Videosöndag hösten-vintern 2018

Det tog sex år, men till sist har den här sidan fått sig ett riktigt sommaruppehåll. Saker börjar smyga igång från och med vecka 33, men bara för att ingen ska oroa sig så kommer här den preliminära planen för hösten 2018.

Tid, ton, tempo & tematik 2.0

När vi ser på film sveps vi iväg till en annan värld…!

Fast hur går det egentligen till? Årtionden går i Borta med vinden – och det tar ungefär fyra timmar att ta sig igenom. James Bond har bara en minut på sig att rädda världen i Goldfinger – men det tar ungefär tre. Jack blir galen på en gång i The Shining – men vi hoppar över första månaden.

Denna höst ska vi titta närmare på hur tid behandlas i film – hur länge ser vi på saker som tar hur lång tid? Makrotid – deadlines och nedräkningar – och mikrotid – övergångar och ellipser. Frågan leder oss till en analys i tempo, vad för tekniker använder filmskapare för att skapa en rytmisk logik och hur uppfattar vi den. När vi förstår tid och tempo kan vi också titta närmare på vad ton och stämning egentligen är – dessa saker som verkar vara så svåråtkomliga för så många, så svåra att artikulera, men som faktiskt kan vara enklare att förstå om man börjar peta i det. Ofta har stämningen att göra med filmens tematik, ett begrepp som vi kan förstå på ett mer dynamiskt sätt.

Filmer på menyn är alltifrån Fargo och Eyes Wide Shut till Anaconda, Sphere och Sudden Death, Ingmar Bergman och Ozu.

Det blir kul!

Sherlock Holmes 1939-1946: Rathbone/Bruce

Sherlock Holmes har varit synonym med filmens värld sedan 1910- och 1920-talet då sådana som William Gillette och John Barrymore satte standarden för hur den berömde detektiven skulle porträtteras. De som cementerade Holmes och Dr. Watson var dock Basil Rathbone och Nigel Bruce, som spelade duon i 14 filmer för Fox och (främst) Universal. Dessa filmer gjordes medan andra världskriget pågick och blev en fascinerande följetong som inte helt kan uppskattas utan krigets kontext – dessutom är de utmärkta seriefilmer, gjorda för billig penning men med varje slant vänd på. Det är den perfekta följetongen när hösten knackar på.

Lois Weber

Lois Weber var Hollywoods första och kanske än idag enda kvinnliga auteurgigant – på 1910- och 20-talet hjälpte hon framhäva och utveckla filmen som konstform och seriös industri genom filmer som bar på hennes distinkta stil och direkt igenkännbara (ofta kontroversiella) tematik – hon nådde ut till både publik och kritiker och ägde 1910-talet. Hennes mystiska liv och karriär är lika fascinerande som filmerna hon gjorde, och berättelsen om hennes storhetstid är berättelsen om filmkonstens gryning, tiden för hundra år sedan då filmen var en till stor del kvinnodriven industri, tiden innan konstformen så bryskt blev ”avfeminiserad” av 1920- och 30-talets småpåvar.

Alla retrospektiv-recensioner är inte färdigställda – lite spontanitet behövs – men några som nästan helt säkert kommer att recenseras är The Big Lebowski (1998), The Blob (1958 och 1988), De ofrivilliga (2008), Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978), Hiss till galgen (1958), Naked City (1948), Stormen (1928).