Regi: Paul Thomas Anderson
Året är 1950. Marinsoldaten Freddie Quell (Joaquin Phoenix) är psykiskt skadad efter sin tjänstgöring i kriget och kan inte hålla kvar ett jobb på grund av sin oförutsägbara, ofta aggressiva personlighet samt hans relation till alkohol (hans dricker sprit med torpedbränsle i botten). Av en slump träffar han Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) som tar honom under sin vinge. Dodd är guru i en Scientolog-liknande kult där alla tilltalar honom Master. Dodd är övertygad om att han och Freddie mötts i ett tidigare liv och om att Freddie kan lära sig komma bort från sina ”animaliska drifter” och återgå till ”människans sanna stadium av perfektion”, vilket är målet för The Cause, som Dodds sekt kallas.
För ett halvår sedan frågade jag om filmer idag vill förmedla något alls överhuvudtaget, och att jag lovade att jag skulle svara på frågan när jag sett Paul Thomas Andersons The Master, som anlänt på svenska biografer nu. I och med den kommentaren antar jag att jag gjorde mig själv till en utmärkt måltavla för anklagelser om jäv, auteur bias if you will, eftersom jag utgick ifrån att en ny film av Paul Thomas Anderson naturligtvis måste vara helt fantastisk.
Well, vad kan jag säga. Jag hade rätt, och det var jag beredd att satsa pengar på redan innan: The Master är en fantastisk film. Men jag trodde inte att den skulle vara så bra som den faktiskt är. Anderson befinner sig nu i en farlig tid i hans karriär; han är nu en regissör som kan bli hyllad för vem han är istället för de filmer han gör och denna situation brukar ofta sammanfalla med att en regissörs filmer börjar dippa lite i kvalitet och bli lite mindre intressanta. Men här har vi en film som, likt hans föregående There Will Be Blood, drar in en åskådare (förutsatt att man vill bli indragen av en film överhuvudtaget) och håller en i förundran ända tills filmen är slut – varpå man genast drabbas av begäret att se den igen.
Nu talar jag förstås inte för alla. Många recensioner av filmen har mött den med skepsis, som att Anderson är den auteur som man ”får” vara skeptisk mot eftersom han är anmärkningsvärt ambitiös; till skillnad från Wes Anderson som är mycket lättare att liksom bara ”gilla”, och Michael Haneke som osar det Europeiska, intellektuella kapital som gör kritiker i allmänhet underdåniga. Det vore inte helt smakfullt, antar jag, att bara ge Anderson cred för att ha gjort en till fantastisk film. Det blir i synnerhet enklare att göra om man – som många kritiker – helt enkelt inte greppat vad den går ut på, och erkänt så mycket i sina recensioner. Vi har alltså att göra med en regissör som ligger steget före kritikerna – vilket gör att kritikerna helt enkelt kör på det säkra kortet och väljer att avfärda den mer eller mindre utan argument. Så om historien lärt oss något misstänker jag att The Master kommer vara ansedd som ett av vår tids stora amerikanska mästerverk – om femton-tjugo år. Det är mer klädsamt att hylla en film om den anses vara lite bortglömd, vilket The Master kanske kommer att bli och vilket i så fall är tråkigt.
Jag tror att det för många människor finns något provocerande med en sådan här film idag. Den främsta anledningen är att den kräver mer tid och engagemang av sin åskådare än vad åskådare är beredda att ge någon film. Att filmer, och i synnerhet TV-serier, har en lättillgänglig form – både tekniskt, estetiskt och tematiskt – har blivit en förutsättning nästan utan att någon märkt eller konstaterat det. Jag har ofta klagat på Christopher Nolans filmer, men det är bara för att de är så bra exempel på detta. TV-serier i allmänhet är lika stora skurkar i dramat. Det passerar som något kvalitativt, kanske rentav intellektuellt, att ”joina the dots” mellan de olika samtida idéer och trender som figurerar (enbart som tomma objekt) i dessa typer av produktioner. Bane är en slags spegling av Occupy Wall Street, men varför han är det eller vad det betyder spelar ingen roll. Att man kan se det är vad som spelar roll. Det kan klickas och lajkas. Och att TV-dramaserier överlag fyller ut sina avsnitt med tonvis av formalia-klyschor och typiskt oinspirerad dialog, det accepteras som kött på benen, för det är ju hur trådarna hänger ihop som spelar roll (återigen utan att trådarna i sig är meningsfulla).
