Monsters University

Regi: Dan Scanlon.

Gröna blobben Mike ska utbilda sig till skrämmare på Monsters University men finner det svårare än han trott eftersom han saknar talang för skrämmande, fastän han pluggar hårt. Han lär motvilligt känna den naturligt födda skrämmaren Sulley, som i sin tur inte pluggar alls. Tillsammans inser de efterhand att de måste lära sig av varandra för att lyckas stanna kvar på universitetet, samtidigt som de deltar i en stor skrämmartävling på skolan (med ett lag som består av skolans sämsta elever).

 

Det finns en scen i den här filmen då monsterkadetterna Mike och Sulley smygkikar på en åldrad, (i deras värld) världsberömd skrämmare och konstaterar i beundran: ”He doesn’t have the speed anymore, but the technique is flawless”. Så kan man även sammanfatta Monsters University. Det är inte en av årets bästa filmer, och det är inte Pixars största stund, men den är så skickligt gjord att man sjunker in i den omedelbart och den är omöjlig att inte tycka om.

Det är ett säkert kort Disney och Pixar kör på här, efter två filmer (Bilar 2 och Modig) som inte varit de kritiska framgångar studiorna varit vana vid. Som för att vara säkra på att inte misslyckas går de tillbaka till en av sina hits – Monsters Inc (2001) – med en prequel som handlar om hur nämnda monsterparet lärde känna varandra på filmens betitlade universitet. Resultatet är både lyckat och förutsägbart. Monsters University är en välslickad, underhållande och rolig film men Pixar känns inte riktigt längre som en animationsstudio som bryter mot konventionerna och skapar nya regler för mediet. Den senaste film som höll den standarden var Upp (2009) och även om senaste Modig hade en oväntat oreaktionär huvudperson, som var en antites till tidigare Disneyprinsessor, så byggde den också på väldigt traditionella grunder i berättandet. Också Monsters University är en ”säker” film, inte mer eller mindre nyskapande än någon annan Pixar-film. Men inte heller mindre välgjord eller genomtänkt.

För de som inte vet så utspelar sig dessa filmer i en parallell värld till vår som består av monster; Monstropolis, som världen heter, drivs på energi ihopsamlad av barnskrik, vilka i sin tur genereras av utbildade monster som går in och ut ur barnens garderober i dörrportaler. I Monsters Inc lärde vi känna den världsberömda skrämmaren Sulley (John Goodman), stor och blå och kakmonster-liknande, samt hans ettrige kompis Mike (Billy Crystal) som inte är läskigare än en enögd, snorgrön boll blir men som är ett snille vad gäller kunksap i hur barn skräms.

I Monsters University är den yngre Mike en evigt optimistisk figur som är helt övertygad om att han kan bli världens bästa skrämmare, fastän han inte är speciellt läskig alls. Hans strategi är att outtröttligt plugga för att lära sig allt om monstervärlden. Sulley är i sin tur son till en världsberömd skrämmare och lufsar mest omkring som en stor ”male bimbo”, övertygad om att hans goda namn och gudagåva vad gäller skrämsel kommer att ta honom igenom plugget. Inte ens när dekanen Hardscrabble, en skräcködleliknande streber och skrämmarveteran med Helen Mirrens röst, kyligt förklarar att den som misslyckas på första tentan åker ur programmet.

Eftersom Sulley och Mike måste lära känna varandra i den här filmen så måste de naturligtvis ogilla varandra först. Konventionerna lyder även att de måste lära sig något från varandra. Medan Sulley har en superhjärna men ingen skrämseltalang har Sulley det motsatta. När de på grund av sitt tjafs blir relegerade från universitetet måste de samarbeta i sin enda chans att få komma in igen: Genom en monstertävling á la Harry Potter och Den flammande bägaren där fem lag tävlar om att bli skolans monsterkungar. Eftersom ingen vill vara med Sulley och Mike måste de gå till det töntigaste campuset på skolan, Oozma Kampa, och tillsammans med detta gäng försöka vinna tävlingen. Oozma Kampa består bland annat av en medelålders misslyckad försäljare som ”återvänt till skolan” på äldre dar (med tummen upp!), en liten tjock blobb med sex ögon som bor hemma hos sin mamma och min favorit, den lila och ryamattaliknande Art som har en fix idé att han måste göra allt tvärtom och helt fel. Inte någon lovande laguppställning.

