Jojo Rabbit Àr eventuellt den mesigaste antinazistiska film som nÄgonsin gjorts. Den Àr sÄ mesig, faktiskt, att den skulle kunna fÄ en att gilla Hitler. Om man nu inte visste pÄ förhand att man inte ska gilla Hitler. För det gÄr ju inte, sÄklart. SÄ Àr vi ju inte programmerade, tydligen, att vi tycker om maniska fascistledare. Inte gÄr folk och röstar pÄ dem hur som helst!
Nej, Taika Waititi tycker inte om nazism, sÄ mycket kan vi utgÄ ifrÄn. Men vi vet det bara för att vi vet det. Ingenting i filmen talar mycket till klarsprÄk om saken.
Filmen bygger pÄ en bok, som jag kan se framför mig. Den handlar om Johannes, en pojke i Nazityskland som har Hitler som lÄtsasvÀn. Konflikten gÄr ut pÄ att hans mamma gömmer en judisk flicka pÄ övervÄningen, vilket gör att verklighetens olika skrÀmmande grÄzoner konkurrerar med den idealiska bild han har av samhÀllet han vÀxt upp i, via hans idiotiska lÄtsasvÀn Adolf. Ett barn Àr alltid en utmÀrkt osÀker berÀttare i en roman och skönlitteraturen kan sÀkert experimentera pÄ intressanta sÀtt med pojkens perspektiv. Vi upplever ju vÄr omvÀrld subjektivt, vare sig det rör sig om den verkliga vÀrlden eller den innanför vÄra huvuden.
Taika Waititi har av allt att döma verkligen velat göra filmatiseringen. Han har skrivit manus, han har regisserat och han spelar sjĂ€lv Hitler. ĂndĂ„ verkar han inte ha nĂ„gon som helst aning om vad för film han velat göra. Hitler sjĂ€lv gestaltar han som en barnprogramsledare, en enbart reaktiv figur som har i uppgift att göra miner och komma med enskilda kommentarer som inte hjĂ€lper Johannes förstĂ„ varken ditt eller datt. Han blir liksom som en dĂ„lig vĂ€n som bara finns för att han tycks behöva nĂ„gon som rackar ner pĂ„ honom. Eller för att hans pappa Ă€r försvunnen i kriget. Eller, sĂ„klart, för att nazismen Ă€r ond. Men Johannes vet ingenting om nazism egentligen, han tror att judar kan lĂ€sa tankar och har fladdermusvingar. Hans mamma (Scarlett Johansson) klappar honom pĂ„ huvudet och förklarar att han inte vet mycket om lite hĂ€r i vĂ€rlden, och att kriget snart Ă€r över.
TÀnker man efter nu sÄ kan man se att allt det hÀr stretar Ät helt olika hÄll. Ofta kÀnns det faktiskt som att Waititi gjort filmen i kronologisk ordning och Àndrat sig halvvÀgs. Första akten utspelar sig pÄ Hitlerjugend, skildrat utan vidare blygsamhet som en Wes Anderson-film dÀr naziledarna Sam Rockwell och Rebel Wilson gör om hela scenariot till en noga manierad Saturday Night Live-sketch. Man kan göra misstaget att tro att detta ska vara en parodi. Sedan inser man att det inte finns nÄgot den hÄnar utan att vi bara ser pÄ vuxna mÀnniskor som försöker vara lustiga ut i tomma intet.
DĂ€refter vill Waititi vĂ€xla ner och lĂ„ta Johannes upptĂ€cka den gömda flickan pĂ„ vinden. Tanken Ă€r sĂ„klart att han, trots sin oskuldsfulla tro att judar Ă€r hiskeliga monster, ska intressera sig för henne pĂ„ ett genuint sĂ€tt och att de till sist ska bli vĂ€nner i en tyrannisk vĂ€rld. Men Waititi skildrar den hĂ€r processen med hĂ€pnadsvĂ€ckande karaktĂ€rslöshet; dialogscenerna Ă€r anstrĂ€ngt lĂ„gmĂ€lda, men utan att nĂ„gonsin innehĂ„lla nĂ„got som brĂ€nner till eller kommer till en relevant poĂ€ng; det kunde lika gĂ€rna vara en konflikt mellan en punkare och en goth. Att vi redan börjat filmen som nĂ„gon slags pling-plong-absurdistisk komedi hjĂ€lper inte heller; förresten finner inte Waititi nĂ„gon anledning att hĂ„lla tillbaka för ett feel good-montage nĂ€r det behövs. Scarlett Johanssons mamma â egentligen medlem i motstĂ„ndsrörelsen â ska vara en isbergsteknisk nĂ€rvaro men Ă€r ljussatt som nĂ„got ur Amelie frĂ„n Montmartre; hon Ă€r, liksom allting annat i filmen, blockerad och nekad nĂ„got att sĂ€ga, visa eller göra.
