Moonraker (1979)

Regi: Lewis Gilbert

UPPDRAG: Någon har stulit en rymdraket! Bond måste ta reda på vem.

RESULTAT: Bond gör det han brukar och hamnar i slutändan uppe i rymden för att stoppa galna miljardären Hugo Drax plan att förinta världen och skapa en ny ”mästarras” i en månbas.

Moonraker är Bondfilmen som genast kommer på tals när man frågar vilken som är den sämsta filmen i serien. Vad gäller min egen generation tror jag orsaken går tillbaka till barndomens trevande i VHS-hyllan – Man var runt tio år, man ville se en Bondfilm, man hade ingen aning om vad man letade efter men man valde den när han var i rymden för man gillade Star Wars.

Man gick alltså exakt i fällan, såsom den var tänkt. Efter Älskade spion var tanken att nästa Bondfilm skulle vara Ur dödlig synvinkel (det står till och med i eftertexterna) men Star Wars blev en sådan succé att Cubby Broccoli satte cigarren i halsen och utbrast: Bond ska till rymden! Det är rymden som gäller!

Så här i efterhand så ser man ju det vansinniga i det. Men sett i kontext så är det mindre konstigt. Med tanke på att de redan kopierat Burt Reynolds framgångsrika biljaktsfilmer och opererat in en karaktär som hette Hajen, efter att Spielbergs Hajen blev en succé, så är det bara nästa logiska steg. Det är maskinell Hollywood-logik att följa strömmen.

Dessutom hade Spielberg och George Lucas höjt ribban både för vad filmer får kosta, kan generera inkomstmässigt och innehålla i form av spektakel. Broccoli satt redan i den stora fiskebåten efter Älskade spion, som var den första ”mega-Bondfilmen”; den hade en budget som åt upp de tidigare filmernas tillsammans, den hade stuntscener där folk riskerade livet på allvar och den blev en fenomenal succé. Trycket låg på Broccoli (som nu var ensam producent, efter att Harry Saltzman tvingats lämna skutan) att göra en ännu större, ännu maffigare, ännu mer inkomstbringande film.

Jag minns hur jag tog den där VHS-kassetten, stoppade in den i videon, tryckte på play, och möttes av bland det häftigaste jag någonsin sett: James Bond (Roger Moore) sparkas ut från ett flygplan utan fallskärm och faller handlöst. Medan marken närmar sig där nere så måste han i luften – i fritt fall – ta sig till en lakej (som har fallskärm) och slåss om fallskärmen – fortfarande i fritt fall – medan han dessutom har allas vår Jaws (Richard Kiel) hack i häl; allt fortfarande på tiotusentals meters höjd, på riktigt (nästan).

Jag tyckte det var en fantastisk scen, och det tycker jag fortfarande – även om den inte matchar inledningen i Älskade spion (vad gör det?) så är det ett under av gamla skolans actionsceneri, och den krävde att stuntmännen och kameramannen hoppade 88 gånger (!) från det där planet.

Sedan kom förtexterna som vaggade in en i förundran och förväntan – Shirley Bassey sjöng det mycket romantiska, extremt underskattade titelspåret som är en av John Barrys stoltaste kompositioner (det var tredje gången Bassey sjöng en Bondlåt efter Goldfinger och Diamantfeber) och sedan… sedan… sedan… kom en massa scener med gubbar i kostymer som pratade en massa i fula rum. Bond åkte och pratade med en annan gubbe, som var skurk. Det pratades om rymden, men scen efter scen gick utan att han satte sig i den där rymdraketen. Det var en jäkla massa prat och jag fattade inte alls vad filmen handlade om. Jag stängde av, och tittade istället på True Lies med Arnold Schwarzenegger (nästan en bättre Bondfilm än Moonraker, om man verkligen kisar).

Till viss del var jag för liten för att orka lyssna på gubbar som pratar i scener med gammaldags klippning utan musik. Men det är inte allt. Det är verkligen, verkligen inte allt. Jag har sett om Moonraker många gånger och jag vet att om det var en bättre film hade jag sett klart den när jag var liten också.

Trots sitt dåliga rykte är inte Moonraker en usel film. Det finns saker i den som är bra – modellerna och effekterna i slutet är vackra att se på (om än helt oengagerande). John Barrys soundtrack är verkligen strålande. Ken Adams scenografi går inte att klaga på. Produktionsmässigt är allt förstklassigt.

Det är bara det att det är en död film. Den är precis sådär tråkig som jag tyckte när jag var liten, även om jag förstås inte kunde förklara varför då. Det är ett stort skrytbygge, ett säkert och tamt äventyr utan puls, en uppvisning av en budget bakom glas och ram.

I mitten av filmen finns ett stort svart hål – på tal om rymden – och omkring detta svarta hål svävar stora block av saker vi känner igen från de andra filmerna, men ingenting binder dem samman.

Det är, till exempel, den där raffiga inledningsscenen, för en Bondfilm behöver ju sådant.

Det är, också, den megalomana skurken Hugo Drax (Michael Lonsdale) som vill spränga jorden i luften och bygga en civilisation ute i rymden.  Som Stromberg i förra filmen. Han bor i ett stort slott och skjuter fasaner (istället för att, som i Goldfinger, spela golf). Han har en asiatisk lakej – Chang (Toshirô Suga) istället för Oddjobb – och Bond hamnar i en slags centrifugisk dödsmaskin som Chang drar upp hastigheten på tills han nästan dör; samma sak som hände i Åskbollen, bara i en mer uppblåst version.