Men när Lancaster Dodd (Hoffman), av sina gruppmedlemmar tilltalad Master, frågar Freddie Quell (Phoenix) i en hypnos-liknande sessision: ”Who are you?” Då förutsätter Anderson att åskådaren ser på Quells ansikte och frågar sig själv samma sak. Fritt, utan symboliska pekpinnar eller uppenbara liknelser till Något Problem Eller Fenomen Alla Känner Till. Den närmsta en sådan mer ytlig tematik filmen kommer är karaktärernas namn, gurun som tilltalas Master heter i verkligheten Dodd (dud) och den animaliska ”undermänniska” han försöker frälsa heter Freddie Quell – fred equal, som i jämställd, som i lika mycket värd som alla människor (och jag har även svårt att tänka mig att Anderson av en slump valt namnet fred, som ju betyder ”peace”).
Och om detta bara är en liten, förhållandevis kuriosa-liknande, detalj så talar det för hur mycket som finns att faktiskt ta del av i filmen som helhet. Jag gör här som jag gjorde med Leon Carax Holy Motors och undviker att gå in i detalj på allt det fascinerande i filmen: Då skulle jag hålla på hur länge som helst, och dessutom behöver jag se filmen en gång till. Istället kan jag gå tillbaka till frågan jag ställde: Finns det något som verkligen förmedlas i den här filmen?
Anderson själv har sagt att medan han klippte ihop filmen så insåg han att filmen i grund och botten var en kärlekshistoria mellan de två männen Lancaster Dodd och Freddie Quell (platonisk, för att få det ur vägen). Denna fundamentala typ av far-och-son-relation har gått igen i alla Andersons filmer, som alla handlat om två män som står i maktrelation till varandra – John C. Reilly och Philip Baker Hall i Hard Eight, Mark Wahblerg och Burt Reynolds i Boogie Nights, Tom Cruise och Jason Robards i Magnolia, och Daniel Day-Lewis och Paul Dano i There Will Be Blood – men då har det handlat om andra saker också. The Master handlar i grund och botten om de plus och minuspoler som går igen i alla typer av mänskliga tvåsamhetsförhållanden. Vem har makt över den andre, och varför. Lancaster Dodd ser sig själv som en övermänniska med en livsuppgift att hjälpa andra bli kvitt sina negativa känslor och sina ”animaliska drifter”. Hur hans egna övermänniskokonstruktion hålls uppe är intressant nog – han är överkänslig för kritik och till stor del kontrollerad av sin strama fru Peggy (Amy Adams) – men det är tydligt att han verkligen känner empati med Freddie, ser i honom en god son (hans egen son, spelad av Jesse Plemons, tycks honom mindre nära) och när resten av gruppen ser Freddie som ”sjuk” och ”bortom räddning” fortsätter Dodd ändå med den för honom godhjärtade och välmenade hjärntvätten. Men eftersom hans självskapta vetenskap inte följer några strikta vetenskapliga regler så är det högst troligt att han inte kommer att komma någonstans med Freddie – och här någonstans når man filmens emotionella kärna. Båda karaktärerna är egentligen maktlösa, och båda saknar förmåga att hjälpa den andre, men de är ändå fixerade på varandra. Freddie stannar hos Dodd för att han får honom att må bra och Dodd stannar hos Freddie för att han kan fullborda honom som människa och som ”vetenskapsman”.
Men även om detta är filmens kärna så är den sprängfylld av innehåll som gör att man börjar tänka på alla möjliga saker. Sätten på vilket sexualitet och sociala spelregler skildras på är utomordentligt. Den innehåller flera Kafka-artade moment som skildrar, bättre än i de flesta filmer om utanförskap, hur meningslös och kall existensen ter sig för den som är i underläge och inte passar in någonstans. På ett sätt som eventuellt kan vara inspirerat av Terrence Mallicks Tree of Life lyckas Anderson få en perfekt förståelse för hur nostalgi fungerar i människans psyke; när Dodd sätter människor under hypnos vill han att de ska minnas vad de gjort i sina tidigare liv men under hypnosen minns bara Freddie staden han bodde i innan kriget, tjejen han lämnade bakom sig där och blommorna i hennes mammas trädgård (Och om detta låter klyschigt så tar filmen upp detta spår senare för att ta ner det hela på jorden; i en scen där Lena Endre är med, surrealistiskt nog).
