Förstklassig finsk pusseldeckare som faktiskt blev framröstad till den bästa finska filmen någonsin i en omröstning gjord av Yle år 2012. Vi får stifta bekantskap med Helsingfors Poirot, den lättretlige kommissarie Palmu (Joel Rinne), som undersöker ett dödsfall i ett stort hus – den döde var en ung, odräglig pamp och huset råkar bara vara fullt av ett halvt dussin av hans societetsvänner. Snart listar han såklart ut att det rör sig om mord och de misstänkta är det klassiska galleriet, från den alkoholiserade fjanten till den gamla damen med agg i blicken, via den lojale butlern och diverse blåögda jetsetters. Till skillnad från Arne Mattssons svenska Hillman-motsvarigheter så är denna film väldigt engagerad av sitt omständliga mysterium – här finns inga onödiga sidospår eller fluffigt jönseri, trots att barske Rinne ger filmen gott om krass humor. När någon förklarar för honom vad en metafor är, och han därpå undrar han varför de letar efter något som inte finns, känns det som att Aki Kaurismäki föds.
Det Langinspirerade berättandet lyckas på ett imponerande vis gestalta inte bara karaktärerna i sig utan även hur de orienterar sig i det stora husets rum och hur deras olika berättelser passar ihop. Den finfina ensemblen är också pigg och ser till att man aldrig tappar fokuset från pusslet som blir mer och mer stimulerande trots att det bara blir snårigare och till sist grenar av sig nästan helt i parallella handlingar. Det är den typ av film som belönar en om man följer med i den; underhållande, men rigid. Som pusseldeckare är den mycket välgjord och elegant, i det närmaste helt oklanderlig. Fick tre uppföljare. Av Matti Kassila, med tjusiga Elina Pohjanpää, Elina ”lilla My” Salo, Saara Ranin som gamla tanten, Pentti Siimes som den ständigt onyktre pajasen och Leevi Kuuranne som den väldigt John Gielgud-inspirerade butlern.