Det är nog inte möjligt att göra en film om blindhet och lyckas med att bara ”berätta en historia”. Eftersom film är ett visuellt medium så är det genast iögonfallande – no pun intended – om den på något sätt handlar om synskada.
Mot solnedgången handlar om en ung kvinna vid namn Misako (Ayame Misaki) som jobbar som filmsyntolk – ett inte alldeles enkelt jobb, visar det sig i feedbacken hon får av testpubliken. Hennes senaste gig är ett romantiskt drama, tydligen inte den enklaste film att förstå sig på. Efter hennes första uppläsning tycker testpubliken – som hon får direktrespons av i ett slags seminarium – att hon tolkar för mycket (hur kan hon säga, till exempel, att ”hans blick uttrycker hopp inför framtiden”). Nästa gång tolkar hon för lite. Det håller på sådär. Misako tas för givet och får ofta svälja stoltheten.
I förbifarten måste jag säga att jag funderat på det här själv när jag av olika anledningar sett syntolkad film eller TV. Det har hänt att jag precis som de i filmen protesterat över de friheter syntolken ibland gör – överhuvudtaget är det svårt att ”tolka” en bild. Men att bara beskriva den kan förta den dess känsla. Att hitta en balansgång, särskilt i en svårare film, är nog inte det lättaste.
Processen för Misako blir att att med flit och slit nästan skriva en egen bok – hon skriver om sina formuleringar, och skriver om dem igen. Till slut kanske hon har en berättarröst som går igenom filmen och nästan gör bilderna rättvisa. Frågan är vad man ska kalla en sådan konst, när den är så välformulerad. Den ligger någonstans närmare en roman, eller en ljudbok – likaså gör filmupplevelsen det för en blind, vilket den där testpubliken kan vittna om då de lyriskt talar om filmen som en konstform de ”går in i”, som en värld de ”utforskar”. Ord som i vanliga fall tillskrivs böcker.
På tal om det lyriska så finns det en del repliker i Mot solnedgången som kan få en att himla med ögonen. En av de där synskadade filmtittarna heter Masaya (Masatoshi Nagase) och är en fotograf som långsamt tappar synen. Om det inte låter som nog av en kliché – en synskadad fotograf – så kan jag försäkra er om att Masaya förstås är svårmodig och butter, och han anser att ”fotografi är en jakt, och tiden är villebrådet”.
Det är rätt smäktande floskler, och det finns fler i filmen, som regisserats och skrivits av Naomi Kawase, som har en särskild förmåga att göra lättviktig underhållning i stilistiskt sofistikerade arthouse-paket – se även hennes fina film Under körsbärsträden.
I Mot solnedgången går det till sist överbord, men inte utan att det händer intressanta saker på vägen. Misako och Masaya utvecklar efterhand en romantisk relation, men filmen är inte i första hand en kärleksberättelse – det är en karaktärsstudie på individnivå om två personer som på varsitt håll måste lära sig att släppa på sina rädslor och sitt kontrollbehov. Det mer uppenbara exemplet är Masaya, som kommer att förlora synen helt men ändå klänger fast vid sitt dömda liv som fotograf, men Misako är det mer komplexa – hon har en dement mor ute på landsbygden, en för vilken ingen tolk i världen längre kan få henne att förstå sin omvärld, och Misako utvecklar till slut känslor för orden hon skriver, processen att förmedla mening, sinnesintryck, känslor, till andra människor.
Mot solnedgången hade premiär förra året i Cannes och möttes av allmänt ljum och föraktfull kritik – till viss del beror den kritiken nog på höga förväntningar (och filmen tävlade om Guldpalmen, vilket den inte hade någon anledning att göra) men till stor del var den också lat. Det tydligaste exemplet återfinns i kritiken mot filmens sentimentalitet – många menade att Kawase ignorerar sin karaktärsstudie till förmån för sensuella bilder och visuell romantik.
Den kritiken är närapå objektivt inkorrekt. Det är sant att filmen har sentimental dialog och storögt skådespeleri – det är vad som till slut gör att den blir vingskjuten, och förargligt svår att ta på allvar helt i onödan – men en av de stora styrkorna med filmen är hur oromantisk Kawase är i det visuella.
Hon berättar filmen till stor del i närbilder, och undviker etableringar så att vi aldrig är helt säkra på vilka som är vart, eller vad som exakt händer, i en scen. Ju längre filmen pågår – och ju närmare en förlösning karaktärerna kommer – desto öppnare blir Kawases kamera, men till största delen kommenterar hon på vår syn- och uppfattningsförmåga filmen igenom, via ett närgånget bildspråk som ofta handikappar oss på ett frustrerande sätt (självklart avsiktligt menat).
Det är mycket intelligent och begåvat filmskapande, och samtidigt så enkelt. Om filmen hade varit lika sofistikerad i dialog och personregi så hade den varit en smått magnifik melodram. Nu är den mindre minnesvärd, plottrigt ojämn, men emellanåt inglidandes i fokus på ett spännande och fascinerande sätt – när den inte är en klumpig snyftare är den en riktigt seriös berättelse om förlust, hopp och meningsskapande. Frustrerande, men långt ifrån dåligt ändå.
FREDRIK FYHR
MOT SOLNEDGÅNGEN
Hikari. 2017 Japan 101 min. färgfilm codex (Arri Amira) (CFast 2.0) ProRes 4:4:4 2K (DI 2K) (DCP) 2.35:1. Regi: Naomi Kawase. Manus: Naomi Kawase. Producent: Naoya Kinoshita, Masa Sawada, Yumiko Takebe. Huvudsakliga skådespelare: Ayame Misaki, Masatoshi Nagase, Tatsuya Fuji, Kazuko Shirakawa, Misuzu Kanno, Mantarô Koichi, Chichiro Ohtsuka, Nobumitsu Ônishi, Noémie Nakai, Saori Koide. Foto: Dodo Arata. Klippning: Tina Baz. Musik: Ibrahim Maalouf. Scenografi: Shirakawa Setsuko. Produktionsbolag: Comme des Cinémas, Kino Films, Kumie, MK2 Productions. Distribution: NonStop Entertainment. Kategori: Arthouse/drama, auteurfilm, samproduktion mellan företag och större distributör. Genre: Drama, melodram, romantik; karaktärsstudie i modernistisk, underdriven, vagt symbolisk stil; 3/5-aktstruktur, målorienterade figurer. Stil: Variant (närbildsfoto, blockklippning, cinema varite, jump-cuts) med sporadiska kompositioner och etableringar. Premiär: 23 maj 2017 (Cannes). Svensk premiär: 11 november 2017 (SIFF), 13 april 2018.
Omdöme: Intelligent melodram och till mindre grad kärleksberättelse som på ett insiktsfullt sätt behandlar människans behov av meningsskapande i en sorgeprocess; visuellt kopplad till tematiken om synskador på ett smart sätt; inslagen av romantik och melodramatik är dock väldigt sentimentala och klichétyngda, vilket förtar den seriösa nivå som allt annat i filmen arbetar på.