Men eftersom det här är en konventionell film så väntar naturligtvis en solskenssaga. Även om intrigen har ett par överraskningar på vägen, och även om det inte slutar exakt där man tror att det ska sluta, så är storyn väl igenkännbar. Man ska inte döma folk efter storleken, alla är lika värda och ibland måste man inse vad ens styrkor och svagheter är. Naturligtvis ska man heller aldrig ge upp – fortsätt sikta mot toppen så når du dit du vill, förr eller senare!

Allt detta är sedvanlig Disney-humanism, designad för att tillfredsställa västvärldens amerikaniserade medelklass, men såvida man inte är för rigid hindrar det inte en från att uppskatta filmen eftersom den fungerar. Det finns praktiskt taget inte en enda sekvens i filmen att ifrågasätta. Dels är miljöerna, och även den helt perfekt gjorda 3D:n, så pass sköna för ögat att intrigen bara sveper fram som en våg och intrigen tillåts aldrig bli trött.

Dels, och detta är viktigt, så är Mike och Sulley så fantastiskt skickligt genomtänkta karaktärer. Man förstår exakt vad det är de gör fel; Mike är briljant, outtröttlig, superambitiös, han har kunskap för tio personer men han har helt enkelt inte den inre talangen, han har inte ”oomphet”, han kan inte söka inuti sig själv för att skrämmas eftersom det inte finns något skrämsligt där. Det hjärtskärande i hans mobbares häcklingar – när de säger att han inte har något på universitetet att göra – är att de på sätt och vis har rätt. Och Mike väljer att inte lyssna, men inte för att de har fel utan för att han själv lever i självförnekelse.

Man förstår exakt varför han provoceras av Sulley, och vice versa. Handfallen står i sin tur Sulley oförmögen att lyckas med någonting alls; underkänd, underkänd, underkänd. ”Men jag är ju en Sullivan” försöker han och man förstår exakt vem han är. Han är bästa tänkbara best, ett förstklassigt geni på det han gör, men han har inga ambitioner och ingen förståelse för varför man ska gå i skolan överhuvudtaget. Han vet inte ens hur han gör det han gör, det bara kommer.

Sa jag att filmen fungerar? Det är det som är grejen, nämligen. Mike och Sulley, dessa två otippade figurer, är så färgstarkt sällskap att man följer med filmen hela vägen, utan problem. Processen de bondar på – som man sett i tusen miljoner filmer – fungerar lika effektivt. Man märker inte exakt hur det går till; det sker inga obligatoriska ”jag visste inte att du kunde göra sådär” eller nu-börjar-vi-gilla-varandra-lite-scener som staplas på varandra. Tricket är att Mike och Sulley inte hatar varandra i början, de stör sig bara på varandra. Och under filmens gång lär de faktiskt känna varandra, de förstår varför de är olika och framförallt att de själva är varsin extremitet. Den ena har känslan men inte rätta viljan. Den andra har all vilja i världen, men i maggropen är det tomt. Mike och Sulley behöver varandra som Mulder och Scully, de kommer ingenstans annars.

Mot filmens final har man slutat ifrågasätta förutsägbarheten i storyn, och man sitter istället och rootar för Mike och Sulley. De står inför en uppgift de hamnat i av en slump och det är vinna eller försvinna. Att de ska bli kvar på skolan känns faktiskt aldrig som någon självklarhet. Upplösningen är lika överraskande som tillfredsställande. När filmen var slut blev åtminstone jag sugen på att se om Monsters Inc (har inte sett den sedan den kom) för även om jag misstänker att den var bättre så är fortfarande Monsters University en film som på ett skickligt sätt skänker glädje och lite hemmalagade livsvisdomar – samt, naturligtvis, ett par såna där karaktärer som bara får en att gapskratta. Om du är en sådan som kan tänka dig skratta åt en galen, ettrig minigris så vet du nog vad jag menar. Och även om inramningen är lite tråkig så är fortfarande ett skratt ett skratt.

 

FREDRIK FYHR