Filmen är också groteskt bildskön. Som många vet är filmen fotad i 65 millimeters filmnegativ, vilket ger en gigantisk bildupplevelse: Tekniken användes på gamla tiders Hollywood-filmer – klassiska exempel är Vertigo och Lawrence av Arabien – fram till 70-talet då det ansågs vara för dyrt. Senast någon använde detta breda filmformat innan The Master var 1996 när Kenneth Branagh gjorde sin fyra timmar långa Hamlet.
Och Anderson placerar sin kamera på sätt som är hudlöst effektiva – som alltid, får man nog säga. Ingen annan filmskapare i hans generation är lika eklektisk och mångsidig vad gäller hur saker filmas och sätten på vilka de olika teknikerna så effektivt går ihop. I en besynnerligt vacker scen i början av filmen jagas Freddie iväg från ett härbärge, där han eventuellt förgiftat en man med sin hemmagjorda sprit (som bland annat består av torpedbränsle, thinner och rengöringsmedel) – I dålig belysta korridorer som påminner lite vagt om de mot slutet av Fritz Langs M (1931), följer vi jakten på handhållen kamera ända tills Freddie kommer ner för en trapp och sparkar upp en dörr varpå vi plötsligt svävar ut på en stor åker under en skymningshimmel, över vilken han springer för livet.
Via det suggestiva fotot snärjer Anderson också in berättelsen i en intrig som har vissa drömliknande strukturer. Filmen börjar in medias res och scenerna följer varandra utan att etablera några övertydliga sammanhang. Inledningsvis följer vi Freddie utan att veta vem han är, och det böljande berättandet gör att vi inte alltid hänger med i vad som händer omkring honom – Vi befinner oss, på sätt och vis, inuti hans eget psyke. Det vore för långt att gå att säga att filmen är helt där inne, men berättandet är påverkat av Freddies instabila psykologi. Vissa sekvenser, till exempel minnen Freddie har, känns inte helt trovärdiga. Vid andra tillfällen ser vi högst besynnerliga saker, som bara kan förklaras som hallicunationer från Freddies håll. Och en och annan scen som passerar tycks högst märklig, för att en stund senare förklaras ha varit en dröm.
Skådespelarna är förkrossande bra och musiken är trevligt mysko också. Jag sätter punkt där. Eventuellt återkommer jag till en längre text om The Master – eller om alla Paul Thomas Andersons filmer – vid senare tillfälle. Jag kan rekommendera filmen till varenda människa som har förmågan att se en film. Det är en film som bara kan kritiseras utifrån sina egna villkor – en film man antingen måste omfamna helt eller avfärda på en gång. Den som gör det sistnämnda är inte intresserad av filmen till att börja med, och denna har jag inget att säga till vad gäller filmen. Den som gör det förstnämnda har bara börjat. Vi har mycket kvar att prata om.
*
Detta är troligen den bästa film jag sett från 2012. Skulle jag revidera min årsbästalista skulle jag nog ändå sätta den på andra plats, eftersom jag fortfarande känner att Palme är värdig etta i sammanhanget. (Det är, för tillfället, och för 2012 års räkning, en viktigare film än The Master, om än kanske inte i längden). Jag skulle även sätta Django Unchained på tionde plats.
Läsvärt om The Master:
Intervju med Paul Thomas Anderson:
Jim Emerson: The Master – Who Are You? (I)
Jim Emerson: The Master – What Does It All Mean? (II)
Bilge Ebiri: What is The Master Really about? Five Interpretations.
Dana Stevens. Remastered – What I learned from watching The Master a second time. And a third.
Ben Keningsberg: The Master – An Explanation.
13 svar på ”The Master”