Andrea Arnolds filmer är inte för dem som finner trygghet i distans, eller de som söker efter storhet i det artificiella, vare sig det handlar om teman, estetik eller berättandekonst. Inte heller är de för dem som förkastar eller inte vet vad de ska göra med realism. Du ska bli förkrossad av hennes film, nästan som om händelserna hände dig, någon du känner eller någon i din familj. Du måste känna varje katastrof. Lida med. Det går inte att bara behandla det som fiktion. Det Arnold söker efter är sanning. Sanning är viktigare än frälsning, eller drömmar om en lycklig framtid; viktigare än att känna sig befriad i två timmar.
Hennes stora genombrott Fish Tank är kanske också hennes mest drabbande film. Det är en modern melodram om bråkig femtonåring i ett fattigt, engelskt höghusområde, icke-uppfostrad av en vedervärdig mamma och ständigt i trubbel – hennes enda hopp ligger i det kompulsiva intresset för streetdance. Saker förändras, inte nödvändigtvis till det bättre, när mammas nya kille (Michael Fassbinder) visar sig vara en schysst och öppen person. Kanske lite för schysst och öppen…
Vart det hela bär hän är inte lika fascinerande som kringelikrokarna som den desperata huvudpersonen tar för att komma dit (destinationen är inget att hurra för, snarare mynnar denna ut i en nästan romantisk existentialism, som tagen ur en postapokalyptisk fantasyfilm). Arnold har en intuitiv förmåga att skildra människor som drivs av begär och som inte kan anpassa sig till sin omvärld, särskilt inte när de inte uppmuntras eller motiveras av någon eller något, och hennes suggestiva diskbänksrealism saknar moraliska eller politiska direktiv. Filmen är så naturalistisk att man förlåter de mest melodramatiska och förutsägbara intrigtrådarna just för att de är så trovärdiga och så emotionellt akuta. Men även med facit i hand målar filmen upp en samhällskritik som är lika rak och saklig som i plakatfilmer av Ken Loach, bara mer komplexa och uppriktiga – men Arnolds poäng är inte världens ojämlikhet, utan de människor som befolkar den, och sättet människans inre går stick i stäv mot hennes yttre.
Jag är verkligen överväldigad av Arnolds förmåga att skildra sina subjekt. De framgår inte på sidorna i manuset. De har väckts till liv av Arnold och skådespelarna. Hon har med största sannolikhet uppmuntrat Katie Jarvis, den häpnadsväckande amatörtalangen i huvudrollen, att göra henne självsäker nog att vara sig själv – för det är i huvudsak sig själv hon spelar; inte när det gäller biografiska fakta, förstås, utan i gestaltningen, framställningen; berättelsen är påhittad men presentationen är transparent.
Å andra sidan finns det Michael Fassbender, som hade gjort 300 och Hunger vid det här laget, en professionell skådespelare på randen av att vara universellt etablerad. Han hade så lätt kunnat förstöra filmen med för mycket skådespeleri. Istället smälter hans alltför charmiga Manic Pixie Boyfriend utan ansträngning in i filmens verklighet. Arnolds direktiv måste ha varit enkla. Jag kan komma på tre: Han är perfekt för att han inte bryr sig. Han är allt de vill att han ska vara eftersom han faktiskt ser ner på dem. Han är glad för han tror att han kan komma undan med det. Jag undrade hela tiden varför en sådan här snubbe skulle dejta en sådan här kvinna (den fullständigt hemska mamman, utan tvekan den enda karaktären i filmen som har ingen eller väldigt liten nyans) och varför han, om han är en sådan drömkille, har sådana problem med att hålla sig borta från tonårsdottern.
Jag tänkte att det var ett intressant karaktärsfel, men det visar sig ha en helt logisk förklaring: De är fattiga, de kommer aldrig att vara en del av hans liv, så de är därmed också godtyckliga. Det enda problemet han har med att ha sex med någon som råkar vara ett barn är att det är ”out of line” och kan få honom i trubbel. Lika läskigt för honom är det nog att akten gör hans utlevda fantasi till besk verklighet. Han reagerar som en man med absolut makt gör, med hot och våld.
Ännu mer imponerande, nästan otäckt, är hur Jarvis förblir hundra procent övertygande också mot Fassbender, vars framträdande är subtilt; hans rollfigur hade mycket kunnat framstå som omöjlig att förstå.