Harbinger Down 
Kidnapping Mr. Heineken 
The Midnight Man
The Perfect Guy
We Still Kill The Old Way 
Vad gäller film kan man ofta förundras (nästan) över hur mycket av så lite som kan produceras. Storproduktioner äter upp utrymmet, indiefilmer kämpar om utrymmet och arthouse-filmer visar upp sig för kritiker – men så finns det en enorm mängd sysselsättning i Hollywoods skumraskkvarter och längs gatorna där blygsamma byråer kränger ”underhållning” som kan plockas upp av vem som helst – eller ingen. Ibland rör det sig om något större produktioner, som ingen ville satsa på och som fick nöja sig med att knega på direkt-på-video-hyllan, men oftast filmer som kör på ett och samma koncept, ett du redan känner till, och inte sällan med en skådespelare som hyrts in för att de redan gjort samma sak i tillräckligt många filmer (förmodligen billigt, eller för att någon känner någon som känner deras agent).
Ta Lance Henriksen till exempel. Han var med i Terminator. Han hade huvudrollen i Chris Carters massivt underskattade TV-serie ”Millennium”. Han var framför allt med i Aliens. Och Aliens vs. Predator. Och i The Da Vinci Treasure, Superman: Brainiac Attacks, Pirates of Treasure Island och Sasquatch Mountain… vadå, inga filmer du sett? Vad kan man säga, a guy’s gotta work.
Och jag menar inte att vara cynisk – Lance Henriksen är inte en man av många nyanser men hans knarriga, raspiga närvaro är en utomordentlig närvaro. Så fort han dyker upp, i vad som helst, känns det som att vara i trygga händer. I Harbinger Down spelar han kaptenen för en krabbfiskebåt som tuffar fram mitt i ett rått Berings hav – i sann Howard Hawks-tradition är hans besättning en brokig skara arbetare och forskare, en av dem är ryss på köpet, och det är deras öde att hitta en utomjordisk organism eftersom filmen är en total ripoff av The Thing.
Jag har sagt allt du behöver veta. Du kan vara en sådan som bryr dig om att filmen har 4.5 på IMDb, byggt på drygt tre tusen röster, och jag kan försäkra dig om att det är ett fullständigt rimligt betyg. Och snäppet under medel är inte fy skam för en film som Harbinger Down. Det är en film där halvdana skådisar tas av daga, och upptäcks vara utomjordingar, en efter en. Inte är det vare sig påkostat eller originellt, men filmens nåd är att den aldrig blir usel och att den har repliker som ”We’re gonna need a bigger bucket…!”
Saker blir mycket mer komplicerade när man plockar in en riktig regissör – Daniel Alfredson – och ett gäng riktiga skådespelare – Jim Sturgess, Sam Worthington och Anthony Hopkins – för ett kidnappningsdrama byggt på verkliga händelser. Kidnapping Mr. Heineken skildrar den verkliga händelsen då ett par bankrånare kidnappade Alfred ”Freddy” Heineken (Hopkins), grundaren av gissa-vilket-ölmärke, och begärde den största lösensumman i historien för en person.
Så okej, det är typ en gangsterfilm, ett kidnappningsdrama, en heist-rulle, tänker du nu. Well, ja och nej. Inte mycket händer i filmen. Bankrånarna var i verkligheten högst våldsamma och farliga unga män, men de skildras här som ett gäng klantar som inte vet vad de håller på med, eftersom de bara är ett gäng schyssta snubbar med lite triviala emotionella problem som lackat ur på att känna sig som förlorare – inte minst har den obegåvade badrumsskådespelaren Sturgess ’ karaktär problem med sin gravida tjej, en person han aldrig bryr sig om i filmen förrän han mot slutet måste lämna henne för att fly landet (ett beteende som känns typiskt för sociopatiska bankrånare – varför ska vi tro att han har mysiga pretty boy-känslor för andra människor?)
