Det fanns en tid dĂ„ filmer som Chicago var nĂ€stan allt Hollywood gick ut pĂ„. Tider som 1934, nĂ€r Wiliam Powell dansade runt en stor grĂ€ddtĂ„rta i Den store Ziegfeld. Eller tider som 1954 nĂ€r Gene Kelly dansade i regnet. Till och med tider som 1958 dĂ„ Maurice Chevalier sjöng om smĂ„ söta flickor â alldeles utan att det var nĂ„got konstigt med det (eller?) – i Gigi. Man kan till och med sĂ€ga att det fanns sĂ„ pass lĂ„ngt gĂ„nga tider som 1968, dĂ„ Oliver! vann Oscar för bĂ€sta film.
Det gjorde, hĂ€ndelsevis, alla de tidigare nĂ€mnda filmerna ocksĂ„. SĂ€ga vad man vill om Oscarsvinnare, de kommer Ă„tminstone alltid vara det. Ă r efter Ă„r kommer den ena efter den andra komma pĂ„ idĂ©n med ett eller tvĂ„ Oscarsrace. Fler mĂ€nniskor Ă€n nödvĂ€ndigt har vid det hĂ€r laget sett Broadways melodi, dĂ€rmed. Kanske det gĂ€llde för Oscarsjuryn ocksĂ„ nĂ€r de gav guldgubben till Chicago, framför filmer som Timmarna, Gangs of New York och The Pianist. Var de filmerna bĂ€ttre? Kanske det! Men de skrek inte âOscars!â pĂ„ samma sĂ€tt. Chicago kom i princip med VIP-biljett; sĂ„ hĂ€r sĂ„g Hollywoodfilmer ut en gĂ„ng i tiden, och med tanke pĂ„ hur vĂ€lgjort man nu skorvat ihop filmen sĂ„ hade nog mĂ„nga â sĂ„vĂ€l tekniska arbetare som auteurer, gamla i gemet och nya â svĂ„rt att motstĂ„ den. Ibland Ă€r hemmakĂ€rlek den sannaste kĂ€rleken.
Det Ă€r ocksĂ„ lĂ€tt att glömma hur fantastiskt vĂ€lgjord Chicago Ă€r. Som musikal betraktad Ă€r den sĂ„ benhĂ„rt klassisk, frĂ„n hantverket i scenografin och kostym till hĂ€ngivenheten till förlagan; detta Ă€r inte en film som bemödar sig med speciellt mĂ„nga dialogscener. Det Ă€r en skutt- spex och tjut-film med glitter och hatt. Det Ă€r inte en film som Ă€r pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans; den liksom bara glider fram, som pĂ„ ett hav av grĂ€dde och strössel. Man fĂ„r ge den allt eller inget. Man Ă€r fĂ„ngen i den och man kommer inte ut ur den förrĂ€n den behagar sluta. Man mĂ„ tycka si eller sĂ„ om den â jag kan faktiskt inte tĂ€nka mig att mĂ„nga andra Ă€n just musikalfans tycker den Ă€r sĂ„ himla kul â men det gĂ„r inte att förneka att den Ă€r vad den Ă€r till 100%.
Det Àr en film gjord med kÀrlek, helt enkelt, och det Àr dÀrför helt ovidkommande att den, som ren produkt, Àr en spin-off pÄ Moulin Rouge Äret innan. Producenten var Broadwaymannen Martin Richards, som för all del kan ha velat göra Chicago Ànda sedan Bob Fosse gjorde originaluppsÀttningen pÄ 70-talet (showens cyniska tematik gick tydligen inte hem, och musikalen floppade nÀr det begav sig). Mer troligt Àr dock att bröderna Weinstein flög ut frÄn Cannes-premiÀren av Moulin Rouge och gav sig ut pÄ jakt efter en motsvarande produkt. Vi ska komma ihÄg att det var en sÀrskilt svajig tid för filmbolagen; efter 11 september var man inte helt sÀker (Àn) pÄ vad för filmer som var rÀtt att erbjuda. Men Moulin Rouge satt som en smÀck och i samma stund tror jag det gick upp för alla som hade ett kort med i leken att ett par saker Ätminstone skulle fÄ hjulen att snurra. De sakerna var saker som eskapism, nostalgi, fÀrg och flÀrd, prÄliga kostymer, stora kÀnslor och musik med stort M. NÀr Eminem dessutom vann en Oscar detta Är, för titelspÄret till 8 Mile, dÄ stod det plötsligt klart att musikalen var Äterupplivad! Den skulle ocksÄ fortsÀtta, om Àn sÄ bara som i filmer som Mamma Mia och Walking on Sunshine. Tja⊠vad ska man sÀga? Saker Àr inte alltid som de borde vara.
