Regi: Steven Soderbergh
Filmatisering av Scott Thorsons bok om hur han som ung levde i ett hemligt förhållande med legendariske pianisten Liberace, som levde hela sitt liv i garderoben.
Innehåller ”spoilers” om man inte vet något om Liberace som går att läsa i Wikipedia-artikeln.
Till skillnad från många andra är jag inte övertygad av TV:s så kallade renässans, eller tanken att TV via HBO blivit ”bättre än film” och så vidare. Produktionerna har blivit dyrare, namnen kändare, men i grunden är TV-serierna fortfarande såpor eller deckare, och TV-filmerna är skräphrillers eller ytliga biopics.
HBO-filmen Mitt liv med Liberace, som har svensk biopremiär idag, är en sådan ytlig biopic. Visst, produktionen är rätt hög. Skådespelarna glittrar i den, och de står oklanderligt utklädda i skickligt gjorda miljöer. Men vad säger de? Vad handlar detta drama om?
Liberace, kanske, sedd i Scott Thorsons ögon. Thorson var sextonåringen som blev hans ”hemliga” pojkvän och Mitt liv med Liberace bygger på hans bok om upplevelserna. Idag ränner han fram och tillbaka i domstolar för brott i relation till hans drogmissbruk (källa) och filmen igenom känns hans perspektiv inte som det mest tillförlitliga. Liberace, i Michael Douglas gestalt, vill inte gå till historien som en ”galen fjolla” men mycket annat till roll ger inte filmen honom. I synnerhet inte med tanke på att spelas av Douglas i en roll som är en slags självdesignad ögonbrynshöjare, som lett till ett självklart regn av Emmy-nomineringar.
Michael Douglas är nästan den enda anledningen att se Mitt liv med Liberace, även om det ständigt känns som att filmen är medveten om det. Man tror aldrig att Douglas är Liberace – eller att detta faktiskt skulle vara ett porträtt av hans liv – men han är helt klart en karaktär, lika narcissistisk som nostalgisk; en bortskämd diva vars år i rampljuset gjort honom alltmer paranoid och olycklig.
Matt Damon är inte sexton år, men han spelar ändå Thorson; antagligen för att man varit rädd för att filmen skulle vara för ”queer” utan åtminstone två stabila stjärnor. Hans relation med Liberace blir ett förhållande där han agerar toyboy, mer eller mindre utplånar sin egen identitet och låter sig bli utsatt för plastikoperationer och själv blir mer bitter och heroinberoende ju äldre han blir. I början av filmen, när han är ung och naiv, träffar han Liberaces dåvarande boyfriend som bittert förklarar för honom att han kommer bli likadan som honom.
Och, well, det är precis vad som händer i filmen. Problemet med den är att allt jag hittills förklarat är uppenbart från första början. Efter att ha förklarat för oss att Liberace är ett (emellanåt charmigt) svin och Thorson är hjälplöst naiv så är resten av filmen bara en lång transportsträcka som bevisar denna poäng om och om igen; det är en rätt torftig uppvisning i basal ”storytelling”. Först händer det, sen händer det. Liberace och Thorson ligger i badkaret och dricker skumpa. Liberace säger något odrägligt och Thorson något underdånigt. Efterhand blir Thorson mer kinkig, Liberace mer odräglig. Thorson knarkar för mycket och blir paranoid. Allt är omöjligt att missförstå och inga subtila lager finns. Det är vad det är.
Men det blir aldrig riktigt övertygande som berättelse, eller meningsfullt som drama. Allt liksom bara puttrar på. Douglas är fin, men han är filmad av Steven Soderbergh med armlängds avstånd. Vi får, av någon anledning, veta nästintill ingenting om Liberace – Damon har också valt att köra på strategin att bara leverera repliker och spela Thorson straight (no pun intended), vilket har lett till ett diffust antiklimax. Ju längre filmen pågår desto svårare blir det att ignorera att man tittar på Matt Damon samt Michael Douglas som lyxfjolla.
I grund och botten handlar förstås Mitt liv med Liberace om maktspel, sättet människor med någon form av makt kan utnyttja människor som på något sätt är i underläge. Men det är inte karaktärernas val och resonemang som för filmen framåt – Den förs framåt av ett förutbestämt narratologiskt system där karaktärerna bara har i uppdrag att leverera sina repliker. Om man vet Liberaces öde, och förstår att storyn bara går ut på att Thorson ska förstå sin sits, är resten väldigt förutsägbart.
Det är en egentligen väldigt märkligt gjord film. Allting är märkligt dämpat. Fotot ramar in fina miljöer och snygg scenografi, men allt är samtidigt måttligt och oglamoröst. Fastän vi får veta vilka år vi är i finns ingen riktig känsla av tid och plats. Manuset har dialoger som inte direkt är dåliga men karaktärerna säger inget viktigt, överraskande eller särskilt personligt. Och skådespelarna, om än så skickliga, är också dämpade och når inte fram med sina karaktärer – dämpade, sånär som på en uselt vald Rob Lowe i en häpnadsväckande camp biroll som sönderbotoxad kirurg vilket får en att klia sig i huvudet; är han en comic relief eller ska man ta honom på allvar också? Filmen är för dämpad för att vi ska förstå vad den är ute efter.
Inget som händer tycks spela någon roll. Ibland får man en känsla av att Soderbergh varit så angelägen om att förhålla sig saklig i perspektivet – och bara göra en film om ett par, där deras homosexualitet egentligen är irrelevant – att han istället inte får fram något särskilt alls. Man vet inte om det är något bra eller dåligt att en liberal och självklar syn på homosexualitet inte blir av förrän vi har en film som inte uttrycker något särskilt alls. Denna problematik ger upphov till ett verkligt problem i slutet, då filmen skildrar AIDS-epidemin på 80-talet i en (1) scen, via ett klipp som hoppar över några år, och på så vis gör ämnet tabubelagt när avsikten varit den motsatta.
I vilket fall som helst är det filmen som blir lidande. Sista tredjedelen är mycket bekant. Liberace är döende i AIDS. Han dör i AIDS. Men det betyder ingenting. Det finns faktiskt inget särskilt att lära sig av i Mitt liv med Liberace. Den har inget på hjärtat. Den blir istället mer problematisk ju mer man tänker på den. Visst är den sebar medan den pågår, men det finns ingen anledning att återvända till den när den är klar. Bakom dess glitter och glamour finns helt enkelt inte mycket till berättelse.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”Mitt liv med Liberace”