<- 1945.
… en som skulle kalla filmen för sin älskarinna var förstås Ingmar Bergman – teatern var hans hustru, som han såg det. Detta kanske inte ska övertolkas som en klassicistisk kommentar. Snarare hade det mer att göra med att Bergman kom från teaterns värld, och det var som teaterregissör han började sin karriär. Filmen kom inte in i hans liv förrän när hans teaterkarriär var stabil, liksom en älskarinna slinker in i ett äktenskap. Så… så.
Kris var den första filmen som Bergman regisserade själv – det är den prototypiska “lovande debut”-filmen, ett solitt och effektivt hantverk som viskar om större ting i framtiden (även om man bara kan se dem med facit i hand).
Berättelsen är en “storstadslivet kontra landsortslivet”-melodram om en pianlolärarinna som blir ställd när modern till hennes adoptivdotter gör entré i deras liv. Ytterligare karaktärer finns, som i Bergmans senare, för att knyta ihop det narrativa nätet. Lika mycket är melodramen dock tidstypisk, med den idylliska småstadsmiljön, familjeenheten, stigmat om den fallna kvinnan och de givna romantiska intrigerna. Bergman håller sig klokt nog inom ramarna för det konventionella. Taget för sig är det inte överdrivet mycket i Kris som skriker auteur.
Å andra sidan finns det något lite självmedvetet generat över filmen. De stora gesterna känns inte genuina och det känns nästan som att Bergman är medveten om det – kan det vara därför han själv introducerar filmen med en berättarröst? Den verkar förvarna oss om att filmen inte är så bra, en omskrivning av faktumet att Bergman ville göra en ”demo” innan han gav sig på mer gedigna projekt och att vi helt enkelt fick ta det bästa ur situationen.
Det skulle faktiskt ta flera filmer innan Bergman kom igång på allvar. Det är rätt intressant att begrunda i efterhand – inleder man sin karriär med en medioker film idag så har man det rätt svårt, och man får verkligen inte fem-tio filmer på sig. Men hade det inte varit för det här generösa utrymmet som var Bergmans 1940-tal så hade vi aldrig fått filmerna han gjorde. Det får en att dystert undra hur många talanger vi aldrig fått se, bara för att de inte fått chans att gro…
-> 1947.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”År för år – 1946 – Kris”