<- 1948.
… Låt oss stanna kvar en stund i landskapet av b-filmer och bortglömda stjärnor och introducera Gorgeous George.
Nej, inte Nicke Nyfiken (Curious George) utan Gorgeous George, i verkligheten George Raymond Wagner, som var en amerikansk wrestler. På 1940- och 50-talet var han en uppseendeväckande personlighet i USA, lite mer känd för sin flambojanta personlighet än sina iscensatta ronder i ringen. Han var före sin tid, i det att han förstod vad det innebar att ha en image, eller kanske rentav en alternativ personlighet – Muhammed Ali, James Brown och Bob Dylan är några som kom att bli starkt, och specifikt, inspirerade av honom. (Dylan nämner honom i sin första-och-enda memoarvolym och säger att han rentav förändrade hans liv).
Det är bland annat därför jag finner Alias the Champ vara en vagt noterbar b-film. Filmen var Georges enda film, och det var knappast en prestigeproduktion – snarare är det lite knasigt hur de ens lyckades få med en så pass känd figur i en film som är gjord på sådan låg budget.
En förklaring kan vara George själv. trots sin storartade personlighet var han en lika bra skådespelare som en skurmopp.
Exakt vad filmen handlar om är lite oklart. Intrigen verkar mest vara en ursäkt för att huvudrollsinnehavaren – en slentrianmässig film noir-hjälte i Sam Spade-traditionen – ska få gå runt och häva ur sig repliker som hade passat Roger Moores agent 007.
”I hope you like ze wine, it’s Chapeau Grave ’22…”
”Well, as long as it’s over 21 it’s OK with me!”
Denna muntra dialog kommer från en av de bästa scenerna i filmen, där vår vän detektiven (som inte nödvändigtvis tänker just med hjärnan) försöker få till det med en bardiva, men blir avbruten stup i kvarten av ovälkomna besökare.
Någonstans mot de sista tjugo minuterna hittar man på någon slags konflikt – George har ihjäl en motståndare i ringen, varpå matchen visar sig vara riggad av gangsters och hjälten måste avslöja komplotten, et cetera.
Intrigen är inte varför jag skriver ner dessa ord om just den här filmen – snarare vill jag be om uppmärksamheten från Stanley Kubrick-nördarna.
Det är nämligen väldigt troligt att Kubrick såg den här filmen när det begav sig – inte minst eftersom han praktiskt taget såg allt vid det här laget, då han själv var en aspirerande filmskapare som höll ett särskilt skarpt öga riktat mot b-filmsscenen (eftersom det var där han visste att han måste börja).
Dels tror jag att han måste ha gillat Gorgeous George till att börja med, eftersom figuren förkroppsligar den typ av överdrivna, expressionistiska och nästan seriefigursliknande kvalité som Kubrick letade efter i sina skådespelare.
Men mer specifikt innehåller filmen en scen där flera människor springer runt och slåss á la Adam West-Batman. Till tonerna av vad om inte William Tell-overtyren. Scenen är väldigt lik den tidiga slagsmålsorgien i A Clockwork Orange (1971) där Kubrick använde Beethoven på ljudspåret (och William Tell-overtyren i en senare, mer konkret orgie).
Det kan förstås bara vara en ren slump, men det går inte att se scenen och inte notera likheten…
-> 1950.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”År för år – 1949 – Alias the Champ”