Låt den rätte komma in (2008)

<- Sömnlös i Seattle
-> Visages d’enfants

Regi: Tomas Alfredson

En ”kärlekshistoria” mellan en mobbad, tolvårig pojke och en uråldrig vampyr i det tidiga 80-talets Blackeberg.

En av nyckelscenerna i Låt den rätte komma in kommer relativt sent och passerar i förbifarten – Vampyren Eli omfamnar tolvåriga pojken Oskar och säger ”bli mig, lite” och bara i en några sekunder kort närbild avslöjar filmen vad den egentligen handlar om: I ett ögonblick ser vi Elis ögon – i nästa ser vi huden hos en omänskligt åldrad kvinna, ett par blodiga ögon som stänger ögonlocken, vilar, trötta av vemod. Det är Eli, nästan som den hon verkligen är; en hundratals år gammal varelse, ett sakligt och oromantiskt vampyrmonster.

Oavsett om det var meningen eller inte så blev Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in (2008) en tystlåtet mästerlig film som gömde sin egentliga narrativ så skickligt att inte ens de kritiker som bejublade filmen hittade den. Det var inte bara mitt val för det årets bästa svenska film; det var mitt val för årets bästa film, alla kategorier.

Varje år tycks det komma en svensk film som är ”för bra” för att publik och kritiker ska orka ta in den (Gentlemen och Hotell är de senaste årens kandidater). Låt den rätte komma in fick visserligen bra recensioner, men även i hyllningarna hade man missat poängen med filmen och de mer försiktiga kritikerna tyckte filmen var onödigt undflyende (i synnerhet i jämförelse med John Ajvide Lindqvists bok, vilken folk hade oresonligt svårt att hålla utanför beräkningarna). Hos biopubliken var bemötandet ännu värre – Medan det internationella berömmet av Låt den rätte komma in innehöll fascination, analyser och beundran så verkade den svenska publiken överlag haft en ganska loj inställning till filmen; en som fortfarande verkar gälla.

Jag tycker filmen är ett mästerverk. Jag har inte läst boken som filmen bygger på, men jag älskar hur Lindqvist skrev ett subtilt, nästan minimalistiskt manus som lade grunden för en film som förstår att den är en film. Boken, har jag förstått, är mer förklarande och explicit. Naturligtvis. En bok har utrymme. Text kan överföra information. Det man kan läsa kan man förstå. Ord förklarar sig själva.

En bild, däremot, förklarar ingenting. Vad bilderna i en film betyder är upp till åskådaren att fundera på. Karaktärer kan försöka förklara saker för oss men vi orkar inte ta in hur mycket data som helst via öronen. En film kan i bästa fall vara tyst, vacker och mystisk. Som Låt den rätte komma in, där konturerna av en berättelse försiktigt träder fram tills vi precis kan se toppen av isberget – sen tar filmen slut; iskallt, kusligt, vackert.

Den allra största fel-läsningen, som jag ser det, är den som ser Låt den rätte komma in som en ”romantisk” film om två snälla tolvåringar som känner sig ”utanför”. Det är tvärtom en blodisande film om en vagabond-vampyr som behöver en slav och därför förför en emotionellt avtrubbad tolvåring. Förortens ödsliga funkis-fond ger en skräckinjagande Alfons Åberg-kuliss där bilden av vår grå vardag blir ett tyst dödsfält och där den enda mänskligheten kommer från mördares offer – människor vi aldrig lär känna, och anonyma a-lagare ingen kommer att sakna när de försvinner.

Visst, våra tolvåriga huvudpersoner Eli (Lina Leandersson) och Oskar (Kåre Hedebrant) bär på en ömklighet. De ger intrycket av att vara mänskliga och via dem handlar filmen implicit (som många skräckfilmer) om pubertet, social ångest och sexuell oro. Men Eli och Oskar är inte något snällt och sympatiskt kärlekspar. Eli är ett århundraden gammalt monster, driven av djurisk likgiltighet, och Oskar är en frustrerad, egoistisk enstöring med sociopatiska tendenser.