Hopkins spelar Freddy Heineken i sömnen och spenderar hela filmen i ett rum (dit han förs med en säck över huvudet, vilket föreslår att Hopkins inte hade lust att ha någon säck över huvudet, och att det egentligen inte är han som har säcken över huvudet, och att man fick vara nöjd över att ha honom i ett rum under en inspelningsdag). Han säger sina repliker och that’s it. Vi har ingen känsla av att han verkligen är en riktig person som blivit kidnappad.
Som du kanske märker är Kidnapping Mr. Heineken en stillastående film. Regin är otroligt slarvig och missar hela tiden chanserna att hitta en rytm åt berättelsen, eller ge den någon slags poäng. Snubbarna tjafsar med varandra om vad de ska göra – och det är allt de gör; i grund och botten finns ingen berättelse, och inga karaktärer här. Till slut åker de såklart fast, men det spelar ingen som helst roll för dem och det har inget att göra med något som hänt i filmen. Ett sentimentalt citat i slutet föreslår att filmen faktiskt handlat om något, men egentligen har den bara varit en total dimvandring där nästan ingenting hänt. Filmen är bara 95 minuter kort men känns som en hel eftermiddag. Ett av produktionsbolagen heter Umedia, och det känns verkligen som en film producerad av ett företag som sysslar med ”u-media”.
Men, återigen, om man sänker ribban (och ens förväntningar) så kan man fortfarande göra en stabil genrefilm och låta publiken ha lite kul med den. The Midnight Man är verkligen ingen klassig b-gangsterfilm… men det är en b-gangsterfilm, och alla är dåliga filmer är inte lika roliga som den – och alla roliga filmer är inte lika dåliga heller, såklart.
Storyn är en helt ooriginell odyssé-story där en hitman (Will Kemp) spenderar en natt med att döda ett par personer på en lista med namn som hans arbetsgivare ger honom över mobilen. Krux nummer ett är att han aldrig har kunnat känna smärta, vilket gör honom till en mer eller mindre osårbar killing machine. Krux nummer två är att någon sätter dit honom och ger honom något slags adrenalinpåslag så att han, whoops, visst kan känna smärta ändå. För att fortsätta sin mördarlista, och försöka lista ut vem som lurat honom, har han en till synes random sjuksköterska (Brinna Kelly) med sig i natten. Hon har naturligtvis ett osedvanligt exotiskt utseende för sitt yrke.
Filmen är inte bra, men den vet det, så den satsar på att ha så enkla vändningar och actionlösningar som möjligt och man märker på regissören D.C. Hamilton att han har den där oförklarliga glädjen i sitt berättarsätt, och det är ingen överraskning att han byggt filmen på en tidigare kortfilm. Det är sann indiehjärta – ”strunt samma att ingen kommer se den, jag gör den ändå”.
Will Kemp är OK som sardonisk, halvtöntigt wise-crackande antihjälte och manuset är hyggligt; eftersom budgeten är så fasansfullt låg så får aldrig filmen någon övertygande textur eller stämning men även om du inte behöver se den här filmen så kommer du nog kunna (förutsatt att du gillar genren) om du inte har något bättre för dig mitt i natten. Om jag skulle rekommendera en medioker sunkrulle till någon som nu ber om en, så skulle nog The Midnight Man komma ganska snabbt till mig. Det är en sådan film där det mest säljbara namnet är Vinnie Jones, och han är bara med i en enda scen. Men ändå.
The Perfect Guy återanvänder en formula som det var ett tag sen jag såg – psyko-stalker-thrillern. Utan att missförstås som fördomsfull så vänder den sig helt klart till en afro-amerikansk publik som också gillar ”vita” romantiska komedier och Fifty Shades of Grey. En överblick på filmens producenter visar nämligen genast att det är ett slags samarbete mellan folk som kränger direkt-på-video-chick-flicks och samarbetar med Tyler Perry – Sanaa Lathan och Michael Ealy har huvudrollerna och de är faktiskt filmens exekutivproducenter, så det är deras eget beställningsjobb de har huvudrollen i.
Man kan tycka att det är ganska märkligt att de ansträngt sig så för att göra just den här filmen, eftersom det inte finns någonting som helst glamoröst eller ens i närheten intressant med den. Det enda bra med filmen var egentligen att den fick mig att bli nostalgisk över mögliga gamla filmer som jag inte sett sedan 90-talet.
