📽 Videosöndag – vecka 13 2019

<- vecka 12.

25-26 mars 

TOKSTOLLEN (1965) & SOIGNE TA DROITE/UNE PLACE SUR LA TERRE (1987)

Nä. Vi kan inte ha en månad med underskattade och missförstådda filmer som tema och inte nämna Godard, regissören som ingen ”in the know” längre vet vad de ska göra med eftersom han en gång i tiden var hipp och nu är längre ner än dipp – han har försvunnit ner i ett anti-zeitgeist-hål som ingen vet hur man fiskar i.

Låt oss därför försöka använda det enda vi alltid har – det egna omdömet! Vi gör det glatt, dessutom, med två av karlns mest muntra filmer.

Tokstollen är tvivelsutan den mest berömda av dessa två filmer. Faktum är att Tokstollen är en av Godards kändaste överlag – ett av nya vågens flaggskepp där Jean-Paul Belmondo och Anna Karina bryter upp från sina liv och ger sig av på villovägar tillsammans. Liksom han var i Godards genombrott Till sista andetaget är Belmondo engagerat filosofisk medan Karina är en drömmare (även om hon är bättre på att prickskjuta gangsters och andra kallblodigheter).

Naturligtvis är det inte lönt att prata om en story – det sägs att filmen spelades in ”utan manus”, vilket är en rätt menlös sak att säga om Godard (hade han någonsin ett manus?). Filmen består mest av spontana utfall och filosofiska utsvängningar som består av intellektuellt plock som Godard antingen redan avhandlat eller skulle komma att ge sig på i mer ”seriösa” former. Många enskilda scener är obetalbara, men så är också filmen enbart ett pärlhalsband av enskilda scener – överlag är det nog Godards lättviktigaste och mest arketypiskt 60-talsaktiga film.

För en som beundrar denna regissör så mycket som jag är det kanske inte den enklaste eller mest självklara film att närma sig – för det är den film som på så många sätt förkroppsligar den typiska klichébilden som de flesta har av en Godardfilm – men den är därmed sagt inte möjlig att negligera. Särskilt inte när det är så kravlöst kul att se den.

Det är dock lustigt hur man pratar om Godards ”senare verk” och menar de filmer han gjorde efter den handfull filmer han gjorde på 60-talet… Godards ”senare” period är alltså 50 år lång medan hans ”tidiga” är knappt ett årtionde. Men, återigen, det är lätt sagt när så mycket av den ”sena” perioden fallit ner i ett otillgängligt svart hål.

Låt oss dock inte vara svåra i onödan. Soigne ta droite (på engelska ”Keep your right up”, en förmodad boxningsterm) är en chockerande fryntlig historia för att vara Godard, helt jämförbar med hans 80-talssvar på Dylans ”Empire Burelsque” eller något sådant. (Hela Godards 80-tal var ett svar på 80-talet, i och för sig).

Ingen älskar Jerry Lewis som fransmännen sägs det ju, och den här filmen är något slags bevis – återigen är det tal om en serie sketcher där Godard i Cocteaustil spelar sig själv. Exakt vad allt går ut på är inte lätt att sätta fingret på – Odysseus hade ju inte heller så roligt. Inte heller Godard, som (i en variant av filmens ”handling”) får 24 timmar på sig att färdigställa en film.

Vi är alla irrande hemlösa äventyrare på livets vägar – som sett ur sin mest akuta spets (som här, när något är i fokus, som en film till exempel, jag menar vi tittar ju på den så vad är det vi förväntas se?) blir en ogenomtränglig, absurd smet av improvisationer och intuitiva ryck. Som vanligt handlar det inte så mycket om att ”förstå” Godard – med hans nätverk av referenser och allusioner är det dessutom kategoriskt omöjligt – utan att befinna sig på hans plats, själva zonen av det utforskande. Poängen med just den här filmen är att den gör det på ett väldigt muntert sätt. En och annan klackspark skadar faktiskt inte, under dessa förvirrade omständigheter under vilka tillvaron ska tillvaratas.

---

27-28 mars

FOR THOSE IN PERIL (2013)

Det är inte första gången jag har med det här underskattade skotska dramat på en videosöndag, men återigen, vissa filmer är bara så underskattade att jag hela tiden vill plocka fram dem igen. Jag menar, har du sett den än eller? (Om ja så får du ursäkta).

Filmen är en sjuhelsikes downer men fenomenalt gjord. Mycket begåvade George MacKay har huvudrollen som en förvirrad yngling som blir paria i en skotsk fiskarby efter en omskakande olycka till havs. Byn fryser ut honom mer och mer – eftersom han var den enda som överlevde – medan han blir mer och mer övertygad om att hans bror fortfarande lever.