I en film dĂ€r sĂ„ mycket av intrigen Ă€r passiv â Johannes kan inte ta sig nĂ„gonstans, flickan kan inte ta sig nĂ„gonstans, deras omgivning Ă€r ett hot för dem men eftersom barnen har huvudperspektivet fĂ„r vi inte riktig inblick i vad nĂ„gon annan tĂ€nker, sĂ€ger eller gör â sĂ„ Ă€r det av avsevĂ€rd vikt att filmen kan leva genom sin stil, ton och sin tematik. Men Waititi Ă€r oförmögen att dra nĂ„gra linjer i sanden. Den jobbiga slutsatsen man mĂ„ste dra av filmen Ă€r att den avslöjar hur vi lever i en tid dĂ„ en film om Nazityskland inte behöver vara en âbig dealâ. Vi kan gestalta Nazityskland som en knasig fantasi, sedan kan vi gestalta nazister som onda nĂ€r det passar manuset. Men trots nazismens stora ondska Ă€r Hitler bara en lĂ„tsasfigur, en fantasifĂŒhrer som bara existerar i farliga extremisters huvuden. Att andra vĂ€rldskriget faktiskt skedde, och att Förintelsen ocksĂ„ skedde, Ă€r saker vi förhoppningsvis ska ha koll pĂ„ Ă€ndĂ„.
Det filmen saknar, med plĂ„gsam tydlighet, Ă€r ett argument, nĂ„gon slags drivande tes. NĂ€r Waititi driver alla sidor Ă„t olika hĂ„ll hamnar han ocksĂ„ i en slutsats dĂ€r den ena tolkningen Ă€r lika viktig eller oviktig som den andra. Ă ena sidan vill filmen driva med nazismen, Ă„ andra sidan verkar den inte anse att nazismen Ă€r vĂ€rdig en drift. Att just Waititi vĂ€ljer det hĂ€r perspektivet Ă€r inte konstigt â alla hans filmer handlar om hur oskuldsfulla personer, oftast barn, förstorar verkligheten och gör alltför allvarliga fantasier av saker som egentligen inte Ă€r sĂ„ himla viktiga; problemet Ă€r sĂ„klart att Nazityskland och Förintelsen Ă€r viktiga saker.
Det Ă€r dĂ€rför svĂ„rt att hitta sin haka igen nĂ€r Waititi avslutar filmen med ett citat av Rilke, om att man bör âlĂ„ta allt hĂ€nda enâ bĂ„de âterror och lyckaâ, att âingen kĂ€nsla Ă€r slutgiltigâ och âbara fortsĂ€tt gĂ„â. Vill man relativisera bort Förintelsen, göra den till bara en av mĂ„nga trĂ„kiga saker som kan hĂ€nda en hĂ€r i livet, sĂ„ kommer jag inte pĂ„ ett bĂ€ttre citat att anvĂ€nda.
Naturligtvis fÄr vi utgÄ frÄn att Waititi vet det hÀr, och att just allvaret i Àmnet förmodligen Àr vad som drivit honom till att göra filmen. Det Àr ocksÄ allvaret som gett honom den dÄliga idén att försöka ignorera det. Det mod som Chaplin visade nÀr han gjorde Diktatorn (1940) infinner sig inte i Waititis mycket mer oÀrliga försök att trolla bort det skarpa lÀge vi pÄ mÄnga sÀtt lever i just nu. Snarare Àn att laborera med det allvaret pÄ nÄgot sÀtt sÄ kuvar han sig under det, sÄ mycket att varenda aspekt av nazismen blir antingen oseriös eller slentrianmÀssig, vÀrd att skratta Ät eller förringa; det Àr ett knasigt scenario, dÀr den som hÄnar terror i humanismens namn i stÀllet förringar humanismen genom att ta terrorn för givet. Ibland bÀr alla vÀgar till Karthago snarare Àn Rom.
Hur det nu blivit sĂ„ hĂ€r för Waititi tror jag Ingmar Bergman hade svar pĂ„. Jag tror precis samma sak hĂ€nde honom nĂ€r han gjorde Skammen; ocksĂ„ en dysfunktionell krigsmetafor, gjord i problematisk lĂ€ttja. Han kunde bara beklaga att han inte hade bĂ€ttre sjĂ€lvinsikt och menade att han stĂ€ngde av överjaget under produktionen; han körde bara pĂ„, blint, oförmögen att se sig sjĂ€lv kritiskt pĂ„ grund av en skyddsmekanism. âDenna skyddsmekanism tystar det kritiska överjagetâ konstaterade han. âMed sjĂ€lvkritiken gastande i örat skulle förmodligen filminspelningen bli alltför tung och plĂ„gsam.â
Jag gissar att Waititi pÄ samma sÀtt kört pÄ utan vidare eftertanke hÀr, utan att övervÀga vad han faktiskt haft pÄ bordet. Hans berÀttande, vanligtvis drivet av ett sjÀlvklart och organiskt flyt, stelnar tidigt i försiktiga och trevande pretentioner dÀr ingenting blir sagt eller gjort. Till slut orkar man inte undra mer vad filmen vill, och det spelar till sist ingen roll om den driver med, varnar för, rycker pÄ axlarna Ät eller rentav hyllar nazismen. Allt har liksom runnit ut i en smet, pÄ grund av en utdragen ovilja att ta sig an problemet. Under tiden stÄr Waititi sjÀlv och jönsar sig, utklÀdd till Hitler, som om han tror att det Àr sÄ lÀtt att skoja bort allt och komma undan den sjÀlvklara frÄgan: Vad hÄller du pÄ med egentligen?
FREDRIK FYHR