella berättandet här, vilket också förgylls av ett par storartartade prestationer, inte minst Gustav von Seyffertitz som den ondskefulle bonden. Att filmen är driven av ett annat typ av engagemang än Pickfords vanliga var också tydligt i produktionen av filmen, då berättelsens ”babyfarmar” var ett reellt samhällsproblem och Pickford själv var trött på och beklämd över att spela småflickor i 30-årsåldern. Det är inte ofta formulafilmer tar sådana här oväntade, om än enstaka, svängar ut i plötsligt allvar – denna är stundals riktigt omtumlande, vilket man kan säga om ytterst få andra Pickfordfilmer.