Få se om du hört det förut: Lathan spelar ambitiös singeltjej som har ett fashionabelt och tämligen oförklarligt kontorsjobb i Manhattan. Hon har just gjort slut med sin pojvkän, en sävlig Mr Nice Guy (Morris Chestnut) eftersom han beslutat att han inte vill ha barn. Ealy spelar den till synes perfekte charmige läckerbiten – mystisk och rik – som råkar ploppa upp i hennes liv; han charmar hennes väninnor och blir bästa kompis med hennes pappa (spelad av Charles S. Dutton, som förstås alltid är kul att se).
Men så på tal om ingenting sopar han till en kille som han blir lack på… uh-oh, psycho alert! Snabbare än du hinner säga ”vad är hans problem?” (något vi aldrig får svar på) så är hon stalkad av galningen som blir mer och mer mordisk i sin jakt på att få äga henne.
Kort recension: Filmen är ganska välspelad, på sitt TV-filmsaktiga sätt, och den är inte oförarglig, på sitt TV-filmsaktiga sätt – den är bara extremt förutsägbar och trist och går att se med ena ögat öppet. Manuset verkar förresten ha skrivits på det sättet också – man hade ju kunnat korrekturläsa repliker som ”Maybe I should talk to Robert… see, I know who you are… Robert!”
Ja, det finns gamla klyschor, indeed, och för att hotta upp dem kanske man kan blanda ihop dem med lite nya?
Eller inte. We Still Kill The Old Way är ett riktigt ruttet ägg till film. Det är en brittisk exploitation-film som existerar mellan någon slags Bermudatriangel av Death Wish, Expandables och… Space Cowboys…? Allas favoritgalenpanna Steven Berkoff spelar en gammal supergangster av gamla brittiska skolan som blir mördad – av ett gäng såna där läskiga, cockney-spottande ungdomsgäng med knivar och wha’ ’ave you!
Yup, idén med den här filmen är att sätta gamla gardet mot nya. Vi får alltså gangsters ur den gamla skolans brittiska gangsterfilm – och de är väldigt gamla vid det här laget – ledda av Berkoff-karaktärens bror (Ian Ogilvy) och de slåss mot det ”nya gardet” som alltså består av de ungdomsgäng som gått från att vara ett samhällsproblem till att bli sin tids Scarfaces antar jag.
Eller, slåss och slåss. Storyn är en riktigt lam och stampande serie klichéartade dialoger om ”dem good ol’ days” när gatorna var säkra, på grund av t.ex bröderna Krayes inflytande, medan vi får några nasty scener där gubbstruttarna torterar tonåringar till döds medan en dödfödd polisutredning pågår (ledd av Alison Doody, nazi-bruttan från tredje Indiana Jones-filmen) och gamla pinglan Lysette Anthony står och putar med läpparna och ser ut som att hon försöker övertyga oss om att den här filmen på något sätt har någon slags moralisk angelägenhet och inte är tagen direkt från den intellektuella slummen.
Skådespelarna håller skicket, men än sen? Det är en fult fotad, otroligt repetitiv och slött gjord film som helt bygger på döda klyschor och en intrig som hoppar över alla scener som skulle kunna limma ihop olika händelser till en sammanhängande intrig. Plötsligt är vi i slutet, och tittar på en lam shoot-out, utan att riktigt veta hur vi hamnat där. Naturligtvis blir ju inte gammal-mot-ny-premissen mer än en idé att sälja filmen med – den gör ingenting av sin premiss, annat än att gå mot struphuvudet och få UKIP-publiken att bli knäsvag… Det är mycket tråkigt att vi nått den här punkten, förstås, och det är ett under att ingen satt stopp för regissören Sacha Bennett, som gjort ett par sådana här spekulativa wannabe-gangster-skräpfilmer i stadigt tempo sedan 2008 och som redan är på väg ut med en uppföljare till den här filmen kallad We Still Steal the Old Way. Originellt.
FREDRIK FYHR
4 svar på ”Outlet-Onsdag#10”