Mission: Impossible – Rogue Nation

Regi: Christopher McQuarrie

Ethan Hunts IMF-team stängs ner (igen) och han måste än en gång arbeta ”offline” – med hjälp av en mystisk dubbelagent samt hans gamla team – när han jagar rätt på en ond ledare för ett ont brottssyndikat som vill störta världen i kaos.

Vill du se påkostad spionaction enligt konstens alla regler? För all del, se Mission: Impossible – Rogue Nation. Den har en story smart nog för en att vilja spetsa öronen, och omkring sin intrig av dubbel-dubbel-dubbel-spioneri har den ett par schyssta actionscener av rätt hög klass. Det är en på många sätt sympatisk och skickligt gjord blockbuster. Jag ville tycka om den. Då och då gjorde jag det.

Men: Då och då var jag nära att somna också.

Det är nämligen något så ovanligt som en skickligt gjord halvmesyr. Egentligen är det ganska överraskande hur blodfattig och blaha Rogue Nation är, med tanke på hur förra filmen injicerade lite pompa och ståt till den här lite konstiga filmserien, som fortsätter finnas till på grund av sin lika konstiga popularitet. Mission: Impossible-filmerna kanske är populära just för att de är väldigt generiska och mellanmjölkiga. Input-output-filmer; man ser dem, men de stannar inte kvar i huvudet.

Jag tror anledningen till att jag höll på att somna till medan jag såg Rogue Nation har att göra med att den imiterar intelligent, tät, vuxen, politiskt och moraliskt laddad spionunderhållning av det slag som de bästa Bondfilmerna (bitvis också Bourne-filmerna med Matt Damon) var. Men Mission: Impossible är för mycket av en Pepsi och Burger King-serie, som tar vad andra gjort och försöker konkurrera med en egen produkt utan att bli något annat än en plastig kopia; det är snyggt och välpaketerat, visst, men aldrig, aldrig, aldrig spännande. Inte på riktigt, liksom.

Det blir mest lite gulligt när Ethan Hunt – en helt färglös figur, inkapslad snarare än spelad av Tom Cruise – är på jakt efter ett stort brottssyndikat kallat… Syndikatet (ett extremt fantasilöst namn!) och stiftar bekantskap med en femme fatale (Rebecca Ferguson) som kanske eller kanske inte jobbar åt Syndikatet – kanske eller kanske inte är dubbelagent åt MI6 – som kanske eller kanske inte är skyldiga till att Syndikatet finns. Syndikatet leds, såklart, av en iskall terrorledare – hedervärt creepy spelad av Sean Harris – som sätter terrorplaner i verket som bidrar till nya inbördeskrig i u-länder, bankrutter av multinationella militärföretag, bank-kollapser; praktiskt taget är han en enda stor Blofeldt-ripoff och Syndikatet är en total kopia av SPECTRE (naturligtvis är det gjort med den nya Bondfilmen i åtanke).

Det är synd att det inte finns några originella idéer i den här filmen, för medan den pågår har den sekvenser som skulle kännas mer spännande om de var omringade av en bättre story. Men Rogue Nation är bara en variant av förra filmen Ghost Protocol: Återigen stängs Hunts avdelning ner, nu är CIA (ledda av Alec Baldwin) ute efter deras tillgångar, Hunt måste bli globalt inkognito och hans Mission Impossible-grupp får arbeta offline (är de någonsin online längre?) och allt som händer bara händer, lösryckt och självklart; det här är en sådan där film där karaktärer flyger runt jorden i små jetplan utan att behöva mellanlanda, varje ”serum” har ett ”botemedel” och frågar man varför är svaret alltid därför.

Det finns egentligen ingen intrig här, storyn är bara en vidöppen karta där karaktärer rör sig obehindrat fram och tillbaka. Skurkens krafter, och resurser, är lika enorma som oförklarliga, och på samma sätt har Hunt alltid rätt mojäng tillhands för vad han än behöver göra. Man vet att vad som än händer så kommer skurken att göra det vi inte tror att han ska göra varpå Hunt kommer göra exakt det vi tror att han inte kan göra – vi vet inte hur eller varför men det är förutbestämt; Hunt är ”definitionen av ödet” (det är på allvar ett, tämligen Scientolog-klingande, citat ur filmen).

