Det blåser upp en vind

Regi: Hayao Miyazaki

En film om Jiro Horikoshi, mannen som designade japanska krigsplan under andra världskriget; hans drömmar om vinden, flygplan och hans livs stora kärlek – den ömsinta Naoko, som är sjuk i tuberkulos.

 

Att Det blåser upp en vind ska vara Hayao Miyazakis sista film är mer än bara lite kuriosa. Det är ett faktum som skär rakt igenom filmens märg och ben och genomsyrar den från början till slut. Det är svårt att bara se det som en film om Jiro Horikoshi, ingenjören som designade attackflygplan för japanska riket under andra världskriget. Desto mer känns det som en filosofisk film från en åldrad man som ser tillbaka på sitt liv och funderar på tiden, och livets, förgänglighet.

Därmed inte sagt att detta på något sätt är en självbiografisk film. Filmen, byggd på Miyazakis egen manga, handlar om Horikoshi från hans barndom kring första världskriget, och första gången han drömde om att bli flygplansingenjör, vidare genom årtiondena fram till andra världskriget, som smyger sig närmare och närmare i marginalen av hans liv, medan vad som senare ska bli känt som mellankrigstiden krymper, och Horikoshi finner kärleken i den tuberkulos-sjuka Naoko.

Det är ett drama ur den gamla skolan, som fallet så ofta är när det gäller filmer om flygning; av någon anledning en subgenre som aldrig fått något riktigt ”lyft” i filmhistorien. Det finns något elegant och 1900-talsnostalgiskt över berättelser om aviatörer; man drar Howard Hughes, och Scorseses Hughes-biopic The Aviator (2006) till minnes men filmhistorien är full av mer eller mindre bortglömda flygfilmer; historiens första Oscarvinnare Vingarna (1927), till exempel. Många har sett The Aviator men hur många har sett Hughes Hell’s Angels? Eller Howard Hawks klassiker Endast änglar ha vingar? Eller David Leans Breaking the Sound Barrier (1952), en fin såpa som i synnerhet påminde mig om Det blåser upp en vind.

Liksom den gamla Lean-filmen handlar Det blåser upp en vind tekniskt sett om ett snille som drömmer om att designa plan; till sist designar plan; och till sist designar plan som faktiskt fungerar. Hans fantasi dikterar hans verklighetsuppfattning och åtminstone hälften av hans ambition kommer från drömmar där han konverserar med italienska ingenjören Giovanni Battista Caproni; de går omkring på hans storartade flygplan, medan de är i luften, och diskuterar Horikoshis framtidsplaner. ”Det fina med drömmar är att man kan göra som man vill” säger Caproni medan hans mustascher viftar i vinden.

Det är en vacker film. Kanske den mest stringenta, kontrollerade och avskalade Miyazaki gjort och en av hans allra finaste. Ibland får jag känslan av att han bara är känd för sina lite ”excessivt” magiska filmer Spirited Away (2001) och Det levande slottet (2004) men Det blåser upp en vind lyckas vara ”magisk” helt utan att stressa med överdådiga färger och effekter.

Istället får han fram en miljö och en stämning  där vinden har en osynlig biroll. Sättet den får gräset att nästan likna ett grönt myllrande hav; sättet den lyfter Naokos hatt på, hennes parasoll som flyger genom den; sättet den både kan styra iväg regn på en molnig dag och sprida vidare eld genom en stad så att den ödeläggs. Men också bara känslan av att andas den, leva med den, känna tiden pågå genom den; åren som går i våra liv, och flyktigheten när vi ser tillbaka på dem; liksom en hatt som fastnar och svävar vidare i vinden måste vi också leva våra liv tills vi inte lever längre.

”Det blåser upp en vind och vi måste försöka leva” är ett citat av Paul Valéry som häftats in i manuset som en post-it-lapp. Det är en existentialistisk film; Jiro Horikoshi är en sympatisk huvudkaraktär men han är inte viktig i sig. Han delar bara Miyazakis fascination för teknik och hans kärlek för det eleganta och den ständiga viljan att skapa. Och så bitterheten, i Horikoshis fall, när hans vackra skapelser enbart används till att skapa död och förintelse. Han skapar attackflygplan som flyger iväg i solnedgången och inte ett enda återvänder.

Men krig kommer och krig går. Tiden är förgänglig. Horikoshi blir äldre framför våra ögon, och mellankrigstiden pågår i periferin runtomkring honom. Vid ett tillfälle åker han till Tyskland för att lära sig hur det fattiga landet Japan kan komma ikapp den tekniska utvecklingen i resten av världen – vilken han ser som en sköldpadda mot Japans hare; ”Vi ligger tjugo år efter och även om vi tar igen tjugo år på fem år kommer de ligga fem år före”.

