Weinsteinspotting vol 2 – Killing the Bullshit?

Detta är en fortsättning på denna text.

Samtiden går fort. Quentin Tarantino hamnade i lite blåsväder för några veckor sedan, när Uma Thurman-intervjun i New York Times kom, men redan nu ”känns det” som att det ”blåst över”. En del kändisar har ventilerat sin ilska, nöjesjournalister har vittrat ett drev, men Tarantino själv har bett om ursäkt för sina missgärningar och så har ”inget mer hänt”.

(Jag använder dessa citationstecken för att illustrera hur kroniskt dumma vi är om vi okritiskt väljer samtalsämne genom att ”känna in” saker utifrån källor som vi egentligen inte förstår vad de är.)

Saken är dock den att Thurmans uttalanden, och Tarantinos, inte är intressanta på ett personligt plan. Däremot illustrerar de väldigt väl en maktobalans i filmindustrin, och de lämnar frågan öppet hur man ska tolka Tarantinos filmer när man har den obalansen i åtanke. (Eftersom hans filmer också handlar väldigt mycket om makt).

Harvey Weinsteins skugga syns här, förstås. Thurman föll offer för Weinstein kring Pulp Fiction, varpå hon ville undvika honom till varje pris – Tarantino såg tydligen detta som ett problem kring tiden då de var på väg att göra Kill Bill ihop.

Så långt stämmer bilden med vad Tarantino sagt om att han ”hade kunnat göra mer”, på tal om Weinstein. I Thurman-intervjun slänger hon dock in ett annat surt äpple, nämligen faktumet att han tvingade henne till att göra ett stunttrick som alla i branschen sagt hade kunnat bryta nacken på henne. Detta går att se som en del av det auteur-och-musa-elddop som Thurman och Tarantino gick igenom under inspelningen, då hon inte bara hade en fysiskt ansträngande roll utan även en sadomasochistiskt förnedrande. I filmen blir hon spottad i ansiktet och strypt, och det var Tarantino som stod för spottet och de strypande händerna.

Thurman var uppenbarligen ”redo” att ”offra sig” för konsten, men bilkraschen som nästan kostade henne livet var – naturligtvis – droppen som rann över bägaren, och i motsats till den lyriska PR-kampanjen (där Thurman var Tarantinos musa, osv) så slutade de två prata med varandra efter inspelningen. Thurman har sedan dess arbetat sedan fram till nyligen för att få tag på bildmaterialet – Miramax, senare Weinstein Company, har inte velat släppa ifrån sig det förrän nu, när deras lopp ändå är kört.

Efter päronet och äpplet fick Tarantino en rutten banan i sociala medier när en Howard Stern-intervju från 2003 dök upp igen, då han i Sterns politiskt inkorrekta manér försvarade Roman Polanski och sa att trettonåringen han drogade och våldtog ”ville det”.

Att denna intervju blir viral nu har förstås också att göra med att Tarantino är på väg att göra en film om ”Mansonmorden” (även om han själv menat att hans nästa film ”bara” ska handla om ”1969”, vad det nu blir) och eventuellt för att det finns journalister som längtar efter en smaskig koppling mellan Tarnatino och Weinstein.

Uttalandet han gör i Stern-intervjun är naturligtvis vidrigt och/men han har också officiellt ursäktat sig till Polanskis offer och menat att han var en idiot som bara försökte skryta i ett kontroversiellt radioprogram.

Låt oss anta att han är genuin. Det kan till och med vara troligt att han är det. Detta är en intressant tid att vara man i, som Ruben Östlund uttryckte saken i en The Treatment-intervju för någon vecka sedan; ”Bara för femton år sedan såg vi [män] på världen utifrån ett manligt perspektiv”. Nu pågår manlig självrannsakan på en global skala. Jag kan själv komma ihåg hur jag skyndsamt brukade relativisera Polanskis brott för femton år sedan – eller låt säga 2003, när Kill Bill hade premiär – om än inte med samma vulgära ord som Tarantino (jag kan också försvara mig med att jag var en tonåring då). Idag ser jag inte min blick som mer slutgiltig än någon annans, och jag kan inte känna bort fakta. Polanski är skyldig som synden, och det är helt rimligt att inte vilja ta i hans filmer med tång.

