Det finns en punkt då Hacksaw Ridge går överstyr. Jo. Jag erkänner. Det gör det. Till slut – det blir några explosioner för många. Några meter tarmar för mycket. Har man sett en kropp delad på mitten har man sett dem alla. Jag tror musten försvinner mot slutet, någonstans kring den där halshuggningen i slow motion. Eller om det var den där närbilden på råttorna som tuggar i sig hjärnsubstansen ur en död soldats huvudskål.
Hursomhelst. Bägaren av blod rinner över, fastän den är så stor, och när Mel Gibson ska knyta det glorifierade blodbad vi just sett till verkliga händelser, ja då nästan välter den. Slaget om Hacksaw Ridge (läs Okinawa) skedde, förvisso, under andra världskriget. Och vår hjälte Desmond Doss (Andrew Garfield) var läkarhjälpen som räddade jättemånga soldater från döden – Utan Att Hålla I Ett Vapen! Det hände, rent tekniskt. Allt betonas i en sådan där text som förklarar vilka alla var, ni vet, och vi får ett par intervjuer med verkliga människor och så vidare. Ganska många filmer av det här slaget har sådana. Men… ja, vad ska man säga. Här blir det bara för absurt. Det finns inte en sekund av autentisk realism i Hacksaw Ridge. Det är en film som lever och andas Hollywood. Det står att det är ”A True Story” i början. Visst, om man lägger betoningen på ordet story istället för ”true”.
Naturligtvis kan andra känna att Hacksaw Ridge går överstyr från första bildrutan. Gibsons film, som uppmärksammades på filmfestivalen i Venedig och förmodligen börjat nosa Oscars lik förbannat, är något så gammaldags och glorifierat att det borde vara skamligt. Vi öppnar i ett pinup-Americana från 40-talet som lär ge en och annan traumatiska flashbacks till Michael Bays Pearl Harbor (2001). Berättelsen om den evigt positiva pojken Desmond Doss är ostig med stort O från första stund. Det är nästan svårt att koncentrera sig när kameran introducerar kärleksobjektet Teresa Palmer i en hägrande slow motion-tagning som skulle få Scorsese att rodna. Det är Doss som ser henne på ett sjukhus – för naturligtvis är hon sjuksköterska – och det är ett smått under att en filmskapare, till och med Gibson, vågar blaffa på med de här klichéerna ett år som 2016.
Men jag ska inte ljuga. Här kommer min bekännelse: Första halvan av Hacksaw Ridge är bland de största filmupplevelser jag haft i år (ett tämligen fattigt filmår, å andra sidan, som i skrivande stund går mot sitt slut). Jag älskade verkligen den här filmen ett tag. Det är en film som handlar om vikten av att tjäna sitt land, tro på Jesus, ta oändlig mängd stryk, utsätta sig för en idiotisk nivå av fara, vara en envis rakryggad man eller en god lydig trofast hustru – det är också en film om att frukta fienden (i det här fallet den läskiga ”gulingen” som kommer i horder och arméer) – och inget av det där är saker jag kan relatera till. Men jag vet allt om att vara ung och godtrogen, övertygad om att världen är som en sko man liksom ska passa in i som en fot. Hur svårt kan det vara?
Och desto viktigare: En film är inte bra eller dålig på grund av vad den innehåller, utan på grund av hur den är gjord. Och Hacksaw Ridge är vansinnigt välgjord. Inte bara är den otroligt kompetent tekniskt, och bländade vacker att se på, den är också målmedveten och hungrig. På ren svenska: Tro fan att den är gammaldags, patriarkal, evangelisk och patriotisk. Jag hade tårar i ögonen lik förbannat. Orsaken har inget att göra med att dessa saker i sig är värdefulla utan för att Gibson tycker det, och kan formulera det i ett filmspråk. Filmmediet är verkligen lera i denna – säkert fullständigt galna – mans händer.
Om det är en kruka man vill ha, vill säga. För det är naturligtvis en bruksfilm, kommersiell och totalt populistisk. Jag nämnde Pearl Harbor och en första tanke jag hade, ungefär tjugo minuter in, var att Hacksaw Ridge tammejtusan var den filmen om den hade varit bra. Karaktärerna är samma arketyper, landskapen lika hägrande artificiella men bärande på en ingrodd vilja att vara ursanna. Dodd är som sagt vår hjälte, en ung man som är lika glad som obönhörligt naiv – tänk en korsning mellan Forrest Gump och en ung Ernst Kirchsteiger. Ingen kan väl säga att Andrew Garfield är en skådespelare som gjort mycket väsen av sig, men här ger han bevis på tesen att alla skådespelare är en källa av djup potential. Garfield är chockerande bra i rollen, som om han hela sin karriär varit en tennisboll som någon nu äntligen skjutit iväg. När han ser Sitt Livs Största Kärlek – den tappra och naturligtvis helt birollsbetingade Palmer – är han som ett förkroppsligande av det där Frank Sinatra sjöng. Hela världen ler när han gör det.
Men vem var då Desmond Dodd? Jo, han var den första vapenvägrare som fick en hedersmedalj under andra världskriget. Detta för att han räddade alla de där männen från döden, utan ett enda vapen. Den unge Desmond var nämligen fast besluten att aldrig röra ett vapen, ty det hade han lovat Gud, vilket i sin tur kom från barndomstrauman när han nästan hade ihjäl sin egen bror (på grund av våldsamma slagsmål, ni vet ”pojkars lekar”) och då hans pappa (Hugo Weaving) gav sig på deras mamma (Rachel Griffiths) nattetid. Arvssynd, Kain och Abel, räkna inte med nyanser (även om Weaving är osedvanligt bra i en oväntat mångsidig roll som den vemodige suput-pappan).
