En av de bästa sakerna med riktigt gamla filmer är att de kan förverkliga världen och tiden de gjordes i – få oss att närma oss dåtiden inte som teknisk fakta, utan som den verklighet den var, och därmed är, för tekniskt sett lever vi ju i samma värld nu som då.
Den tyska filmen Den gula biljetten, som gjordes för hundra år sedan, spelades in i de judiska kvarteren i Warszawa. Miljön är så pass autentisk att statisterna är oavsiktliga, och oregisserade; de tittar rakt in i kameran. I berättelsen vi tenderar att berätta om 1900-talet är anknytningen mellan Warszawa och Förintelsen så stark att det liv som faktiskt levdes där tragiskt nog hamnat i skymundan.
Det är en av många blinda fläckar i vårt kollektiva undermedvetna – vi kan de stora berättelserna, som om de vore mytologiska sagor, men vi är mindre noga med att minnas att verkligheten är vid och bred, och att de som levde innan oss hade liv med lika många detaljer och omständigheter och motsättningar, och lika mycket komplexitet, som det liv vi upplever att vi lever idag. Vem vet vart vi är på väg, och vem kan veta hur de händelser ser ut som kommer att forma framtida generationers syn på oss, när de väl berättar vår historia. Vi vill inte se oss själva som delar av en historia – vi lever nu, och vi upplever inte att vi har seglade öden. Men den som gräver ner sig i hundra år gamla filmer kommer finna att detta nutidens myller, denna flora av obestämbarhet, naturligtvis fanns då också.
Det känns som ett mirakel att kunna återupptäcka det. Den gula biljetten handlar om Lea (Pola Negri), en föräldralös judinna som när en dröm om att bli läkare. För att kunna studera tar hon identiteten av en annan kvinna – en avliden syster till en vän – och även då tvingas hon göra det med en ”gul biljett”, en prick i registret som stämplar henne som en lösaktig kvinna av en lägre stående art. Ingenting kan stoppa hennes intellekt eller talang och hon tar sig framåt i den akademiska världen med glans – även fastän hon måste lida oket av prostitution och social utfrysning, vilket hennes gula biljett medför.
Man behöver inte göra alltför långsökta analyser för att förstå den historiska relevansen i berättelsen, som inte ser ut som den gör av en slump. Naturligtvis handlar den på ett högst medvetet sätt om antisemitism. Ironiskt nog utspelar den sig i Ryssland, och dess skildring av det antisemitiska samhället kommer i form av ett tungt fördömande av tsarens Ryssland, ett år efter revolutionen.
Det är svårt att säga exakt hur starkt intryck filmen gjorde när det begav sig, men det var inte den första eller sista gången som berättelsen filmades – ”Den gula biljetten” var ursprungligen en Broadwaypjäs från 1914 och Negri hade redan haft huvudrollen i en annan filmatisering av den tre år tidigare – så den måste ha varit mer eller mindre populär.
Den publikfriande intrigen talar inte emot det – bortsett från Leas bokstavligt talat fotorealistiska identitet som utstött judinna så är Den gula biljetten en konventionell historia om romantiska missförstånd och en förlorad far som till sist finner sin förlorade dotter. Slutet har överhuvudtaget en påklistrad kvalité – filmen börjar som berättelsen om en kvinna som är en sökare i en värld där hon är utstött, men i slutet vill den få oss att tro att hon hela tiden bara varit borttappad från sin familj.
Men intrigen är förstås ändå överskuggad av den historiska kontexten. Det är just filmer som Den gula biljetten som gör mig skeptisk till den eviga jakten på samtidssignaler i moderna filmer – jag ser det som ett tämligen lönlöst försök att skriva historia innan historien är skriven. Den här filmen gjordes i sin samtid, liksom alla filmer som någonsin görs – men det är inte förrän nu, hundra år senare, som man kan säga något om vad det faktiskt betydde.
Den mest tragiska kontexten är förstås den strikt historiska, där vi inte kan göra annat än att se filmen som delvis dokumentär, en mirakulös skärva i vilken vi kan se de miljöer som skulle komma att skändas, och de människoliv som skulle komma att släckas.
På en mer konstnärlig not kan man nämna Pola Negri, det polska stjärnskottet som skulle komma att bli en av Hollywoods största stjärnor. 1918 var det verkliga startskottet för hennes karriär – hon blev upptäckt av Ernst Lubitsch och slog igenom detta år i hans ”orientaliskt betonade” storsatsningar – dels den romantiska skräckfilmen Orientens dotter och dels den omåttligt populära Carmen.
Negri kom att flytta till Hollywood, där hon levde till sin död 1987 (även om hon stegvis pensionerade sin karriär redan under 1930-och 40-talet) och det var just som exotisk varelse hon erövrade filmvärlden. Hon blev synonym med sina många tragiska vamp- femme fatale- eller ziganiststereotyper – så pass populär var hon i dessa roller att hon till och med gjorde dem för produktionsbolaget UFA när Goebbels var chef, om än från Frankrike (det var inte förrän tyskarna tog över Frankrike i maj 1940 som Negri flydde till USA och blev kvar där permanent).
Typecasting drabbar förstås nio av tio filmstjärnor, men i Negris fall symboliserar förstås hennes exotistiska persona något i bästa fall bitterljuvt. Just därför är Den gula biljetten fascinerande att se – här, alldeles innan det verkliga genombrottet, gestaltar hon en fallen kvinna utan att vara en rituell martyr. Lea är mycket mer nyanserad än de typiska lidande kvinnorna man kan se i stumfilmer, och dessutom är hennes rollfigur politiskt kontextualiserad och intellektuellt robust. Hon är här den lidande människan bakom den kitschiga maskeraden, och en symbol för verklighetens liderskor, och de miljoner som fallit offer för en värld som borde vara bättre än den är.
FREDRIK FYHR
Den gula biljetten är del av 2018 års retrospektivserie. Liksom Jag vill inte vara en man, också från 1918, har jag översatt titeln (Der gelbe Schein) fritt, eftersom jag inte hittat någon information om huruvida filmen någonsin hade en svensk premiär eller titel.
Ett svar på ”Den gula biljetten (1918)”