Jag glömmer vilken, men nĂ„gonstans i nĂ„gon film av Jean-Luc Godard nĂ€mner han lĂ€nderna som skapade, och som inte skapade, filmkonsten. FransmĂ€nnen gjorde kĂ€rlek, italienarna gjorde hopp, amerikanerna gjorde krig⊠âbritterna gjorde vad de alltid gjort⊠ingenting.â
Det Ă€r en sardonisk kommentar som alltid fĂ„r mig att skratta till. Jag förstĂ„r vad han menar â den brittiska filmen har alltid varit svidande undernĂ€rd pĂ„ filosofi och poesi. Det Ă€r oerhört teknisk film, oerhört uppstyltad och to the point, please. Svensk film har för den delen ocksĂ„ alltid lidit av samma ingenjörstendenser â bortsett frĂ„n en och annan auteur i basker eller flanellskjorta sĂ„ har svensk film aldrig utvecklat ett sprĂ„k bortom utmĂ€rkta dekorer eller perfekt kostym. Vi vet bara hur vi ska sy och bygga saker.
Men hursomhelst. Jag antar att Godard sÄg Den kriminelle, Àven om han inte lÄtsades om det. Den kom ju samma Är som hans bevingade Till sista andetaget, och den var precis samma typ av hÄrdkokta gangsterfilm som franska nya vÄgen sÄg upp till.
Ja, förutom att den var brittisk dĂ„ â en konsekvens som Ă€r rĂ€tt lustig. Den kriminelle Ă€r bland de mest vĂ„ldsamma, snuskiga och hutlösa filmer man kan se frĂ„n 1960, och den river pĂ„ ett nĂ€stan komiskt sĂ€tt ner alla eleganta pretentioner som fransmĂ€nnen hade om gangsters pĂ„ film. Och den gör det 1960, ja nĂ€stan pĂ„ en gĂ„ng!
Vi behöver inte bli lĂ„ngrandiga om intrigen. En kĂ„kfarare vid namn Johnny (Stanley Baker) Ă€r i finkan. Han kommer ut, pĂ„ âgott beteendeâ (dvs han har en hygglig relation med avdelningens plit), iscensĂ€tter genast ett rĂ„n mot en kapplöpningsbana (snott, pĂ„ tal om ingenting, frĂ„n Kubricks Spelet Ă€r förlorat), gömmer bytet och rĂ„kar dĂ€refter bli golad pĂ„. Han Ă„ker in pĂ„ kĂ„ken igen. I vevan har han dock kĂ€rat ner sig i en tysk dam (om Ă€n ingen lady i ordets typiska bemĂ€rkelse) sĂ„ nu mĂ„ste han pĂ„ ett eller annat sĂ€tt komma ut. Lyckliga slut kommer som till de som ber om fred pĂ„ jorden.
Tekniskt sett Ă€r filmen sĂ„klart tam i jĂ€mförelse med moderna filmer, men sĂ„ finns heller ingen anledning att se en film som om den föddes i förmiddags. Den Ă€r dĂ€remot tĂ€mligen extrem för sin tid, och framför allt Ă€r den det i attityden. Vi tycker det ser lustigt ut idag att alla fĂ„ngar Ă€r klĂ€dda i slips och kavaj â en livstidsdömd bloke Ă„r 1960 Ă€r bĂ€ttre klĂ€dd Ă€n rika IT-designers idag â men nĂ€r de alla börjar yla och slamra i sina celler, sĂ„ att en kan misshandla en annan utan att skriken hörs, sĂ„ kĂ€nns det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt allvarligare Ă€n i en modern film, som hade varit mer realistisk och saklig om saken. Just eftersom vi kan visa allt idag vĂ€ger det mindre; jag skulle vilja sĂ€ga att det inte ens finns nĂ„gon sjĂ€lvklar dygd i begreppet âless is moreâ idag. More Ă€r ju alltid dĂ€r som en möjlighet Ă€ndĂ„.
Att saker skildras pÄ ett mer subtilt sÀtt i en film frÄn 1960, eller att det bara antyds utan att visas, Àr bara effektivt just för att det var nödvÀndigt att göra sÄ. Filmer valde inte bort saker med flit. De vÄgade inte visa vÄld, och det gjorde ocksÄ att vÄld blev en allvarligare sak för publiken att övervÀga.