Den unge Desmond är övertygad om att våldet går i cirklar. Han tänker inte slå en annan människa. Han är också, som bara en ung kille som tänker för mycket kan vara, övertygad om att världen kommer att ha full förståelse för det här. De får bara försöka förstå – han tänker inte röra ett vapen. No sir! No sir-ee, not me!
Däremot tar han värvning, när kriget kommer. ”Is’ ma duty!”
Oundvikligen leder detta till en Full Metal Jacket-lump med nitiska furirer och jävliga ”kamrater” som ser honom som en fegis. Kampen att få honom att plocka upp geväret. Psykandet, våldshetsen. Man, inte mus. Naturligtvis ska Desmond pryglas. Naturligtvis ska de säga, till slut med ömhet, att allt han behöver göra är att bara gå. Naturligtvis måste han ställa sig upp ändå. Redo för nästa slag. Ingen kan göra ultravåldsamma filmer om pacifister som Mel Gibson. Mot olidligt pluttige Garfield står råskinnen Ryan Corr och Sam Worthington (till och med furiren Vince Vaughn ser läskig ut i jämförelse med Garfield) med psykisk eller fysisk tortyr redo. Men skam den som ger sig. Dodd ska tjäna sitt land. Och de ska, förstås, till slut inse att han är modigare än någon annan.
Sedan kommer andra delen av filmen, som jag har mindre att säga om. Ni såg Passion of the Christ? Kanske minns Apocalypto (2006)? Den mer baktunga andra halvan består praktiskt taget av en enda lång krigsscen. Vi ser på en strid som pågår i flera dagar och det är precis så det känns också. Det är förstås fortfarande rasande skickligt, men efter ett tag blir det naturligtvis avtrubbande. En tredjedel av filmens budget måste ha gått åt till hinkar av kroppsdelar, likeffekter och blod. Filmen går upp i ett enda öronbedövande Gråben och Hjulben-moln av tio tusen ton ACME-dynamit. Gibson må tycka att bataljen är trovärdig, men den är påfallande lik väldigt många andra krigsscener i väldigt många andra krigsfilmer. Ni vet, de blodigaste.
Det finns, förstås, något absurt i botten av alla filmer av Mel Gibson. De är neurotiska, motsägelsefulla, ingrott konservativa, fulla av den vrede som jag antar brinner i karlns bröst. Men om det också finns ljus i hans själ så har han en förbluffande förmåga att kommunicera det ljuset i filmerna, som också är ömsinta och känsliga, hundögda, bisarrt älskvärda. Tekniskt är de gedigna hantverk. Traditionsmässigt är de storartat cinematiska. Berättelsen har själ och hjärta. Hacksaw Ridge är ett tåg som går från oemotståndlig nostalgi till oaptitlig våldssörja, men själva tåget är intakt. Filmen tror på våldssörjan, och den är därför bra. Mycket… väldigt, väldigt mycket. Men bra. Det är en film jag kanske kommer att se om flera gånger, om Braveheart är något att jämföra med, men jag kommer kanske aldrig att orka till slutet en gång till.
FREDRIK FYHR
HACKSAW RIDGE
Originaltitel; land: Hacksaw Ridge; Australien, USA.
Urpremiär: 4 september 2016 (Venedig).
Svensk premiär: 4 november 2016.
Speltid: 131 min. (2.11).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (3.4K); DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Andrew Garfield, Teresa Palmer, Sam Worthington, Vince Vaugn, Hugo Weaving, Milo Gibson, Luke Bracey, Rachel Griffiths, Nathaniel Buzolic, Matt Nable, Richard Roxburgh, Ryan Corr, Goran D. Kleut, Firass Dirani, Luke Pegler, James Mackay, Ben O’Toole, Ori Pfeffer, Nico Cortez, Benedict Hardie, Robert Morgan, Roman Guerriero, Ben Mingay, Michael Sheasby, Richard Pyros, Shaun Phillip Cantwell, Jacob Warner, Milan Pulvermacher, James O’Connell, Harry Greenwood, Jim Robinson, Sean Lynch, Damien Thomlinson, Mikael Koski, Nobuaki Shimamoto, Nicholas Cowey, Bill Young, Yuki Nagashima, Taki Abe, Tim Potter, Darcy Bryne, Samuel R. Wright.
Regi: Mel Gibson.
Manus: Andrew Knight, Robert Schenkkan.
Producent: Terry Benedict, Paul Currie, Bruce Davey, William D. Johnson, Bill Mechanic, Brian Oliver, David Permut, Tyler Thompson.
Foto: Simon Duggan.
Klippning: John Gilbert.
Musik: Rupert Gregson-Williams.
Scenografi: Barry Robison.
Kostym: Lizzy Gardiner.
Produktionsbolag: Cross Creek Pictures IM Global Icon Productions, Pandemonium, Permut Presentations, Windy Hill Pictures, Vendian Entertainment, Demarest Media, Kilburn Media, Cosmos Filmed Entertainment, ass. AI-Film, Argent Pictures, Bliss Media, Kylin Pictures.
Svensk distributör: Univeral Sony (DVD).
Finans; kategorier: Flera mindre produktionsbolag och självständiga privatföretag i samarbete med verksamheter och internationella finans/distributionsföretag; krig, drama, verklighetsbaserat, romantik, Americana, hjältefilm, andra världskriget, civil olydnad.
Betyg och omdöme: Bra film – mycket välgjord, extremt sentimental och gammaldags hjältefilm som utan tvivel eller snedsteg berättar en vattentätt romantisk berättelse, för att sedan låta den förvandlas till en lång, megavåldsam krigsskildring (som i längden blir monoton); försöker till sist hävda sin autenticitet (vilket är absurt). Helheten är ojämn, men hantverket solitt.
3 svar på ”Hacksaw Ridge”