Det är en kvinna som Bond träffar i början (Corinne Cléry) – som det förstås går dåligt för. Det är en kvinna han träffar därefter – med det desperata namnet Holly Goodhead (Lois Chiles), som är den huvudsakliga ”hjältinnan”. Det är M (Bernard Lees sista roll) och det är Monnypenny och det är exotiska platser – Venedig, Rio de Janeiro – och biljakter och stuntscener och pliktskyldigt samlande av ledtrådar.

I mitten, alltså, ett stort svart hål. Den enda anledningen till att vi tittar på filmen är för att det gjorts en massa andra Bondfilmer – här kommer en till. Det är omöjligt att förstå vad filmen egentligen handlar om. Att Drax är en skurk är fullständigt uppenbart för oss redan i början, så att se Bond samla ledtrådar för att komma fram till detta faktum är inte direkt superspännande. Det finns inga detaljer som gör Drax speciell, ingen filosofisk twist som gör hans galna plan mer minnesvärd än någon annan. Hela filmen rör sig framåt som på ett mekaniskt rullband mot oundvikliga destinationer. Den orkar inte ens ge Drax ett sammanhang i storyn – stölden av rymdraketen Moonraker, som sätter ”storyn” i rullning, visar sig bara vara en idiotisk bluff (det nämns bara i förbifarten mot slutet), som om Drax velat dra uppmärksamhet till sig när han borde vara diskret. Vi får inte några förklaringar, för manuset måste till varje pris fly nya eller personliga idéer för att ge plats åt den mekaniska formulan.

Roger Moore är inte sämre i Moonraker än han var i Älskade spion – han kör på samma åtstramade stil som regissören Lewis Gilbert gav honom, och den är inte fel. Synd bara att den inte ger Bond så mycket personlighet – vilket är extra problematiskt när vi åker ut i rymden i slutet och han inte ens rör en min. Man märker att filmen är inspelad i en studio för aldrig finns ett ögonblick då Bond tittar ut genom fönstret och ba ”Wow, jag är i rymden, vilken grej!” Det ser snarare ut om att han sitter i en simulator, och att hela upplägget är hypotetiskt, och det är ju precis så det är också.

Hur vi hamnar i rymden är egentligen oväsentligt, och rymden är för den delen inte felet med filmen. Problemet, snarare än att man satte Bond i rymden, var att man inte gjorde det ordentligt. Moonraker är inte en science fiction-film, den har ingen astronomisk tematik, den sätter inte Bond i en rymdpolitisk kontext, den har överhuvudtaget ingenting med rymden att göra.

Det enda man gjort här är att följa ritningarna för en arketypisk, överraskningsbefriad Bondfilm och bara placerat Bond i rymden istället. Det är ”rymden” istället för Fort Knox (som i Goldfinger) och Drax ”månbas” skiljer sig inte från någon annan bas som någon annan skurk haft i någon annan Bondfilm. I slutet får vi en krigisk batalj som till och med ser ut som undervattensbataljen i Åskbollen – bara i rymden, med fåniga laservapen, istället för harpunvapen.

Moore är liksom de andra skådespelarna fast i ett lobotomerat lunk där de inte tillåts reagera på något, som om kulissen och formulan är det enda viktiga. Lois Chiles ser besvärad ut över att vara med i filmen, men vem kan klandra henne när hon ska spela en smart, kylig, självständig, vetenskapskvinna… som heter Holly Goodhead. Bäst är Lonsdale som skurken, men han behöver ju bara vara ond och hålla ett par tal i några scener.

Moonraker är ett bra exempel att studera jämte Älskade spion om man vill se hur kommersiell mainstreamfilm blir dålig om den bara är kommersiell mainstreamfilm – hur det åtminstone måste finnas vad en cyniker skulle kalla ”illusionen av substans” för att en sådan här film ska bli bra.

Egentligen är det förstås inte på något sätt en mindre kommersiell eller produktmässig film än Älskade spion, men ändå är det som natt och dag: Älskade spion är en explosiv film, genuint underhållande, oavbrutet på hugget, full av överraskningar och ständigt på en lina mellan trams och allvar. Moonraker är en avtrubbad, tråkig, automatisk och självgående film. Den känns som om filmskaparna rullat fram produkten, tryckt på autopilot-knappen, och sedan gått därifrån.

FREDRIK FYHR

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

MOONRAKER

Originaltitel, land: Moonraker, Storbritannien/Frankrike.
Urpremiär: 25 juni 1979 (London).
Svensk premiär: 18 augusti 1979.
Speltid: 126 min. (2.06)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/ 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Roger Moore, Lois Chiles, Michael Lonsdale, Richard Kiel, Corinne Cléry, Bernard Lee, Geoffrey Keen, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell, Toshirô Suga, Emily Bolton, Irka Bochenko.
Regi: Lewis Gilbert.
Manus: Christopher Wood.
Producent: Albert R. Broccoli.
Foto: Jean Tournier.
Klippning: John Glen.
Musik: John Barry.
Scenografi: Ken Adam.
Kostym: Jacques Fonteray.
Produktionsbolag: Eon Productions, Danjaq, Les Productions Artistes Associés.
Svensk distributör: UA (35 mm, 1979), SF (2003, DVD et al).