100 favoriter (50-36)

<- 74-51.

50. Hiss till galgen (1958)

Louis Malles första spelfilm är fortfarande en praktiskt taget perfekt thriller som börjar pang på rödbetan med att direktörshustrun Jeanne Moreau och älskaren Maurice Ronet ska döda hennes man i ett perfekt brott á la Feuillade – några missar leder dock till fatala följder och missförstånd, och vi får anledning att följa ett annat ungt pars öde i natten. Detta är delvis en pusselbit i modern fransk filmhistoria – de opretentiöst fotade, autentiska Parismiljöerna (och den improviserade musiken av Miles Davis) viskar om Nya vågen, medan starka insikter om maktkorruption och tendenser till våld placerar den i en upplysande efterkrigstid. Främst är det dock en lysande spänningsfilm, vars osannolika intrig vore svår att ta på allvar hade det inte varit för att Malle så enkelt och elegant löser sitt eget pussel, bit för bit.

49. Bergens fånge (1996)

Oklanderligt berättat drama om två ryska soldater – en krigsveteran och en ung gröngöling – som under kriget i Tjetjenien tillfångatas av en muslimsk patriark som hoppas kunna byta ut dem mot sin son, som tillfångatagits av ryssarna. Filmen skildrar deras bitterljuva tillvaro i bergsbyn, där de lär känna befolkningen och blir en märklig del av deras vardag. Lysande, saklig regi balanserar en del melodramatik i manus och skådespeleri, samtidigt som berättelsen på det stora hela fungerar lika mycket som en antikrigsfilm som en förutsättningslös skildring av livet på en plats under ockupation. Okrediterat baserad på den självbiografiska novellen ”Fånge i Kaukasus” av Leo Tolstoj.

48. På blodig mark (1977)

Tidig holländsk missgärning från Paul Verhoeven. På ytan är detta en rätt vedertagen andra världskriget-film skildrad ur Nederländernas perspektiv. Rutger Hauer spelar  politiskt ointresserad äventyrssökare som blåögt ställs inför krigets verklighet när han pluggar på universitet – han arbetar sig fram till att bli brittisk spion (filmen är baserad på självbiografin av Erik Hazelhoff Roelfzema, som figuren bygger på) och storyn bjuder på ett potpurri av spionspänning och krigsromantik. Det vore dock inte Verhoeven om inte ett djupt subversivt stråk gick genom filmen – mest iögonfallande här är att det inte finns någon som helst idealism i filmen, och det går att diskutera hur sympatiska våra ”hjältar” egentligen är.

47. A Star Is Born (2018).

Den fjärde upplagan av den här berättelsen är otippat nog den bästa. Bradley Cooper besjälar den alkoholiserade rockstjärnan som faller för en ofantligt begåvad sångfågel till diskplockare (Lady Gaga) som via honom blir en stjärna medan han ser slutet på sin karriär. Anledningen till att den här utmärkta moderna melodramen blir så stark är för att Cooper – i sin regidebut – tonar ner alla aspekter som inte har med kärleksberättelsen att göra; det blir en organisk, märkbart fysisk film, närgången och personlig, autentisk och trovärdig, lika vibrerande och varmblodig som en riktigt bra låt. Själv gör Cooper en av sina mest själfulla roller och Lady Gaga är slående i den osminkade, totalt trovärdiga centralrollen. En riktigt förförisk film som förtjänar alla tårar den lockar fram.

46. The Blot (1921)

Den sista film som Lois Weber gjorde genom sitt egna filmbolag – en robust melodram om två medelklassfamiljer som bor grannar. Mannen i ena huset är skomakare och tjänar gott med pengar medan den andra familjen svälter eftersom pappa bara är lärare på universitetet. Louis Calhern spelar rik ung man som blir varse fattigdomen genom kärleken, medan vi blir matade Webers envisa moralkakor (som redan när det begav sig ansågs predikande). Det går inte att anklaga filmen för att vara ett detaljerat eller nyanserat samhällsporträtt men tekniskt är filmen imponerande självsäker, elegant visuellt, taktfull och seriös i tonen, full av mångfasetterade berättartekniker och ett lysande exempel på Webers säregenhet som regissör, både i sin tid och i efterhand. Mycket bra skådespeleri – många är okrediterade och än idag okända, vilket är vemodigt.

45. Menschen am Sonntag (1930)

Robert Siodmaks halvdokumentära, halvimpressionistiska slice-of-life-hit är något av ett unikum i tysk filmhistoria, där nazismens bila vilar så tungt över allt från filmens barndom. Denna flyktiga vision av unga människor i den stora staden är dock drömskt romantisk och paradoxalt lättviktig – praktiskt taget handlar filmen bara om ett par unga vuxna människor som bestämmer sig för att spendera söndagen vid stranden. Deras beteende mot varandra lägger en grund för framtida TV-såpor – liksom mycket tysk melodramatik från denna tid – men filmen (och skådespelarna) är mest intresserad av att fånga det i bilder; bilderna från Berlin är lika autentiska som bilderna från naturen, men vi befinner oss här aldrig helt i verkligheten utan något typ av soldränkt minne. Fascinerande grejer – och en helgrön Billy Wilder, av alla människor, var med och skrev manuset.

