The Monuments Men

Regi: George Clooney

Ett par konstkännare och arkitekter får under slutet av andra världskriget uppdraget att rädda stulen konst undan nazisterna. 

 

I början av The Monuments Men sitter karaktärerna och tittar på en målning som Hitler gjorde under sin tid som misslyckad konstskoleelev i Wien.

”Not bad” säger en av dem.

”Not good” säger annan.

Och redan på detta tidiga stadium har de sammanfattat filmen de själva är med i. Förutom att den är misslyckad är det inget fel på den. Det mest uppenbara problemet är att den är tråkig och det tråkigaste med den är att den hade kunnat vara en bra film. Sällan har jag fått så bra anledning att jämföra film med mat: The Monuments Men är som en kulinarisk rätt med alla rätta ingredienser men helt och hållet utan salt och peppar. Smakerna som finns där kommer inte fram. Det doftar inget. Allt går att äta, men man får inte ut något av det annat än lite menlös mat i magen. The Monuments Men är som en trist rödspätta på en restaurang på ett Best Western-hotell intill motorvägen.

George Clooney har inte bara huvudrollen utan har producerat, regisserat och skrivit manus och däremellan hunnit med ett par riktiga felbedömningar. Ett av de stora är genretänket. The Monuments Men handlar om ett gäng kultiverade och rätt ”omanliga” män som ska rädda konst undan nazisterna i andra världskriget. Gång på gång blir vi påminda om det ”lilla” i berättelsen: Det är slutet av kriget, så alla är trötta och väntar på att det ska ta slut. De är inga typiska soldater, och de anländer alltid vid berömda slag (till exempel invasionen i Normandie) efter att de tagit plats, i ett slags plumpt ingenmansland. Deras uppdrag pågår mer eller mindre inkognito och ingen förstår direkt varför man ska offra liv för att rädda kyrktorn och tavlor när man har ett krig att vinna. Konst är ju ”inte så viktigt” i jämförelse. Allt är präglat av ett slags ”andra världskrigs-antiklimax” och det hade filmen kunnat utnyttja om den velat vara bra.

För naturligtvis är konst viktigt att offra människoliv i kriget för. Som Churchhill sa, om vi inte har någon kultur, vad har vi då att försvara?

Clooney håller verkligen med. Så till den grad att han inte ser humorn som samtidigt finns i storyn. Istället har han gjort en relativt seriös krigsfilm i gammaldags serietidningsstuk; inte direkt allvarlig, men inte heller helt oseriös. Och det här med att Konst Är Viktigt hamras in om och om igen, med samma gamla vanliga patriotiska trumpeter, som om vi ser på en Antikrundan-version av Rädda menige Ryan.

Första halvan av filmen blir i synnerhet trög, för här har vi en äventyrsfilm, då, helt utan fiender eller intrig. Karaktärerna är på olika håll i Frankrike för att hitta ledtrådar till vart de stulna konstgömmorna finns och vi klipper mellan deras olika ”äventyr” helt utan att skapa någon puls eller bygga upp mot någonting spännande. Episodiskt, utan angelägenhet, hoppar vi till olika små scener som varierar i underhållning. Ibland är det en menlös dialogscen, ibland en anekdotisk krigsscen, och vid enstaka tillfällen en faktiskt begåvad och lite spännande eller rolig scen. Det finns en del ögonblick då det glimmar till, av humor ibland spänning. Men det är tydligt att det aldrig blir angeläget, ens när några karaktärer får sätta livet till i kampen för att vinna tillbaka konsten.

Det har att göra med filmens andra stora problem: Karaktärerna är tråkiga och konstverken är bara tomma McGuffins. Det här hade kunnat vara en jakt på vad som helst. Åh nej, nazisterna har bränt en Picasso! Titta där, en Vermeer, en Rembrandt! Karaktärerna ska vara konstkännare och arkitekter men inte en sekund går då man någonsin är övertygad om att de har minsta passion för de här sakerna. George Clooney och Matt Damon – som får en flört med en sedvanligt fin Cate Blanchett i en alltför typiskt meningslös kvinnlig karaktär – är dessutom de enda karaktärerna som driver handlingen framåt; Bill Murray, Jean Dujardin, John Goodman och Bob Balaban, dessa storartade begåvningar, hänger bara med på vägen och jag har aldrig någonsin sett dem så likgiltigt skrota runt och leverera repliker som ”We have to go now” eller ”This is not good” eller ”What was that?” eller ”Have you found anything?”. Snark..

Om man verkligen vill vara positiv så kan man börja få ut saker av filmen ungefär halvvägs in. Det blir en fråga om att ha sett en timme och då lika gärna kan se en timme till. Det råder inget tvivel om att Clooney och kompani vill berätta den här verklighetsbaserade historien, och filmen har en god själ. Det finns en känsla av ”good-will” i den. Andra halvan av filmen saknar karaktärer, intrig, meningsfulla idéer eller något värt att minnas en sekund efter att den är slut – men den har fina skådespelare som verkar vilja vara där och ge oss en bra filmupplevelse.

Det blir lite svårt att hysa agg mot The Monuments Men, eftersom det är en så snäll film och jag kan själv relatera till vad Clooney är ute efter med den. Utan att jämföra mig själv med Picasso så kan jag säga att som en som skriver 5-10 000 ord i veckan om film vet jag precis vad det innebär att stå upp för det viktiga i konsten. Men The Monuments Men blir aldrig mer än en till krigsfilm, om än med ett (tekniskt sett) annorlunda ämne. Jag kan tänka mig en rolig, quirky film om riktiga konstkännare på vift ute i andra världskriget med brinnande passion, för att med sina arma liv försvara och offra sig för världshistoriens samlade konst, även om de är rädda. Och The Monuments Men är så långt ifrån den filmen att jag inte kan godkänna den i hjärtat.

Dessutom kan jag inte tvivla på den trettonåriga kille som satt och vred och vände på sig filmen igenom i sätet intill mitt. När filmen var slut hörde jag honom säga, med verkligt ledsen röst, att han slösat sina pengar på den här filmen. Han kan få sista ordet, tycker jag.

FREDRIK FYHR

 

*

 

THE MONUMENTS MEN

Originaltitel, land: The Monuments Men, USA/Tyskland.
Urpremiär: 5 februari 2014 (Jamaica).
Svensk premiär: 14 februari 2014.
Speltid: 118 min (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat:  35 mm D-Cinema , ARRIRAW 2.8/DI 4K. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: George Clooney, Matt Damon, Bill Murray, Cate Blanchett, John Goodman, Jean Dujardin, Hugh Bonneville, Bob Balaban, Dimitri Leonidas, Justus von Dohnányi, Holger Handtke, Michael Hofland.
Regi: George Clooney.
Manus: George Clooney, Grant Heslov, byggd på boken av Robert M. Edsel och Bret Witter.
Producent: George Clooney, Grant Heslov.
Foto: Phedon Papamichael.
Musik: Alexandre Desplat.
Klippning: Stephen Mirrione.
Scenografi: Helen Jarvis.
Kostym: Louise Frogley.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Fox 2000 Pictures, Smokehouse Pictures, Studio Babelsberg.
Svensk distributör: 20th Century Fox.