<- A Page of Madness.
-> Frihet – Den blå filmen.
Claude Lanzmanns Shoah är en dokumentär om Förintelsen. Den är nio och en halv timme lång, och tar hela dagen att se. Men det är värt det, och mer. Det ska ta hela dagen. Förintelsen är en händelse som förtjänar att förmedlas i en kropp som har påtaglig tyngd – det kan inte förklaras för en, det måste till någon mån upplevas, bli en aktivitet.
Jag önskar att jag kunde säga att det var en mycket hoppfull film. Att den lär oss någonting om hur vi människor är, eller kan vara, mot varandra. Att någonstans i den här verkligheten finns det en frälsning, en röst som påminner om försoning eller att tid läker sår, att det finns ett hem att återvända till efter kriget, att det oskuldsfulla i barnet kan överleva hos den vuxne, att livet trots allt är något underbart.
Men det kan jag inte. Shoah är ett requiem. En film om död. Eller, som Lanzmann uttryckt det, ”dödens radikalitet”. Shoah är hebreiska för ”förintelse”. Det tar bort kontexten av offer som han menar fanns i engelskans ”holocaust”. Filmen är den bästa, mest sakliga och förklarande film om Förintelsen som gjorts, men det är också mer än en film om folkmord, mer än en film om nazismen – det är en film om döden. Det är inte en film om koncentrationsläger – alla krig har koncentrationsläger. Det går att överleva ett koncentrationsläger. Men detta är en film om förintelseläger. Att de byggdes. Att de användes. Att detta tänktes och utfördes.
Att skriva om filmen är därför svårt. Döden har inget uttryck. Döda kan inte tala. De som stått nära döden och överlevt har inga ord. Jag drabbas av den märkliga känslan jag ibland fått inför begravningstal. Det konstigt oproportionerliga i att tala om en död, för en död. Frestelsen att skapa hopp, att väcka till liv gamla minnen, att fastnåla ett retroaktivt liv på ett mycket ofrånkomligt och närvarande lik.
Ordet lik. Det är tabu på en begravning. Likvaka låter däremot poetiskt. Så lätt är det att skapa romantik – den romantik som Lanzmann undviker med kollosal precision, koncentration och målmedvetenhet. När dörrarna till gaskamrarna öppnades vällde liken ut som potatisar ur en säck.
Det sägs flera gånger, av olika människor, just så: Som potatisar ur en säck. Överlevarna minns det. De som arbetade på lägren minns det, de som talar inför dold kamera och mikrofon. Det sägs en gång av någon – någon timme senare sägs det av en annan – tredje gången kopplar vi att alla dessa skilda människor sagt samma sak, för de var alla där. Bilden börjar glida in i fokus, verkligheten i den börjar gå upp för oss. Detta är upplevda minnen av verkliga händelser. Verkligheten stiger i medvetandet. Förintelsen upphör att vara en berättelse och blir istället en händelse, bevittnad.
Lanzmanns film är lång, även om man ser den i de två separata delar den består av (båda på ungefär fyra och en halv timme var). Men den är inte en oändlig, geggig leda. Vi tittar inte på ett monotont block av död. Det är istället en fruktansvärt metodisk film, där varje sekvens följer den andra av en anledning, som att Lanzmann balanserat hela materialet i sitt huvud inför redigeringsprocessen.
För att verkligen förstå Förintelsen måste vi processas. Överlevarna berättar, och vi ser deras minnen som i en film eller en saga. Därefter möter vi de polska bönderna, som såg tågen med judar åka genom deras landskap och som arbetade intill lägren. De såg dödandet, såg terrorn. Varje dag hörde de skriken. Men de jobbade vidare med sitt. En av dem förklarar: ”Man kan vänja sig vid vad som helst.”
