Detaljerat, mångfasetterat och genomträngande rättegångsdrama där en man under oklara omständigheter faller till sin död från ett tak och hustrun (Sandra Hüller) hamnar i rätten misstänkt för att ha dödat honom. I den långa historien av rättegångsdraman är denna ovanlig – frågan om vad som hänt är inte det relevanta, eftersom juridik handlar om argumentation och inte rättvisa, filmen är heller inte en thriller eller ett Rashomon-besläktat mysterium. På ett fascinerande sätt lyckas filmen få hustrun att förefalla helt oskyldig, även om vi aldrig får några kalla fakta om saken; medan hon är stoisk är filmens indirekta huvudperson hennes blinda son som i slutändan är den som måste fälla den avgörande domen – som inte existerar i rätten utan någonstans i familjens outtalade sociala zoner. Stoffet är skickligt sammanställt, och man tvivlar aldrig på att en rättegång av det här slaget skulle gå till på precis det här sättet, men det är när det går upp för en att rättegången är ett villospår som filmen verkligen växer och djupnar; snarare än en film om rätt och fel blir det en film om verklighet och varseblivning, en människas rent psykiska behov av sammanhang och vikten av att våga ha en åsikt i en alltmer likgiltigt relativiserande värld. Kort sagt: När vi inte vet sanningen måste vi hitta på den. Vann Guldpalmen i Cannes – den första meriterade vinnaren på många år.