Jacques Rivettes långfilmsdebut är en av de mer underskattade nya vågen-filmerna – liksom Rivette själv kom att bli underskattad, trots att han var en av ”vågens” centrala organisatörer. Huvudpersonen är en något ängslig ung kvinna (Betty Schneider) som studerar engelska på universitetet – istället för att plugga dras hon in i en udda härva som börjar när hennes granne påstår att en närstående fallit offer för någon form av dunkel konspiration. Detta leder huvudpersonen till att börja umgås med en teaterregissör (Giani Esposito) som hon efterhand blir säker på också ska falla offer för konspirationen. Vad denna konspiration går ut på, och om den ens finns, förblir ett mysterium i den här besynnerliga, hypnotiska filmen som på ett lika anspråkslöst som infernaliskt sätt börjar gräva i ens psyke. Filmen innehåller alla de kännetecken som Rivette skulle utveckla på mer gränslösa och fantasifulla sätt, men sättet den här filmen placerar sin parallella psykodynamiska verklighet i en samtida och alldaglig miljö, bland mer eller mindre riktiga människor fångade i sin tids politiska och filosofiska rörelser, ger den en alldeles särskild, subtil sprängkraft. En film som inte liknar någon annan, trots att den inte innehåller en enda förfalskad bild – samtidigt får Paris gator, kaféer och morgnar en nästan drömsk, spöklik kvalitet i det eleganta svartvita fotot, genom vilket karaktärerna rör sig som flanörer på liv och död sökandes efter verkliga eller inbillade sammanhang. Flera av nya vågens figurer medverkar i cameos, kanske mest iögonfallade Jean-Luc Godard (kryptiskt krediterad som Hans Lucas) som raggande, nihilistisk hipster på ett café.