Därefter kommer de gamla nazisterna, som arbetade på förintelselägren. De förklarar hur saker gick till, utförligt och tekniskt och ibland med kartor och pekstavar. De gör det inför gömda kameror och i mikrofoner, trots att Lanzmann utlovat dem anonymitet. Lanzmann vänder sig därefter till arkiven, till forskarna, till de gamla dokumenten. Tågens tidtabeller. Förintelsens planering och struktur. Brev skickade mellan biltillverkaren Saurer och de nazistiska byråkraterna: De speciella lastbilarna måste ha förändringar – lamporna måste ha något form av hölje för att inte skadas, eller tas bort helt, trots att ”lasten” reagerar negativt när det blir svart. Något måste göras åt överbelastningen av främre axeln, eftersom ”lasten” tenderar att trycka sig mot den.
Ordvalen i alla dokument är kryptiska, svävande, antingen aningslösa eller omänskligt bortkopplade. Vi lär oss att Förintelsen tekniskt sett var en konspiration, ett halmstrå som ligger till grunden för de världsfrånvända fantasierna hos förnekarna. Vi återvänder till polackerna som såg tågen gå förbi. Lanzmann frågar bönderna om de saknar judarna när de försvunnit. Svaren är förbluffande uppriktiga; ”Inte direkt”, ”Vi har det bättre nu”, ”De stal våra jobb”… Många påstår att de inget visste, inget såg, de skrattar nervöst och håller en artig ton, ovilliga att delta i allvaret som Lanzmanns projekt består av. De gamla nazisterna ler, som om en god samtalston automatiskt ska få ämnet att rinna ut i sanden, och så säger någon plötsligt att ”ja, det är ju ingen som vet de rätta siffrorna, mycket är ju överdrivet, lita på mig…”
Lanzmann balanserar dessa olika sidor av Förintelsen medan tiden går, och vi börjar förstå hur det gick till, och hur det måste ha varit för offren – hur enkel och självklar fasan måste ha varit, just för att folkmordets groteska brutalitet var så övermänsklig, oförklarligt genomförbar – och mänsklig, genomförd. Vi kan inte göra annat än att se bilderna framför oss, leva oss in i vittnesmålen och förstå att detta hände, praktiskt taget här och nu i vår tid.
Det är denna förståelse, och ingenting annat, som filmen handlar om. Det finns inga individer här, inga specifika människors öden eller äventyr. Lanzmann vägrar låta ett enda intervjuobjekt berätta just sin historia, för han vet att det i det långa loppet distraherar och gör diffust detta projekt, som handlar om den stora bilden, faktumet att det hände.
Av samma orsak försöker aldrig Lanzmann att effektivisera sitt berättande för konstens skull. Allt är på riktigt. Tid och tålamod behövs. Filmen hande kunnat vara minst en timme kortare om Lanzmann klippt bort de tolkar han har med sig, som översätter mycket av vad polackerna och judarna säger, men han har sekvenserna i sin helhet – vi möter dem som han mött dem; via tolk, eftersom han inte själv pratade vare sig polska eller hebreiska. Lanzmann litar inte på att lämna över det till filmen att berätta. Han måste vara säker på att det han upplevt, under den decennielånga arbetsprocessen, är vad som är med i bild.
De poetiska anslag som finns i filmen präglas också av långsamhet och verklighet – det rör sig om landskap i skog och mark, platser där lägren brukade ligga och skogar under vilka massgravar ligger, och ibland bilder på förbifarande vägar och industriområden, filmade från bilar och tåg. Lanzmann använder ibland dessa bilder av värld, medan vi hör rösterna tala till oss på ljudspåren, som för att påminna oss om att det inte bara är i överlevarnas ögon vi ska förstå det som hänt utan också i dessa verkliga platser, vår värld, de till synes ovidkommande, öde platserna som automatiskt blir scener för de fasansfulla saker som vi hör berättas.