Men Horikoshi har en dröm om ett högteknologiskt Japan och den drömmen kommer att gå i uppfyllelse. Liksom mycket annat – politik i synnerhet – är dessa faktum saker som sker ganska långt utanför bild. I USA har man haft invändningar över att Miyazaki inte markerat tillräckligt med avstånd från det japanska imperiet i sin 1900-talsskildring, och att han inte alls går in på hur vad Horikoshis attackplan (modell ”Zero”) faktiskt gjorde i kriget (Var det värre än Hiroshima?).

Vart land har sina ömma tår. I DN noterar jag en text av ”animekännaren” Sebastian Lindvall om ”hur Miyazaki landar i gamla patriarkala mönster” Den är skyddad bakom DN:s köpmurar så jag behöver en papperstidning på biblioteket för att läsa den. Men jag förstår vad han menar.

Och det är bland annat just det jag tycker om med Det blåser upp en vind – Att den innehåller patriarkala mönster? Ja, för man slösar sin tid om man vill hitta en politisk agenda i en såhär pass subjektiv och flyktig, godhjärtad och (skulle man kunna säga) naiv film. Det är svårt att tala om patriarkala mönster när man har att göra med en film som skildrar historia. Det är inte en aktivt patriarkal film, det är inte en aktivt någonting; den handlar fundamentalt om dåtiden. Det är en nostalgisk men uppriktig skildring av människor som levde under första halvan 1900-talet. Det är en hyllning till hur världen såg ut då, hur människor betedde sig och hur världskartan ritades och ritades om; inte för att det var bättre då utan för att det har funnits och att historia är viktigt.

Tänker man efter så inser man att allt – varenda liten detalj – i Det blåser upp en vind har något gammaldags över sig. Nästan allt i den är arkaiskt. Även romantiken. Men där får man nog säga att gammal är äldst. Det var längesedan jag hörde sådana snyftningar som jag hörde i denna salong, när Horikoshi gifter sig med sin Naoko som vill vara hans även när hon ligger döende i tuberkulos. Sättet han somnar, utmattad efter sitt arbete, vid hennes sida och hon ger honom halva sitt täcke är… hjärtekrossande.

Det finns bilder i den kärlekshistorien som ristar sig in i hjärtat. På samma sätt finns det bilder i Det blåser upp en vind som fungerar på ett nästan obeskrivligt sätt; det är inte när Miyazaki stannar i intrigen. Hur Horikoshi utvecklade sina olika plan och gjorde dem bättre, och så vidare, det är bara en ryggrad filmen behöver för att ha en story att följa.

Det är när han når sina sublima filosofiska poänger om hur vackert livet kan vara när man lagt det bakom sig och bara har sina minnen kvar. Det är där filmen har sitt hjärta. Karaktärerna är inte gamla, men Miyazaki är det. Att detta är hans sista film gör det perspektivet så avgörande. Känslorna man upplever under en livstid; händelserna som sker; när man på en emotionell nivå avsäger sig dem och erkänner dem och respekterar dem; då vecklar livets mystiska sanning upp, detta att det blåser upp en vind… att vi har syre att andas, att vi kan bygga flygplan… och detta att vi måste försöka leva. Söka våra drömmar, göra dem till ambitioner, försöka vinna kärleken och göra allt för den. Försöka ta vara på den tid vi har, för allt ska till slut försvinna i den stora sömnen.

Jag vet inte säkert om de här känslorna är saker som finns i filmen, men jag vet att jag fann dem i den. Det är svårt när man måste jämföra saker med en vind; det är osynligt, men det känns. Det blåser upp en vind är en speciell film, stundtals mästerlig, och jag älskade att se på den. Det är en film om livet och levandet, det vi levt under 1900-talet som ett släkte varelser – människor – och som vi levt var och en för sig, subjektivt och personligt. Därför tror jag den är lite som grottan i Rymdimperiet slår tillbaka (1980): I den hittar du bara vad du tar med dig in. Jag tror Miyazaki är medveten om att mycket i livet fungerar så.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

DET BLÅSER UPP EN VIND

Originaltitel, land: Kaze tachinu, Japan.
Urpremiär: 20 juli 2013.
Svensk premiär: 4 april 2014.
Speltid: 126 min. (2.06).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process och bildformat:  35 mm; D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare (röster): Hideaki Anno, Hidetoshi Nishijima, Miori Takimoto, Masahiko Nishimura, Mansai Nomura, Jun Kunimura, Mirai Shida, Steve Alpert, Shinobu Ôtake, Morio Kazama.
Regi: Hayao Miyazaki.
Manus: Hayao Miyazaki, byggd på hans manga.
Producent: Toshio Suzuki.
Musik: Joe Hisaishi.
Produktionsbolag: Studio Ghibli, Buena Vista Home Entertainment, Hakuhodo DY Media Partners, KDDI Corporation, Mitsubishi, Nippon TV, Toho.
Svensk distributör: TriArt Film.