Annie

Regi: Will Gluck

Föräldralösa Harlem-tjejen Annie blir adopterad av en New York-miljonär och borgmästarkandidat, den fåniga figuren Will Stacks, för att bli en del av hans PR-kampanj. Istället finner de förstås riktiga värden. Till tonerna av hemsk musik.

Musikalen är den kanske mest älskade och hatade av alla filmgenrer – och att den avnjuter en renässans är helt klart. Annars skulle inte en film som Annie kunna göras. Det är liksom inte den första musikalen man rusar till att sätta i produktion. Finns det någon där ute som egentligen gillar Annie? Redan 1982, när John Huston gjorde den första filmversionen, rynkade man på näsan.

Och här kommer alltså en ännu sämre version av en redan från början dålig film.

Det rör sig om en musikal när den är som allra mest tröttsam och motarbetande. Den har ingen som helst aning om att filmmusikaler har en gyllene regel – trots att de är syntetiska måste de skapa något organiskt. Trots att allt är förutbestämt och nästan maskinellt designat måste det finnas en genuin känsla i rörelserna, rösterna, ljuden och bilderna vi ser.

Det här är bara plast, tandkrämsleenden, hårspray, IKEA-design och playback-känsla.

Filmens trevligaste inslag borde vara att Annie gått från att vara rödhårig krulltott till att bli mörkhyad Harlem-tjej, och att hennes Pappa Långben-figur Daddy Warbucks nu är New York-borgmästarkandidat spelad av Jamie Foxx.

Men nej. Det verkar snarare vara den amerikanska högern som ligger bakom filmen, i ett feltänkt och korrupt försök att vara politiskt korrekta (svarta barn är ju per definition fattiga barn!) samtidigt som de smyger in en kritik mot Obama, som Jamie Foxx uppenbart ska försöka göra till en pajas i en förtäckt anti-demokratisk kampanj. Karaktären heter Will, förresten; som i Will Smith? Jag hade inte tänkt tanken om inte Foxx vid ett tillfälle citerar introt till Fresh Prince in Bel Air.

Producenterna hade nog hoppats på att få skratta hela vägen till banken här, när de försökt casha in på vad komikern Bill Hicks skulle ha kallat ”The Obama Dollar” samtidigt som de fått sprida lite republikansk propaganda.

Men nu tokfloppade Annie på amerikanska biografer och till Sverige lufsar den osynligt in bakvägen som en smutsig hund. Och det är helt enkelt rätt åt filmen, som jag hade gått mycket lättare åt om den inte bara var så jäkla olustig att behöva genomlida.

Som musikalprodukt är Annie hemsk för öronen. Den musikaliska produktionen på låtarna som sjungs i filmen är gräslig, ihålig bubbelgumpop och varenda takt klingar falsk. Den söta Quvenzhané Wallis fungerar bara som en reklambild från 50-talet när hon med förlegat fejkad glädje sjunger ”It’s a Hard Knock Life For Us” utan att vi någonsin får en enda idé om vad som egentligen är så himla hårt i vilken värld det nu rör sig om.

Jag märker att jag inte förklarar vad filmen handlar om. Jo, den präktigt smarta och goda rännstensungen Annie är ju föräldralös och bor med andra barn i en lägenhet ägd av en vilt överspelade Cameron Diaz. På Grund Av Orsaker korsas hennes väg av Will som adopterar Annie och använder henne som en PR-docka att synas med för att få tillbaka väljarna. På vägen utvecklar de förstås far-och-dotter-relation och vi får uthärda hemsk musik. Annie ska vara smart och gullig men hela hon skriker av syntes. Will ska vara en pajas för svarta män i maktpositioner går ju inte att ta på allvar. Eftersom de hör hemma på gatan, som Annie; det perfekta afro-barnet – någon det är synd om.

Filmen är regisserad av Will Gluck, som gav Emma Stone sitt stora break i den ganska finurliga high school-filmen Easy A (2010). Han har också gjort snuskkalkonen Fired Up! (2009) och den icke pulshöjande Friends with Benefits med Justin Timberlake och Mila Kunis. Hantverksmässigt är Gluck en habil reklamfilmare och långt ifrån kapabel att iscensätta en musikal, vilket kräver breda talanger och finkänslighet för hur man skapar känsla i bilderna.

Minst av allt är han bra på personkemi. De vuxna skådespelarna har förlitat sig på honom, men han har inte regisserat dem tillbaka. Foxx är ute på hal is och verkar hela tiden snegla mot kameran som om han undrar om han gör bra ifrån sig eller inte – Gluck måste ha signalerat tummen upp. Cameron Diaz, i en oklar moderniserad variant av Annies elaka förmyndare, har kanske aldrig varit sämre än i denna film där regissören tillåter henne att hoppa rakt ner från ett kvalitetsmässigt stup, i ett framträdande som går ut på att ge ifrån sig bröl och tjut på ett mållöst och avgrundsdjupt amatörmässigt sätt. Det är obekvämt att se Foxx göra bort sig. Det gör direkt gör ont att se Diaz.

Och så, alltså, bär manuset på en olustig och konstig snikenhet; berättelsen utgår ifrån en värld som är genomvidrig och befolkad av människor som alla är iskalla opportunister; en värld där mänskliga värden hånas och där sanningen relativiseras cyniskt till förmån för kall, saklig framgång. Allt detta till tonerna av syntetiska radiopop-musikal-toner och falska leenden från början till slut.

Det är en film som ska handla om de sanna värdena i en kommersiell värld men den handlar bara om de kommersiella värdena i en falsk tid. Det är en film som ska göra en glad. Den lämnade mig kall, likgiltig och skamsen.

FREDRIK FYHR

PS.

Den som nu, av någon anledning, skulle vilja se en riktigt, riktigt dålig musikal bör istället stanna hemma med vänner, korka upp något lättdrucket och se Walking on Sunshine. Den är visserligen ännu sämre än Annie men långt ifrån lika olustig och långtråkig.

PS#2.

Den tid Annie går på bio går den dubbad till svenska de flesta eftermiddagar. Jag utgår ifrån att de som går på dessa föreställningar inte har någon nytta av en recension som min.

*

ANNIE

Originaltitel, land: Annie, USA.
Urpremiär: 7 december 2014 (New York).
Svensk premiär: 6 april 2015.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: AXWSM, F55 RAW, F65 RAW; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jamie Foxx, Quvenzhané Wallis, Rose Byrne, Bobby Cannavale, Adewale Akinnuoye-Agbaje, David Zayas, Cameron Diaz, Zoe Margaret Colletti, Nicolette Pierini, Eden Duncan-Smith, Amanda Troya, Dorian Missick, Tracie Thoms, Mike Birbiglia, Stephanie Kurtzuba, Peter Van Wagner.
Regi: Will Gluck.
Manus: Will Gluck, Aline Brosh McKenna.
Producent: Jay Brown, Will Gluck, James Lassiter, Jada Pinkett Smith, Caleeb Pinkett, Tyran Smith, Will Smith, Shawn ”Jay Z” Carter.
Foto: Michael Grady.
Klippning: Tia Nolan.
Musik: Greg Kurstin.
Scenografi: Marcia Hinds.
Kostym: Renee Ehrlich Kalfus.
Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment, Village Roadshow Pictures, Marcy Media, Olive Bridge Entertainment, Overbrook Entertainment.
Svensk distributör: Sony/UIP.