Saker började sĂ„klart förĂ€ndras runt den hĂ€r tiden, och sĂ€ttet Den kriminelle slĂ„r ett tidigt hĂ„l i fasaden Ă€r smĂ„tt chockerande. Det Ă€r inte bara det att folk slĂ„ss och skjuter varandra i den hĂ€r filmen â det hade man sett â det Ă€r att de gör det med en slags lyrisk skadeglĂ€dje. Folk ger och tar kulor och knivhugg som om de gillar att döda och dö, och de spar för den delen inte pĂ„ blodet. NĂ€r Johnny gĂ„r hem och har lyan full med nakenbilder, och en frĂ€mmande nakenfis bara rĂ„kar ligga i sĂ€ngen och vĂ€nta pĂ„ honom⊠ja, dĂ„ Ă€r det ju nĂ€stan sĂ„ att man blir som Prussiluskan och lĂ€gger handvĂ€skan för munnen och tĂ€nker att nej men detta var vĂ€l dĂ„ förfĂ€rligt, skam pĂ„ torra land, sicket sladderstycke, nesse fy och hu!
Filmen skiter verkligen i vilket, och det Àr just instÀllningen den har till sig sjÀlv som gör den sÄ fascinerande. Det sÀger sig sjÀlvt att saker kommer gÄ sÄdÀr för Johnny, men vi kan ÀndÄ vara överraskade över hur sakligt det sker. Filmens miljöer Àr bistra och vintriga. Döden Àr utdragen och meningslös. Johnny spelar sig fram sÄ lÀnge han kan. Makten Àr lika korrupt som skurkarna, sÄsom fÀngelset Àr lika riggat som samhÀllet utanför murarna. Filmen kastar en rutten paj i ansiktet pÄ all slags sedlighet och assimilerad klasskultur, och dÄ och dÄ spricker dess chockeffekter och mynnar ut i nÄgot genuint tragiskt och medmÀnskligt.
Det fina med filmen Ă€r att den inte behöver ett âmetaperspektivâ för att fĂ„ fram sin poĂ€ng. Den behöver inget argument för sin moraliska poĂ€ng eller sina politiska kommentarer. De finns redan dĂ€r i berĂ€ttelsen, och filmen vet att allt den behöver göra (pĂ„ det dĂ€r typiskt brittiska sĂ€ttet) Ă€r att filma den, tekniskt och sakligt, varpĂ„ det hela talar för sig sjĂ€lv. TĂ€nka sig att vi inte behöver en fransk avantgardist för att förklara för oss att gangsterfilmer kan vara relevant konst. TĂ€nka sig att gangsterfilmer kan klara sig helt sjĂ€lva. TĂ€nka sig att kött och potatis faktiskt gör jobbet lika bra som rödvin och⊠vad nu intellektuella fransmĂ€n Ă€ter.
Filmen regisserades av Joseph Losey, som aldrig fick för sig att han var en stor konstnĂ€r men vars filmer ocksĂ„, just dĂ€rför, kunde bli minnesvĂ€rda. Vi kan andas tillsammans med de som skiter i konsten, och som inte uppenbarligen bara Ă€r ute efter vĂ„ra pengar. Losey har blivit mest kĂ€nd, om alls, för sina dĂ„liga filmer â Modesty Blaise (1965) och Boom! (1968) â och mindre kĂ€nd för hans bra, som BetjĂ€nten (1963), Don Juan (1979) och den hĂ€r. Han Ă€r den typ av regissör som fĂ„ngar mitt intresse, för han hade ingen annan avsikt Ă€n att vara en sĂ„ bra regissör som möjligt. Det var inte sĂ„ noga med de högre principerna â han gjorde filmen och sen fick vi se hur det blev.
Om filmen Ă€r en konstform som dokumenterar sin tid sĂ„ Ă€r denna typ av regissör â en med mer impulser och instinkter Ă€n den rena hantverkaren men en som inte Ă€r sĂ„ obstinat och unik att han försvinner in i en ouppnĂ„elig bubbla â egentligen ideal. Finsmakare kommer aldrig förstĂ„ det dĂ€r, men nĂ€r folk fick stryk i Loseys filmer fick de stryk, man sĂ„g och kĂ€nde att de fick stryk och de fick stryk och inget annat. Det var varken förringat av moralisk censur eller förĂ€dlat med tematik och politik â de idĂ©er som finns att utvinna i berĂ€ttelsen finns dĂ€r, i sig sjĂ€lv. Resten var bara en frĂ„ga om att rigga scenen och skjuta rullarna.
FREDRIK FYHR
The Criminal. 1960 STORBRITANNIEN 97 min. sv/35mm/1.66:1. R: Joseph Losey. S: Stanley Baker, Sam Wanamaker, Grégoire Aslan, Margit Saad, Jill Bennett, Rupert Davies, Laurence Naismith, John Van Eyssen, Noel Willman, Derek Francis, Redmond Phillips, Kenneth J. Warren, Patrick Magee, Robert Adams, Kenneth Cope, Patrick Wymark, Jack Rodney, John Molloy, Brian Phelan, Paul Stassino, Jerold Wells, Tom Bell, Neil McCarthy, Keith Smith, Nigel Green, Tom Gerrard, Larry Taylor, Murray Melvin, Edward Judd, Charles Lamb, Dorothy Bromiley.