Det är lika tragiskt som bitterljuvt, men framför allt är For Those in Peril mycket kreativt gjord – spelfilm blandas med dokumentär, och handhållen cinema varite-stil blandas med gryniga mobilkameror, på sätt jag faktiskt aldrig sett förut. Vi får liksom pussla ihop narrativen på flera olika nivåer samtidigt – å ena sidan som något som verkligen har hänt, å andra sidan som fiktion, och i tredje ledet som någon slags magisk realism. Det är väldigt spännande, och gripande om man kan komma in på filmens våglängd (eller vågsvall, om man vill se det så).

Regissören Paul Wright har inte gjort något mer än denna film annat än en minst lika osedd dokumentär från 2017 (Arcadia) som tydligen är en historisk skildring av hur brittiska landskap fångats på film. Det låter som cinematisk slow food när den är som allra mest trög och god.

---

29-31 mars

APU-TRILOGIN (1955, 1956, 1959)

Satyajit Rays Apu-trilogi är nu inte världens mest förbisedda filmer – faktum är att de, åtminstone sist jag såg efter, var ansedda som några av filmhistoriens största mästerverk. Ändå säger mig något att de här filmerna sakteligen börjar glida ut ur folks medvetanden, eller kanske filmvetenskapliga grundkurser om inget annat, för jag kan inte minnas senaste gången någon tog upp dem i ett samtal med mig eller någon annan heller för den delen. En gång i tiden kunde man lita på att ett kompendium av filmklassiker innefattade Rays gryniga klassiker, ackompanjerade av Ravi Shankars odödliga musik, som rusade igenom en pojkes tillblivelse till man, genom ett Indien som resten av världen praktiskt taget aldrig sett förut, och ett filmskapande som banade vägen för det vi idag skulle kalla för… tja, indie, antar jag. Om det ens är ett ”relevant” begrepp längre, vad vet jag, jag har pensionsplaner att börja fundera på.

Den första filmen, Sången om vägen, var den första indiska filmen som nådde berömmelse över hela världen. Den utspelar sig i början av 1900-talet i en indisk by där den lite drömmande mannen inte kan upprätthålla sin familj vilket leder till slit och bitterhet från fruns håll samt till att äldsta dottern blir en tjuv och yngre sonen Apu utanför. Skildringen av vardagen är extremt oglamorös, avskalad och minimalistisk – tydligt inspirerad av den italienska neo-realismen, men med en egen lokal angelägenhet. Filmens spartanska kvalité har sina begränsningar, men det är en skickligt gjord och sublimt filosofisk melodram med mycket fina skådespelare (inklusive till synes uråldriga Chunibala Devi som snäll, skröplig tant) och ett perspektiv som hela tiden låter åskådaren betrakta det som sker i lugn och ro – och finalen är hjärtskärande. Det är en av de bästa filmer som gjorts om fattigdom, och kronjuvelen i den flora av självbiografiska filmpoesier som till exempel Truffaut gav prov på några år senare i De 400 slagen.

I den andra delen, Den obesegrade, växer pojken Apu upp med sin härdade mor och ser sig manad att lämna henne för att studera i Calcutta – varpå hon blir lämnad i en ensamhet som tär på hennes själ. Karuna Banerjees hjärtekrossande porträtt som modern är ännu mer dynamiskt än i den förra filmen, och Smaran Ghosal är fin som den ungdomlige Apu; överlag är detta storartat filmberättande i sig, men en otvivelaktig mellanfilm – mer emotionellt gripande än föregångaren men det är bara för att det hela stegrar ju längre det pågår; det går alltså inte att se trilogin på något annat sätt än i ett helt svep, om nu någon trodde det.

Sista delen, Apus värld, klargör detta – det hela är, och bör inte ses som något annat än, ett ett sex timmar långt mästerverk som för praktiska skäl måste vara uppdelad i tre delar.

I den tredje delen är Apu en drömmande nyexaminerad student som drömmer om att leva ett liv i frihet men finner sig snabbt lära sig en livslång läxa om dygdens lön i och med ett giftermål och en son. Premissen är enkel men ger storartade följder – livets cirkel sluts, och i och med nästa generation är vi tillbaka där vi började, och frågan är kanske vad ett liv går ut på om inte att föra vidare ådran, på ett eller annat sätt. Det kan se ut som i Lejonkungen, det kan se ut som i Apus värld, det är i grund och botten samma berättelse. Denna är på ett ungefär lika spartansk som de tidigare, och lika följsamt skildras berättelsen, en enkelhet destillerad ner till perfektion som om filmen är på jakt efter de sannaste gemensamma nämnarna; huvudpersonens psykologiska transformation är sublim och filmen lämnar ett magiskt avtryck i hjärtat.

FREDRIK FYHR