Regi: Mike Newell.
Fyrtioelfte tagningen av Dickens-storyn om föräldralös pojke som blir gentleman via okänd välgörare.
Den nya filmversionen av Dickens klassiker Lysande utsikter är en filmversion som perfekt fångar känslan av att sitta i skolan och tvingas läsa en bok man inte är ett dugg intresserad av. Den är habilt gjord av en helt okej yrkesman, fotad och klippt enligt konstens alla regler, bildskön här och var och med ett par professionella skådespelare. Den andas så lite liv att man somnar av dess syrebrist.
Great Expectations är, faktiskt, så tråkig i sin okreativa lojalitet att den får åskådaren att sakna 90-talets trend att göra ”hippa” remakes på klassiker i moderna miljöer. Inte minst saknar man Lysande utsikter från 1998, med Ethan Hawke, Gwyneth Paltrow och Robert De Niro. Jag minns nästan ingenting av den, men den måste ha varit bättre än den här. Och då ska vi inte ens tala om David Leans film från 1946, en av de bästa filmatiseringar av någonting som någonsin gjorts.
Till skillnad från de senaste årens brittiska filmatiseringar av litterära klassiker – tänker på Wuthering Heights, Jane Eyre och Anna Karenina nu – så innehåller denna film ingen som helst finess. Den nya Wuthering Heights hade originellt foto och en lågmäld, sublim stil av Andrea Arnold. Jane Eyre gjorde om intrigen så att den blev mer underhållande för en modern publik. Anna Karenina var ett form-experiment där teaterscenen gick i symbios med filmduken.
Men Great Expectations är en trygg film, tryggt gjort, tryggt sövande. Mike Newell (Fyra bröllop och en begravning, Mona lisas leende, Harry Potter och Den flammande bägaren) har regisserat och detta är en hantverksman som mest vet hur man fotar saker så att de inte ramlar ur bild. Och vilka skådespelare sedan. Uppklädda i fina kläder, visst. Omringade av fina miljöer, antar det. Men Jeremy Irvine – vars plastighet bara fungerade i Spielbergs War Horse eftersom det var en sådan iögonfallande gammaldags film – spelar Pip med en såpaskådespelares närvaro. Han liksom agerar med munnen och axlarna. Rycker hit, rycker dit, pratar som en meskorv som skulle fått Shakespeare att bua. Detsamma gäller för debutanten Holliday Grainger, som Estella. Hon får mest anledning att rynka på näsan och titta åt olika håll. Barnskådespelarna i filmens början är manerade som pudlar och stjärnorna som finns i biroller alltför iögonfallande. Inget övertyar. Allt uttråkar.
Det är inget fel på skådespelarna i sig. De är nog bra. Men de saknar regihänvisning här och står istället som manerade dockor medan klockorna stannar. Ytterst få repliker känns genuina. Allt känns som en karaktärslös, liksom konservativ, filmversion av typen Vi-filmar-boken-det-räcker-väl. Som för att göra publiken ännu mer klar över att detta inte kommer att övertyga någon spelar Ralph Fiennes rollen som Magwitch, Robbie Coltrane som Mr. Jaggers, Jason Flemyng som Joe och Helena Bonham Carter (stånk) som miss Havisham. Jag antar att det måste ha sett ut som de ideala casting-valen men det blir bara desperat och man får aldrig chans att se bortom skådespelarnas kända nunor, även om alla skådespelare jobbar hårt eftersom de är proffs. Jag säger er dock, om jag en gång till ser en vitsminkad Helena Bonham Carter iklädd något skynke spärra upp ögonen och säga något ”tokigt” så kommer jag göra som fröken Julie.
Den här filmen bevisar att man måste ha något nytt att lägga på bordet om man ska filmatisera en klassiker. Inte minst måste man ha lite kött och blod, lite psykologisk realism, och inte göra det hela till en melodramatisk såpopera utan själ. Intrigen här tragglar sig fram längs en taktlös serie händelser som aldrig övertygar; så när den sista halvtimmen anländer, med sina många flashbacks av exposition och så-här-var-det-egentligen-avslöjanden, vill man bara att det ska ta slut.
Jag har inte förklarat för en utomstående vad filmen handlar om. Har du inte läst Dickens bok, sett någon filmversion, och/eller är helt obekant med historien så vet jag inte om du kommer tycka denna är ännu tråkigare eller inte. I vilket fall som helst är David Leans Lysande utsikter från 1946 fortfarande det stora Dickens-mästerverket (tillsammans med Oliver Twist, som han gjorde året därpå). En fascinerande kontrast till denna film. Det är inte bara det att Lean var en perfektionist som gjorde allt han rörde vid till guld. Det är något med den gammel-brittiska stämningen och det gudomliga svartvita fotot som gör filmen full av själ, mystik och spänning. Den här livlösa filmen har högre budget, mer flärd, är i färg, har fler dialoger och är säkert mer trogen förlagan. Men den är bara tråkig. Och ju mer man undrar över varför den har gjorts desto färre svar får man.
Man kan jämföra det klassiska ”solskensslutet” i Leans film med antiklimaxet i denna. Här är sista scenen densamma som i Dickens bok, men istället för att vara en subtil och ambivalent scen framstår den bara som en jaha-sekvens där ingen verkar ha något mer att filma (typ ”jaha, nu är boken slut, då är väl filmen slut där också, eftertexter dårå”). Det är en svår prövning, dock, att ta sig ända till slutet. Två timmar går långsamt när man har tråkigt.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Great Expectations”