Jag kan förstås erkänna forna synder utan att riskera speciellt mycket, men den egokänslige Tarantino har ett annat problem – han har gjort filmer sedan 1992. Om han var ”ignorant” år 2003, betyder det att Kill Bill är en film gjord av en ignorant person? Vad gör det för tolkningen av hans filmer? Tarnatinos filmer har anklagats för att vara misogyna, men de har också ansetts vara feministiska – hans tematiska halhet har alltid varit en av hans triumfkort. Hans filmer är besatta av våld, och våldet har i sin tur en exalterat sexuell karaktär, och i detta våld är män och kvinnor ”jämlika” – han placerar aldrig män och kvinnor i kategorier som inte redan etablerats av samhället, och när hans filmer innehåller våld mot kvinnor (eller n-ord och vad man skulle kunna kalla afroamerikanska stereotyper) kan man argumentera för att scenerna kommenterar på dessa fenomen, eller att de själva är patologiska.

Många vill ack så förnumstigt påstå att det är enkelt att skilja på konstnären och konstverket, men det vore bara sant om konst var meningslöst för oss. Kan du separera pedofilen från kakorna han försöker ge dina barn? Varför inte bara ta kakan och njuta av den! Kan du inte vara tacksam för att du får kakor, strunt samma om det kommer från en pedofil eller inte?

Frågan är dock inte om Tarantinos filmer är misogyna om han är det – en film kan tolkas på tusen olika sätt, och det finns inget facit oavsett vem som gjort den av vilken orsak. Poängen här är linjen som Uma Thurman drar mellan Tarantino och Weinstein, i att de båda negligerade henne. Weinstein mest uppenbart genom sina brott, men Tarantino försatte henne i fara och skadade henne fysiskt för att skapa rätt effekt åt sin film. Dessa saker gjordes i slutändan i ”medgivande” men hon var den som böjde sig för hans vilja. Han var den som ansåg att hennes känslor var värdiga att åsidosätta för att få vad han ville. Inget av det som hände var hennes idé eller hennes vilja.

Det är när vi applicerar det här tänket på hans filmer som vi får lite problem – detta eftersom Tarantinos filmer redan till att börja med innehåller stark maktspelstematik. Tänk på alla scener i hans filmer som alltid slutar med att en person skjuter en annan, efter en lång dialog-ritual där mördaren hela tiden är den som har överhanden. Tänk på hur många av dessa scener som handlar om att förövaren förnedrar sitt offer innan han eller hon tar slut på dess liv.

Det finns en hierarki av värde i Tarantinos filmer – vissa karaktärer är ”värdiga” medan andra är ”låga”. Ibland är denna hierarki inspirerad av samurajfilmer och gangsterfilmer, men ibland är de mer moraliskt dimmiga – som när nazister och judar dödar varandra i Inglourious Basterds (2009) eller när prostituerade kvinnor avfärdas som objektifierade ting i Hateful Eight (2015).

Den jämnaste av Tarantinos dödsmatcher kan vara slutet på Kill Bill vol 2 där Thurmans ”brud” till slut dödar sitt ex och nemesis Bill. Bill behöver dö, för det är poängen med filmen, men till skillnad från alla andra dödsscener han gjort (tror jag) så förnedras inte offret i denna scen.

I Bills sista stund är ritualen istället omvänd – även om ”bruden” Margaret Kiddo dödar Bill så är det Bill som agerar i enlighet med hur mördaren brukar agera i Tarantinos scener. Han förnedrar sitt ”offer” (genom att skjuta pilar i hennes ben, vilka innehåller sanningsserum genom vilket han klämmer ur henne sanningen om deras relation) och han ger henne psykbryt genom att låta henne veta att hennes dotter, som hon trott varit död, i själva verket lever.

När de väl har sin batalj gör de det på var sin sida av ett bord, i ett övertydligt utjämnat dödläge, och när hon väl levererar dödsslaget så gör hon det genom en helig hemlighet – gurun Pai Meis hemliga ”five point palm exploding heart technique”, en bedyrad myt för honom som han får lite grann som en obskyr födelsedagspresent. Det är snarare en salut, något som ska hedra honom och få honom att känna sig glad medan han går ner i ceremoniell ära.

Att dö är inget problem för Bill, så länge han dör som en ”värdig” och inte som en ”låg”. Det föreslår att Kiddo må vara en cool killer men han är fortfarande den mäktigaste och mest kungliga, för även i döden kan han inte förnedras, och ställs de mot varandra måste hon ta på sig rollen som den ”låge”, den i duellen som förnedras. Bill är den ”värdige” och har kvar makten till sista andetaget. Det är hans vilja som hon lyder.

FREDRIK FYHR