På samma sätt kommer lakejer att avfyra maskingevär mot honom när han befinner sig i en snäv tunnel och är bokstavligt talat det enda man kan träffa – men ändå mirakulöst missa varje skott. Vid sidan av kommer Simon Pegg alltid ha en kul kommentar, som en förprogrammerad comic relief-robot.

Hur ska man bli imponerad av en film som uppmuntrar till spänning men som aldrig på allvar sätter en laser mellan benen på spionen (som i den klassiska scenen i Goldfinger, då man faktiskt tror att Bond sjunger på sista versen)? Vart är känslan av liv och död, att något faktiskt står på spel? Bara i ett fåtal scener, alltför få, hintar Cruise om att filmen har en tematik; när han gnabbas med kollegan Brandt (Jeremy Renner), som tycker hans metoder är för vårdslösa, och när han utbyter melankoliska blickar med Rebecca Ferguson, som är helt okej i en halvbra roll som hela tiden godtyckligt hoppar fram och tillbaka; är hon god, är hon ond, vad är skillnaden? Det är just det som är poängen – ”Vi arbetar bara för de vi arbetar för, för att vi lärt oss att det är vad vi ska göra” säger hon vid ett tillfälle, men den här tematiken (om nationell uppluckring?) landar aldrig någonstans, utan flimrar bara förbi som en kanske inbillad bananfluga i ögonvrån.

Många av filmens mest påkostade scener syns i trailern – inklusive den inledande scenen där Tompa hänger på ett plan medan det lyfter (vilket han alltså gjorde på riktigt) som förstås aldrig toppas under de resterande två timmarna, även om en snårig MC-jakt håller rätt hög klass. Allt är dock bara samma gamla klyschor; vi har en scen på operan, var annars, där Tompa slåss mot en lakej på en sådan där ställning ovanför scenen – behöver vi verkligen en till sådan scen?

Svaret är: Visst, om filmen är välgjord och spännande. Och även om Rogue Nation är välgjord – McQuarrie, som regisserade Jack Reacher, har en känsla för action och Oscarsbelönade fotografen Robert Elswit är oklanderlig – så är den aldrig spännande. Det är en oinspirerad och generisk 007-formula som man känner den, varken mer eller mindre. Hade den väckt en gnutta energi i mig hade jag kunnat vara snällare mot den. Men jag kunde bara se den, beundra tekniken och gäspa åt den förutbestämda intrigen, som förstås har en bomb med en nedtickande timer i slutet för att göra det komplett.

FREDRIK FYHR

PS.

Jag avskyr principen om ”den svenska vinkeln” – som dikterar att allt svenskt utanför Sverige är värt att blåsa upp – men något bör sägas om att Rogue Nation ger Ferguson en blågul galaklänning och låter henne prata barnprogram-svenska med lakejen Jens Hultén (”Nu ska vi se vad du är gjord av!”), samt att hennes karaktär heter Ilsa, som Ingrid Bergman i Casablanca – staden som också är ett av filmens resmål.

PS#2

Wikipedia informerar mig om att organisationen ”Syndikatet” är hämtat från den gamla TV-serien, vilket till någon mån förklarar dess oduglighet. Jag förstår inte varför den här filmserien, som aldrig haft mycket med TV-serien att göra, nu väljer att damma av något med en så kontraproduktivt osexig klang.

*

MISSION: IMPOSSIBLE – ROGUE NATION

Originaltitel, land: Mission: Impossible – Rogue Nation, USA.
Urpremiär: 30 juli 2015 (20 länder).
Svensk premiär: 31 juli 2015.
Speltid: 131 min. (2.11)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Cruise, Jeremy Renner, Simon Pegg, Rebecca Ferguson, Ving Rhames, Sean Harris, Simon McBurney, Jingchu Zhang, Tom Hollander, Jens Hultén, Alec Baldwin, Hermione Corfield, Nigel Barber.
Regi: Christopher McQuarrie.
Manus: Christopher McQuarrie.
Producent: J.J. Abrams, Bryan Burk, Tom Cruise, David Ellison.
Foto: Robert Elswit.
Klippning: Eddie Hamilton.
Musik: Joe Kraemer.
Scenografi: James D. Bissell.
Kostym: Joanna Johnston.
Produktionsbolag: Bad Robot, Skydance Productions, TC Productions. ass. Alibaba Picures Group.
Svensk distributör: UIP/Paramount.