The Legend of Hercules

Regi: Renny Harlin

Origins-story om hunkige Herkules, son till Zeus, som blir förvisad från sitt hemland av sin surrogatpappa – han blir gladiator och återvänder sedan för att ha ihjäl honom och gifta sig med sin mö.

 

Jag tror på mirakel. Den dag ska komma då Renny Harlin återigen gör en schysst, rapp, enkel, underhållande ”rulle”. Den dagen är inte idag. Men sanna mina ord – Det ska ske!

Det är den enda tröst jag har. Det är det enda ljuset i den trånga, klaustofobiska, murkna, trånga och fula tunnel som är The Legend of Hercules. En eventuell film i en eventuell framtid. Jag har inga andra ord, egentligen, för mina känslor för den här filmen: Det finns bättre filmer än det här. Kalla det årets understatement.

Jag har överhuvudtaget inte mycket att säga. Jag försöker hitta formuleringar för intryck som inte lämnar känslor. Detta är en död film. Rutinmässig intill döden, färglöst klyschig från början till slut, fyrkantig som en låda och det enda glädjeämnet i den är stunder då och då som är så absurt fåniga att man kan roa sig åt faktumet att någon någonstans tänkt att det här skulle vara en bra film.

Storyn är som en mimare. Man kan notera att en finns där, men det spelar ingen roll om man missar den. Allt förklaras så vedertaget och karaktärslöst att ögat uppfattar bilderna men hjärnan kopplar dem inte till något väsentligt som den känner igen. Herkules föds av Zeus. Hans indirekta svärfar Amphitryon (Scott Adkins) är en elak kung som skriker oavbrutet och hatar allt. Hans mamma Alcemen (Roxanne McKee) är snäll och mystisk. Så finns det en tös också (Gaia Weiss), som han älskar, och en halvbror (Liam McIntyre) som ska ärva tronen men som naturligtvis inte kan mäta sig med honom.

Naturligtvis känner sig kungen hotad och Herkules måste ut ur landet och bli en gladiator i utkanten av Grekland. Som en garantistämpel på att vi tittar på något generiskt dyker Yugoslaviens stolthet Rade Serbedzija upp och kliar sig i det loppiga skägget. Allt är som vanligt i b-filmslandskapet.

Effekterna är vansinnigt fula. Man har velat imitera klippningen och den estetiska stilen från 300, men man har gjort det helt tondövt. När Herkules svingar sin kedja, som han likt He-Man elektrifierat genom sin pappas åskblixtar, växlar vi oavbrutet mellan ful slow-motion och ful fast-motion och fienderna stupar på grund av CGI-stenar (och nämnda kedja) som uppenbarligen inte är där i verkligheten.

Vissa av skådespelarna är på samma skrattvänliga nivå. Ingen mer så än Scott Adkins som skriker och vrålar sig igenom filmen i skurkrollen tills man bara kan skratta, lite lätt förvirrat, åt denna uppvisning i skådespeleri som går ut på att SKRIKA GUTTURALT ÅT ALLT. Här har vi ett nytt fenomen, känner jag: Scott Adkins har ”Hulken-komplex”.

Det finns dum, självironisk humor där som resten av filmen skulle mått bra av att kapitalisera på. Inte minst är den plågsamt fyrkantige och tvålskimrande Kellan Lutz… tja, plågsamt fyrkantig och tvålskimrande i huvudrollen. Jag vet inte om Lutz är en bra skådespelare eller inte – för han har inte gjort någon ambitiös roll i någon bra film – men han ger mig inga anledningar att tro det.

Det kommer en till Herkules-film i år. Med Dwayne Johnson. Den kan inte vara värre än den här. Det är omöjligt. Faktum är att Legend of Hercules, rakt ner till själva titeln, känns som den kommande Hercules-filmens Asylum-producerade knockoff som släpps direkt på DVD för att lura folk.

Jag måste nå punkt nu, för det bär mig emot att slösa ord på den här filmen. Vissa undrade varför jag var så ”snäll” mot 300: Rise of an Empire och Pompeii. De människorna har helt enkelt inte sett The Legend of Hercules. De behöver inte göra det. De borde inte.

 

FREDRIK FYHR

 

*

THE LEGEND OF HERCULES

Originaltitel, land: The Legend of Hercules, USA.
Urpremiär: 8 januari 2014 (Filippinerna)
Svensk premiär: 9 maj 2014.
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kellan Lutz, Gaia Weiss, Scott Adkins, Roxanne McKee, Liam Garrigan, Liam McIntyre, Rade Serbedzija, Jonathon Schaech, Luke Newberry, Kenneth Cranham, Mariah Gale, Sarai Givaty.
Regi: Renny Harlin.
Manus: Sean Hood, Daniel Giat, Renny Harlin, Giulio Steve.
Producent: Boaz Davidson, Renny Harlin, Danny Lerner, Les Weldon.
Foto: Sam McCurdy.
Musik: Tuomas Kantelinen.
Klippning: Vincent Tabaillon.
Scenografi: Luca Tranchino.
Kostym: Sonoo Mishra.
Produktionsbolag: Millennium Films.
Svensk distributör: Walt Disney Pictures.