Oskar är mobbad, men en av de beska kvalitéerna med filmen är att vi förstår varför. Han är självupptagen och lite jobbig. Filmen föreslår att även om Oskar aldrig hade träffat Eli så är det troligt att han ändå hade växt upp och blivit en seriemördare. Han har redan en misantropisk syn på världen – han lever i en Darwinistisk värld av mobbare och offer, där föräldrar, lärare och poliser inte bryr sig eller kan hjälpa honom. Han är fascinerad av våld och mord, och har redan en klippbok full med tidningsklipp där bilder på mordvapen, mördare och mordutredningar pryder varje sida – han vet hur man döljer ett mord genom att iscensätta en brand, eftersom han ”läser mycket och så”.

I den första scenen står han med en kniv och hugger på ett träd – detta är ingen fantasi. Han övar bokstavligt talat på att i verkligheten döda sina mobbare. Upprepar rörelserna, liksom Travis Bickle i Taxi Driver, för att att lyckas avtrubba sig själv för tanken. Han har vreden hos en mördare. Om han kan lära sig att ”slå tillbaka” kan han bli en.

Det är precis därför Eli väljer honom. Hon har valt folk förut. Hon reser tillsammans med en tjänare (Per Ragnar) som säkerligen en gång i tiden var i Oskars ålder. Liksom Oskar ser hon anonym, tystlåten och snäll ut. Liksom Oskar bär hon på omänsklighet under fasaden. Eli känner igen ”den rätte” när hon ser honom, och inte heller mannen hon reser med lär vara den första i ledet. Hur det kommer sig att Eli inte kan resa ensam behöver vi inte veta – i den kala lägenheten hon bebor finns uråldriga föremål som föreslår djävulspakter och ritualer skrivna i blod.

Därmed inte sagt att Eli är hjärndöd eller känslokall. Hon kan känna smärta och bär på nyfikenhet – hon kan ana människors känslor utan att riktigt veta vad de är. Hon är ju ingen flicka, som hon säger. En tydligare förklaring, för en människa, vore att säga att hon inte är en människa. Men Eli är ju ingen människa, onekligen, så hon vet inte riktigt hur hon ska bete sig. Hon har inte människornas nerver och reflexer. Hon talar, rör sig och ser ut som det hon är – en vampyr. Om någon vampyr någonsin existerat någonstans ute i världen så kommer Eli nära, i Lina Leanderssons lågmälda skepnad.

Här skapar Låt den rätte komma in en sällsynt aura som bara de bästa skräckfilmerna har: En aning av något ockult inuti den verkliga världen. Känslan av tid som passerat och åter passerat: Vår tid här och nu; 1982,  när filmen utspelar sig och decennier tidigare, när Eli fortfarande var människa – alla denna tid andas inuti filmen: Vi vet vart vi är här och nu. Vi ser och upplever 1982. Vi känner tiden som passerat innan, och sedan, dess.

Någonstans i kilar av denna oöverskådliga massa av tid kan vi ana det fantastiska och ockulta, samma reflexer som en gång i tiden gjorde att folk trodde på tomtar och troll; och filmen öppnar en dörr på glänt. Idén om vampyrer blir inte mer trovärdig, men mer verklig för oss. Illusionen övertygar, når djupt. Det är samma tidlösa trick som F.W. Murnau fick till i Nosferatu för över nittio år sedan, och det andas exakt samma andetag i Låt den rätte komma in.

Visuellt är filmen en kall och ofta naturalistiskt trovärdig skildring av en svensk vinter som filmhistoriskt matchar den i Bergmans Nattvardsgästerna (1963) eller rentav Mauritz Stillers Herr Arnes pengar (1919). Tomas Alfredson är en av få svenska regissörer som faktiskt förtjänar en internationell karriär – han har ett fascinerande sätt att arbeta med narrativa luckor som han utvecklade ännu mer i Tinker Tailor Soldier Spy (och som skickligt emulerades av Michael Marcimain i Gentlemen) men man kan gå tillbaka till en så oansenlig film som Bert – den siste oskulden (1995) och notera hur briljant regisserad även den filmen är.

I Låt den rätte komma in arbetar han och fotografen Hoyte van Hoytema med enkla, precisa bilder som hela tiden utrotar alla överdrifter – att filmen utspelar sig 1982 är inget som tydligt annonseras; de placerar oss i en subtil och saklig tidsmaskin, och betonar tidlösheten i den grå arkitekturen från folkhemseran och de förorter som fortfarande ser likadana ut.

