My Old Lady

Regi: Israel Horovitz

En amerikan i Paris ärver en lägenhet i Paris efter sin far, men där bor en gammal tant som kräver att han betalar hyra. Gammalt groll ur det förflutna uppdagas.

 

Den filmade pjäsen är ett mobbat filmbarn. Ingen verkar tycka om dem – filmer där karaktärer bara sitter och pratar med varandra. Man måste lyssna, tänka själv. Jag har egentligen aldrig förstått varför denna subgenre (liksom musikalen) alltid möts med sådant vedertaget förakt. Har man en bra berättelse, fina karaktärer och bra skådespelare spelar ju formen ingen som helst roll.

Och så är det med My Old Lady, en regidebut av pjäsförfattaren Israel Horovitz, byggd på hans egna pjäs. Den är marknadsförd som någon slags generisk feel-good, så jag kan förstå om biobesökare blir besvikna: Det är alltså filmad teater det rör sig om, till punkt och pricka. Men det är inte någon dålig filmad teater – tvärtom är kanske My Old Lady just precis så pass bra en sådan här berättelse kan bli. Den har humor och romantik men också nattsvart ångest; den är bitterljuv med beska, och den rör på sig.

Vad menar jag med att den rör på sig? Jo. Filmen börjar som en ganska okomplicerad liten gladlynt sak om Mathias (Kevin Kline) som är en av filmhistoriens många amerikaner i Paris. Efter sin döda far har han fått ärva en lägenhet i Paris som visar sig ägas av pappans gamla flamma – en 92-årig dam vid namn Mathilde (Maggie Smith). Kruxet är att lägenheten är en viagé – en gammal fransk tradition där hyresägaren betalar den inneboende fram tills den dör. Och Mathilde är en pigg tant, som nu begär 2400 euro i månaden av Mathias. Som spenderat alla sina pengar på att åka till Paris och nu hoppades kunna sälja lägenheten. Hans far har gett honom grisen i säcken efter sin död.

Kevin Kline är idealisk i huvudrollen eftersom han på ett perfekt sätt säljer den falska inledningen – att detta bara skulle vara en simpel liten komedi. Kline har varit i Frankrike förut (French Kiss) och han har haft pappa-problem förut också (Otäcka odjur) och hans karaktär är bitter på det där reserverade och sakliga sättet där Kline alltid excellerar.

Samma trick gör Maggie Smith som har en självklar pondus redan innan hon är med i bild. Allt talar för att My Old Lady ska vara en slags situationskomedi om ett problem – en jänkare är som fisken på torra land i Paris, vill bara ha en massa pengar och tycker inledningsvis inte om tanten som hindrar honom, men värms hans hjärta möjligen och kan det vara så att hon har en dotter spelad av Kristin Scott Thomas?

Mja, jo ja. De där sakerna finns med i filmen, inser jag nu när jag tänker på saken, men det är inte vad som lämnar intryck. Vilket är tur, eftersom intrigen är rätt långsökt. Tur då att filmen inte fokuserar på den utan börjar gå inåt istället – Mathias visar sig vara döpt efter Mathilde, som var älskarinna till Mathias’ pappa. Just som man tror det ska visa sig att de är släkt så stannar filmen igen och blir till en terapisession om skadade självbilder, trasiga familjer, svarta barndomsminnen, alkoholism, kronisk depression och självmord.

Så mycket för den feel-good-stämningen!

Ja, Kristin Scott Thomas dyker upp – som Mathildes dotter Chloé – och det finns konflikter dem emellan men de är alla befogade och trovärdiga. Chloé vill mer än något annat än lägenheten ska stå kvar, och när Mathias dyker upp kommer han farligt nära en slemmig advokat (Stéphane Freiss) med siktet inställt på att göra om allting till ett hotell. Ett av få stående skämt i filmen (improviserade av Kline?) är att advokaten heter François Roy, vilket gör honom till ”Wah Wah”.

Jag kan inte komma på när jag senast såg Kline i en så här pass matig och tillfredsställande roll (jo, det kan jag – Ang Lees The Ice Storm förstås). Mathias är en karaktär som har allvarliga problem – inte bara har saker inte gått som han velat i hans liv, han vet precis varför de inte gått som han velat och han har aldrig hittat ett sätt att kunna göra något åt det.

Utan att säga för mycket har han spöken i barndomens garderober från en pappa som inte brydde sig mer än han tyckte han behövde; en mamma som lämnade honom, på det mest omskakande sättet man kan lämna en annan människa; en oklar självbild, en flaska att dricka ur; en värld som tycks nattsvart och meningslös. Hans vänner vill inte prata med honom, för han har ”the loser’s disease”. Han bryr sig inte längre. Livet är ett elakt skämt. Han skrattar tillbaka, ihåligt och menlöst.

Mathilde lever i villfarelsen att eftersom hon var lycklig med Mathias pappa så kan det inte ha varit något fel på deras relation. Jag har ibland tyckt mig notera en aura av låst förnöjsamhet hos mycket gamla människor – ungefär som att det förflutna är över och att de är stolta över att ha blivit så gamla, om de så än var nazister eller seriemördare i sina liv – och Maggie Smith prickar denna aura perfekt. Det tar lång tid för henne att förstå att Mathias liv också är del av hennes. Det hon gjorde då påverkade honom då, och det han säger nu påverkar henne nu. Om relationen inte är där via blodet så är den där via livet.

Det finns skratt i filmen – en del torra, andra långsökta, enstaka direkta – och den har lyckligt slut. Alltså är det en komedi, antar jag. Men det är en film som inte leker med mörkret och allvaret som livet kan bestå av. De egna trauman och kamper som varje människosjäl måste ta sig igenom, och sättet våra handlingar påverkar andra omkring oss – sättet ingen av oss i längden kan överleva genom att bara tänka på oss själva.

Det är alltså en film om vuxna människor och den vänder sig till en mogen publik som är för gammal och intelligent för filmer som Hallonbåtsflyktingen och Säg aldrig aldrig. Filmen är en bagatell för de som vågar se livet i ögonen, hemskt tung för de som föredrar att ta saker med klacksparkar. Kanske är den tråkig för de som inte vill eller orkar lyssna på människor när de pratar om sina problem. Men karaktärerna i My Old Lady pratar, hursomhelst, och de pratar naket om den glädje och den skräck de bär på. Ibland är det roligt, ibland gör det ont. Det är inte en alldeles vanlig film, på det sättet, och jag tyckte om den.

 

FREDRIK FYHR

 

*

MY OLD LADY

Originaltitel, land: My Old Lady, Storbritannien/Frankrike/USA.
Urpremiär: 10 september 2014 (USA, limited).
Svensk premiär: 10 oktober 2014.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ? (DI)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kevin Kline, Maggie Smith, Kristin Scott Thomas, Stéphane De Groodt, Stéphane Freiss, Dominique Pinon, Noémie Lvovsky.
Regi: Israel Horovitz.
Manus: Israel Horovitz, byggd på hans pjäs.
Producent: Nitsa Benchetrit, Gary Foster.
Foto: Michel Amathieu.
Klippning: Stephanie Ahn, Jacob Craycroft.
Musik: Mark Orton.
Scenografi: Pierre-François Limbosch.
Kostym: Jacqueline Bouchard.
Produktionsbolag: BBC Films, Cohen Media Group, Deux Chevaux, Krasnoff/Foster Entertainment, Le Premier Productions, Speciality Films.
Svensk distributör: SF.