DÀremot tÄl det att upprepas vilken robust film Chicago ÀndÄ Àr. Det tog ett redigt halvÄr att spela in filmen och dÀrefter spenderades lÄng tid i studion för att mejsla fram övertygande eskapism. Man har vad mig betrÀffat lyckats. NÀr man börjar se den hÀr filmen kan man nÀstan kÀnna ljusen dÀmpas och showen börja. Man liksom dyker in. Musiknumren Àr filmade i princip som om de sker pÄ en scen, vilket sÀrskilt Är 2021 gör att man ibland fÄr för sig att man tittar pÄ en streamad livekonsert (en estetik som ingen Är 2002 sÄklart visste att de nÀrmade sig) men dÀremellan klipper vi till brottstycken av drama; halva eller tre fjÀrdedelars montage; nÄgon slags fiktion pÄgÄr samtidigt som musiken framförs och i stÀllet för att de gÄr i konflikt med varandra uppstÄr istÀllet en blaffig kakafoni.
Det estetiska limmet Ă€r Roxie, huvudpersonen, som drömmer sig bort â vi kan förstĂ„ det, alltsĂ„, som att de hĂ€r musiknumren inte sker i âverklighetenâ utan bara i Roxies fantasi. Det ger inte sĂ„dĂ€r jĂ€ttemycket till filmen, annat Ă€n en vemodig underton som inte riktigt kĂ€nns relevant (spoiler alert, men det slutar inte olyckligt, om du nu trodde det), men det blir ett alibi för att filmen rent estetiskt ska gĂ„ ihop. Jag mĂ„ste utgĂ„ ifrĂ„n att man inspirerats av Lars von Triers Dancer in the Dark (2000), dĂ€r den spröda Björk sĂ„g sitt liv i musikalnummer. Ă terigen visar en Hollywoodfilm att Hollywood Ă€r immun mot satir.
Men samtidigt Ă€r lĂ„net frĂ„n Lars Von Trier inte helt irrelevant, oavsett om det varit medvetet eller ej. Det avslöjar nivĂ„n med vilken man Ă€ndĂ„ arbetat pĂ„ nĂ€r man tĂ€nkt igenom filmen, som lika gĂ€rna hade kunnat vara en till musikal i mĂ€ngden. NĂ€r allt kommer omkring tycker jag inte ens att Chicago Ă€r en överdrivet âenkelâ film utan tvĂ€rtom ganska nischad och dryg. En anledning Ă€r att det Ă€r mer sĂ€llsynt Ă€n man tror med en sĂ„ hĂ€r pass Broadwaytrogen musikal; hela filmen Ă€r i princip vaudeville. Oerhört vĂ€lgjord vaudeville, ska sĂ€gas; numret dĂ€r Richard Gere anvĂ€nder RenĂ©e Zellweger som nickedocka, det centrala âHe Had it Comingâ-numret, John C. Reillys i princip perfekta âMr. Cellophaneâ. Men, ja, inte kommer det spela nĂ„gon roll för den som tycker att musiken helt enkelt lĂ„ter som ett tjatigt, omelodiskt malande upp och ner genom skalorna, om och om igen.
En annan anledning till att filmen kan vara kĂ€rvare Ă€n man kanske tror Ă€r karaktĂ€rerna, som alla Ă€r ytliga, manipulativa egoister. VĂ„r huvudperson Roxie (Zellweger), medelmĂ„ttan som vill bli kĂ€nd för att vara kĂ€nd, Ă€r visserligen en figur ĂĄ la 2002, mycket noga pitchad för en samtid regerad av dokusĂ„por, men hon Ă€r sĂ„klart inte vĂ€sensskild frĂ„n en influencer-wannabe Ă„r 2021. Inte Ă€r hon för den delen annorlunda Ă€n starlets frĂ„n forna tider â frĂ„n Bubbles i Arzners Det gĂ„r som en dans till Lina Lamont i Singinâ in the Rain.