Ändå, precis som i Murnaus Nosferatu, är saker hela tiden lite skeva och konstiga. De enda hyggligt sympatiska karaktärerna i filmen är ett gäng utbölingar som hänger på den lokala pizzerian och ibland beter de sig obegripligt mot varandra – Den ledande bifiguren är Lacke (Peter Carlberg), en robust karl som hade jobbat till sjöss på 1920-talet men som i det moderna samhället är en a-lagare; hans flickvän spelas av Ika Nord som är briljant vald i denna mystiska roll; hon har nästan inte några repliker och det ser ut som att hon när som helst ska hoppa från en bro; det finns även en märklig man som stammar och bor med ett dussin katter – i detta ”nästan-realistiska-men-inte-helt-”stiliserade galleri passerar Per Ragnars kusliga slav nästan obemärkt förbi.

Filmen är full av ideosynkratiska ögonblick – som ett oförklarligt ögonblick när Oskar borstar tänderna med sin mamma – och alla relationer antyds utan att förklaras. Det mest uppmärksammade har varit Håkan – som Per Ragnars karaktär i eftertexterna heter – och hans tydliga sexuella relation till Eli; men, å andra sidan, även Oskar har en sexuell relation till Eli. Och han ska också, liksom Håkan, bli gammal. Eli, däremot, förblir ”tolv, ungefär”.

Men lika fascinerad är jag över de oförklarliga och mystiska partierna i filmen. Hur allting hänger lite på sniskan. Sättet Håkan, vars uppgift det är att döda människor och ge blod åt Eli, är så rutinerad att han har en egen låda med all utrustning han behöver – men ändå misslyckas han med sina uppdrag genom att följa planer som är helt ogenomtänkta. Också det subtila sätt Oskars pappa introduceras som en möjlig ljuspunkt i en scen – för att i en annan hjälplöst raderas ur bilden med hjälp av en flaska sprit. Bilderna vibrerar av dramatik som hela tiden befinner sig under ytan och vi får inte veta säkert på vilket sätt Oskar är utlämnad för världen – men vi känner det.

I grund och botten handlar filmen om en ung förvirrad pojke som vinner en vän genom att förlora en moralisk kamp. Han säljer sin själ till djävulen, som kommer i form av en ”flicka” som han har ”chans” på. Det allra mest subversiva med filmen är sättet den lindar in sin tragiska och diaboliska intrig i en kylig kärlekshistoria, som om också vi förförs av Eli. Kanske vi vill att det ska gå bra för dem och kanske vi bara anar att något inte står rätt till när eftertexterna kommer. Kanske vi inte vill se det oundvikliga: Att det är behov, inte kärlek, som binder Eli och Oskar, och att de är herre och slav. De placerar sina händer mot det kalla glaset som skiljer dem åt, och närmare än så kan de inte komma varandra.

FREDRIK FYHR

*

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

Originaltitel, land: Låt den rätte komma in, Sverige.
Urpremiär: 26 januari 2008 (Göteborg International Film Festival), .
Svensk premiär: 24 oktober 2008.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Super 35; DI 2K/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kåre Hedebrant, Lina Leandersson, Per Ragnar, Henrik Dahl, Karin Bergquist, Peter Carlberg, Ika Nord, Mikael Rahm, Karl-Robert Lindgren, Anders T. Peedu, Pale Olofsson, Cayetano Ruiz, Patrik Rydmark, Johan Sömnes, Mikael Erhardsson, Rasmus Luthander, Sören Källstigen, Malin Cederblad, Berndt Östman, Kajsa Linderholm.
Regi: Tomas Alfredson.
Manus: John Ajvide Lindqvist, byggt på hans roman med samma namn.
Producent: Carl Molinder, John Nordling.
Foto: Hoyte Van Hoytema.
Klippning: Tomas Alfredson, Dino Jonsäter.
Musik: Johan Söderqvist.
Scenografi: Eva Norén.
Kostym: Maria Strid
Produktionsbolag: EFTI, samprod. Sandrew, Filmpool Nord, SVT, WAG, The Chimney Pot, Fido Film, Ljudligan. delt. Canal+.
Svensk distributör: Sandrew Metronome.