44. The Swimmer (1968)

Suggestiv, vacker och tragisk film om en besynnerlig man (spelad av en sällsamt åldrad Burt Lancaster) som efter en tids frånvaro dyker upp i ett privilegierat förortsområde i Kalifornien – när han inser att alla hushåll har en swimmingpool bestämmer han sig för att ta ett dopp i allihop och på så sätt ”simma sig” igenom hela området. På vägen falnar dock hans naiva manér mer och mer, och sanningen om vem han är går långsamt upp. Inget för den som väntar sig ett solskensslut men denna arketypiska sen-60-talsfilm om jordbävningar under markytan på den amerikanska idyllen är fängslande. Den episodiska strukturen drivs av ett detaljerat, tätt mysteriemanus med bra karaktärsporträtt levererade av finkänsliga skådespelare och en förkrossande Lancaster i huvudrollen – det operatiska, mystiska slutet lämnar en inte ifred.

43. Himala (1984)

Gripande landsbygdsdrama från Filippinerna om en kvinna som påstår sig ha helande krafter efter att ha sett jungfru Maria i en uppenbarelse – hon väcker stor uppståndelse i den lilla byn, och genererar massmedial uppmärksamhet, vilket bland annat gör att en dokumentärfilmare börjar undersöka omständigheterna. Trots en melodramatisk stomme är denna seriösa film en ofta omskakande och ocensurerad skildring av människan i sitt mest råa och skoningslösa tillstånd – konflikten är den mellan gudlös verklighet och oundviklig spirituell tro, och den lyser igenom i varje vändning som intrigen tar. En klassiker i hemlandet, och blev den första filippinska film att få uppmärksamhet utomlands (den tävlade bland annat om guldbjörnen på Berlinale), bland annat tack vare Nora Aunors ofelbara framträdande i huvudrollen.

42. The Shape of Water (2017)

Alla köpte inte Guillermo Del Toros tång- och fiskdoftande kärlekssaga men det finns så lite att klaga på i den, och så mycket att beundra, att det måste… tja, beundras. I förlängningen är det en saga om tolerans, och om kärlek som inte gör skillnad, och cyniker kommer att rusa fram för att visa på just hur naiv och barnslig denna ”politiskt korrekta” syn är, att det är en för okomplicerad (och kanske motsägelsefull) syn på gränslös kärlek som bara barn kan ha. Men kanske, bara kanske, är det ett tecken på en ny våg av idealistisk romantik – bortom intellektuella resonemang eller ständiga problemformuleringar och de låsta åsikternas återvändsgränder – som jag tror att vi alla är i ett akut spirituellt behov av.

41. Saknaden (2017)

Andrej Zvjagintsevs studie i Putin-rysk kärlekslöshet där en tolvårig pojke försvinner medan de grälande föräldrarna knappt noterar något – och när de väl gör det får de vända sig till folkliga armador för att desperat försöka hitta honom. Men istället för att vara någon slags personlig berättelse – detta tycks inte vara ett samhälle som tillåter sådana – avslöjar pojkens försvinnande ett ryskt samhälle där alla människor lever i en helt skyddslös, närapå postapokalyptisk värld av Darwinism. Inte ens polisen, som vi förväntar oss åtminstone ska upprätthålla illusionen av ordning, orkar leva upp till sin roll. Hjälp är ett känsloord. Känslor kommer inte hit. Det finns ingen hjälp. Saknaden är inte årets cinematiska stycke KBT – men jag tror det är en film som man blir starkare av att se och inte vända blicken bort från. Det kan också vara Zvjagintsevs bästa film hittills.

40. A Touch of Zen (1971)

Wuxia-genrens version av ett Sergio Leone-epos – en eklektisk och insvepande klassiker med en episodisk, sammanvävd story. Börjar som en komedi om en fattig konstnär i en halvt bebodd spökstad, samt hans gnälliga gamla mamma – förvandlas därefter till något slags feodalt riddardrama innan den mynnar ut i mer och mer hallucinatorisk äventyrsfilm med rik mytologisk mylla och episk bredd. Filmen är så episodisk att den känns regisserad av olika personer, men det är också orsaken till att den håller en engagerad i över tre timmar, ständigt slängd mellan olika tankar och känslor via kittlande bataljer och intensiv klippning som till stor del är före sin tid; den långa finalen är genuint oförutsägbar och extremt dramatisk. En milstolpe i wuxia-genren, och troligen dess mest internationellt inflytelserika film – blev den första kinesspråkiga film att tävla om Guldpalmen i Cannes (vann istället ett tekniskt specialpris) och det är fortfarande en säregen upplevelse.