Det intressanta med Chicago Ă€r att Roxie Ă€r vĂ„r hjĂ€ltinna. HĂ€r kommer Fosses omtalade âcynismâ in i bilden, för han har inte haft för avsikt att göra nĂ„gon rosenkindad Askungesaga hĂ€r. Roxie Ă€r direkt osympatisk, en antihjĂ€lte pĂ„ jakt efter framgĂ„ng som (det stĂ„r klart frĂ„n början) hon aldrig förtjĂ€nat. Den lilla story som finns â lĂ„t oss kalla det en situation, för det Ă€r ett bĂ€ttre ord â gĂ„r ut pĂ„ att Roxie haft ihjĂ€l en Ă€lskare och hamnar i fĂ€ngelse, i vĂ€ntan pĂ„ snaran. Hela filmen gĂ„r ut pĂ„ att hon ska komma loss frĂ„n straffet. Hon anvĂ€nder uppstĂ„ndelsen kring mordet för att bli kĂ€nd, för det Ă€r allt â allt â hon vill. Detta Ă€r inte en karaktĂ€r som utvecklas enligt nĂ„gon prydlig manuskurva. Roxie Ă€r och förblir en ytlig diva som bara vill ha uppmĂ€rksamhet, trots att hon inte Ă€r sĂ„ begĂ„vad. Hennes stjĂ€rnadvokat (Richard Gere) Ă€r och förblir en korrupt djĂ€vul som skipar orĂ€ttvisa med ett leende pĂ„ lĂ€pparna. I en typisk film skulle det sluta med att Roxie blir vĂ€n med sin rival (Catherine Zeta-Jones) och de hittar lyckan tillsammans. Men de förblir fiender och deras dubbelakt Ă€r bara ren business.
Man kan undra om Fosse kÀnde hatkÀrlek för showbusiness eller bara hat, eller om hatet var kÀrleken. Var det hÀr ett glÀdjeskratt Ät den bransch han var del av eller nÄgot slags rop pÄ hjÀlp?
Han har ingenting till övers, hur som helst, för den nakna och sanna mĂ€nniskan. Yta och tillgjordhet Ă€r det som ger vĂ€rde. Alla som Ă€r Ă€rliga och kĂ€nsliga gĂ„r det dĂ„ligt för. De som klarar sig bĂ€st i filmen Ă€r de som ljuger; alla typer av sanningar stĂ„r som antiteser till vad filmen Ă€r ute efter. Man fĂ„r faktiskt leta lĂ€nge efter en annan Oscarsvinnare dĂ€r alla karaktĂ€rer oavbrutet ljuger och kommer undan med mord. âHe Had it Coming!â mĂ„ lĂ„ta som en kul bit feministisk burlesque â och det Ă€r det ocksĂ„ â men det Ă€r ocksĂ„ ett nummer som hĂ„nskrattar Ă„t sanningen och upprĂ€tthĂ„ller showbusiness som en vĂ€rld som stĂ„r över lagen (dessutom verkar var och varannan kvinna ha ihjĂ€l sin man i den hĂ€r filmen sĂ„ det bör kanske heller inte tolkas som mycket mer Ă€n ett skĂ€mt i mĂ€ngden).
Man kan faktiskt gott och vĂ€l se en otroligt brutal och nĂ€rapĂ„ ondskefull livsĂ„skĂ„dning manifestad mitt i den hĂ€r filmen â budskapet tycks vara att alla vill bli kĂ€nda men att de flesta som försöker Ă€r bara patetiska eftersom allt Ă€ndĂ„ bara handlar om makt och kontakter. Den som ljuger bĂ€st kan fĂ„ mest framgĂ„ng; det kostar blod, svett och tĂ„rar men inte för att du har talang eller inte. SĂ„dant fixas genom uppstĂ„ndelse, riggat genom de vanliga kanalerna. Om du bara stĂ„r dĂ€r som dig sjĂ€lv och sĂ€ger som det Ă€r, dĂ„ har du inte fattat nĂ„gonting; dĂ„ Ă€r du bara en av denna vĂ€rldens alla John C. Reillys, en Mr. Cellophane.
Harvey Weinstein, som sagt filmens agitator, kan bara ha hÄllit med; om inte Fosse gottade sig i den hÀr musikalens bittra solk sÄ gjorde garanterat han det.
FREDRIK FYHR
2002 USA 113 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Rob Marshall. S: Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones, Richard Gere, Queen Latifah, John C. Reilly, Taye Diggs, Colm Feore, Christine Baranski, Dominic West, Mya, Deirdre Goodwin, Lucy Liu, Ekaterina Chtchelkanova, Denise Faye, Susan Miniser.