Shoah är allmänt känd som en av de bästa dokumentärer som gjorts, och blev så känd redan när den kom för trettioen år sedan, även om den förstås inte var utan kontrovers. Inte minst i Polen ansåg man att Lanzmann fördömde hela landet, genom sin ”skildring” av bönderna som ”passiva” och smygantisemitiska, istället för att belysa de som faktiskt gömde judar och agerade mot nazisterna så gott de kunde. Vissa ansåg även att Lanzmanns intervjustil var för aggressiv, analytisk och hjärtlös.
Det är sant att Lanzmann är oförsonlig i sin teknik – när överlevarna berättar om sina mördade familjer ter sig hans frågor barrockt banala (”Hur var vädret?”, ”Vad var det för färg på deras kläder?”) men han gör det naturligtvis av en anledning: Dels är detaljerna viktiga att få med, för detta är ett dokument där så mycket som möjligt måste komma med, och dels sporrar frågorna intervjuobjekten att fortsätta prata, stanna kvar i de omöjliga minnena, och Lanzmann fortsätter fråga även när de bryter ihop i gråt och säger att de inte kan fortsätta, att det är för hemskt. ”Du måste” säger Lanzmann till frisören som fick klippa håren på judarna innan de fördes in i gaskamrarna (intervjuad medan han klipper håret på en kund i sin frisörsalong i Tel Aviv). ”Du vet att du måste.”
Vad gäller anklagelserna om att Lanzmann är taskig mot bönderna, än mer nazisterna, är det däremot bara tal om att leta efter en film som inte är där. Det finns ingenting anti-polskt i Shoah, och det är att missa poängen att tro att filmen har något som helst med Polen att göra. Det Lanzmann gör är att visa hur bred och ingrodd antisemitismen är, och att ”den slutgiltiga lösningen” inte härrörde ur en specifikt nazistisk logik – det var bara en radikal ”lösning” av ”judeproblemet”, ett problem som väldigt många människor genom alla tider ansett existerar.
Men det här är beskrivningar, diskussioner, teknikaliteter. Det är svårt att göra Shoah rättvisa på en emotionell nivå. Det är en film som ger en ny klang åt världen, en osynlig skugga. När jag skriver dessa ord, till exempel, sitter jag i ett rum där en tidig sommarbris kommer in genom fönsterspringan och svalkar mina armar, medan fingrarna rör sig över tangenterna. I mitt synfält ser jag aspträd i full blom och löven darrar i vinden, grenarna svajar långsamt, fåglar landar på dem och flyger iväg, en hund skäller någonstans, jag hör avlägsna tjut av lekande barn och stillheten är monumental. Det är i denna värld, ingen annanstans, som dessa sex miljoner människor mördades. Jag må ha sett Shoah från början till slut men någonstans i mig pågår den fortfarande, och den kommer att göra det i resten av mitt liv. Det är därför den ska ses. Att se den är att delta i världen, och låta världen få pågå inuti dig. Hela världen. Varje handling. Dessa kroppar.
FREDRIK FYHR
SHOAH
Originaltitel; land: Shoah; Frankrike, Storbritannien.
Urpremiär: 30 april 1985 (Frankrike).
Svensk premiär: 8 november 1986.
Speltid: 566 min. (9.26).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 16mm/35mm/1.37:1
Regi: Claude Lanzmann.
Manus: Claude Lanzmann.
Producent: Claude Lanzmann (okrediterad).
Foto: Dominique Chapuis, Jimmy Glasberg, Phil Gries, William Lubtchansky.
Klippning: Ziva Postec.
Produktionsbolag: BBC, Historia, Les Films Aleph, Ministère de la Culture de al Republique Française.
Svensk distributör: Folkets bio (35mm, 1986).
Betyg och omdöme: Mästerverk – ett unikt projekt genomfört med en extremt metodisk och imponerande klarsynt filosofi; stilistiskt perfekt och redigerad med exakthet; en dokumentär gärning för vår civilisation.
3 svar på ”Shoah (1985)”