39. Spring in a Small Town (1948)

Kinesiska milstolpar, variant två. Spring in a Small Town ansågs reaktionär och förbjöds av kommunistpartiet, men restaurerades på 1980-talet och anses nu vara en av de bästa kinesiska filmer som gjorts. I sin absoluta tekniska sparsamhet är det också en utmärkt melodram som utspelar sig efter sino-japanska kriget i ett nu nedgånget hus där en man sjuk i tuberkulos lever med sin uppgivna fru, sin glada tonårssyster och en välvillig betjänt – in i deras liv kommer mannens gamle vän på besök, och det visar sig att han har ett förflutet med hustrun. En extremt enkel berättelse, men den kvidande tematiken om viljan till samhörighet och självuppfyllande lyfts fram genom flera oerhört subtilt fångade kontraster. Wei Wei, som spelar hustrun, gör ett lågintensivt magnifikt framträdande som en kvinna med trippla lojaliteter – för sin man, för älskaren och för sig själv. Få moderna dramafilmer förstår värdet i att vara så enkel och konkret som denna är.

38. Onda män sover gott (1960)

En av Akira Kurosawas mest underskattade filmer, en på många sätt komplex berättelse om en tystlåten bilförsäljare (Toshiro ”vem annars” Mifune) som gifter sig med en handikappad kvinna, som i sin tur är dotter till en stor finansman. Efterhand framgår det att mannen iscensatt en djävulsk plan mot sin nya svärfar, men motivet är länge outgrundligt. Denna fascinerande berättelse är en besk samhällskritisk modern fabel med flera tematiska lager – främst handlar den om klassproblematik och korruption, men lika insiktsfull är den som en kommentar om gamla japanska seder och bruk i den krassa efterkrigstiden. Kurosawa grundar konflikten i klassiska idéer (särskilt en och annan ton av Hamlet) och rent estetiskt lånar han från 40-talets amerikanska film noir – samtidigt lägger han grunden till samhällskritiken i det amerikanska 70-talets New Hollywood-våg, som skulle komma att formuleras på liknande sätt som här. Det går att argumentera för att filmen är för lång, och att all karaktärsmotivation ändå inte får plats, men helheten är stark och slutklämmen drabbande.

37. Barton Fink (1991)

För en som alltid haft en krånglig relation till bröderna Coen känns det underbart att hitta en film av dem att helhjärtat beundra. Barton Fink var en typ av nyckelfilm för dem; den har både har den stil och den tematik de skulle återvända till och om och igen – men till skillnad från många av deras andra filmer är livets snopna meningslöshet inte bara ett tomt skämt här (trots att filmen har en twist som korsar gränsen till det direkt absurda). John Turturro spelar pretentiös, hyllad pjäsförfattare som i det tidiga 40-talet lockas till Hollywood för att skriva filmmanus – på plats i ett sunkigt hotell kommer dock skrivkrampen som på posten, och det börjar gå upp för honom att den ytliga filmbranschen är omöjlig för en man av hans kvalitativa kaliber (som han ser det själv). Turturro gör huvudpersonen till en trovärdig och mänsklig figur som står fri oavsett vad bröderna gör mot honom, och överhuvudtaget fungerar filmen som en Ikaros-fabel om faran med att ha för höga tankar om sig själv och sin gärning. En oklanderlig ensemble, ljuvligt foto av Roger Deakins, minutiös scenografi (Dennis Gassner) och stämningsfull musik (Carter Burwell) skadar inte heller.

36. Hanare goze Orin (1977)

En av doldisen Masahiro Shinodas mest bedyrade filmer – ett drabbande, smärtsamt drama lika delar poetiskt som socialrealistiskt och historiskt relevant, om en blind, kvinnlig musikant som tar sig från plats till plats och genomlider den ena förödmjukelsen efter den andra. Tragedin är utdragen och plågsam men aldrig omänsklig eller depp-pornografisk som man idag väntar sig att en film ska vara när man hör storyn – istället kontrasterar Shinoda huvudpersonen med sin omvärld, och medan åren går och samhället förändras, men hon förblir lika förbisedd, tvingar han oss att vända blicken på oss själva. Filmen frågar vart de gränser går som vi inte vill se att vi har – punkten då vi överger andra människor till förmån för oss själva, punkten då vi väljer att härda ut i våra egna liv snarare än hjälpa andra; det oundvikliga hyckleriet, ibland förståeligt och ibland skamligt, och det oundvikliga faktumet att människor förtviner inuti de samhälleliga mellanrum där ingen går. Shinoda ber oss inte lösa problemet, bara ta in det, och till någon mån acceptera smärtan. Det är en svår, men märkligt vacker upplevelse.

FREDRIK FYHR