Wild Tales

Regi: Damián Szifrón

Sex tokiga, tragikomiska kortfilmer om stress, vrede och hämnd.

Jag är ganska överraskad av den här filmens kritiska framgång. Det är inget fel på den, men den är väldigt halvbra. Å ena sidan, å andra sidan. Så blir det nästan alltid med antologi-filmer.

Jag ska erkänna att jag har svårt för dem. Jag skryter gärna, å det blygsammaste, om att jag saknar en egen smak och ett ”film-humör” och att jag helst ser precis vad som helst som läggs i mitt knä: Men antologi-filmer tenderar att göra mig rastlös. Jag förstår inte vitsen med dem. Det är svårt nog att göra en berättelse rättvisa – gör man sex stycken, som här, så har man multiplicerat sina problem och det blir alltid väldigt uppenbart.

Det rör sig alltså om sex kortfilmer i ett långfilmspaket – I argentinska Wild Tales, som blev Oscarsnominerad för bästa utländska film, handlar de om stress, vrede och hämnd. Det är lekfullt och obekymrat på det där busiga Tarantino-sättet, fastän en del allvarliga saker tekniskt sett sker i intrigerna. Alla de sex olika filmerna har ungefär samma uppbyggnad och knorr: En person möter motgångar, blir missnöjd och lackar ut á la Michael Douglas i Falling Down (1993) och gör något dumt – varpå det leder till en oväntad twist. Tanken är att det ska vara väldigt lattjo.

Jag tycker filmen är lagom kul. Sådär bra. Mest av allt påminde den mig om att titta på ett sådant där TV-program där man samlat ihop olika roliga reklamfilmer från världens alla hörn. De olika kortfilmerna har nämligen en ganska syntetisk grundton och fastän de spelar på vardagsrealism så är de gjorda som en slags ”förhöjd verklighet” med mycket klipp, starka färger och närbilder, ungefär som reklamfilmer. I synnerhet den tredje filmen, om två män som bil-battlar på en avlägsen landsväg, har ekon både av Spielbergs Duellen och den där gamla serien Japp-reklamer med jamaicamannen.

En kort inledningssekvens – som jag inte ska prata om – är genuint överraskande, intelligent och har subtila effekter. Det känns nästan som att regissören Damián Szifrón pitchade Wild Tales för Pedro Almodóvar (som producerat denna, med brodern Augustin via El Deseo) med denna enda sekvens, för de längre filmerna – som utgör filmens själva kropp – håller inte alls samma kvalitet.

Ta de där männen på den där motorvägen. Ja, de blir arga på varandra utan riktig anledning och hetsen trissas upp tills det börjar röra sig om mordförsök. Genom att inte ödsla tid på dialoger lyckas Szifrón skapa en empatisk känsla för hämnd och vedergällning som han sedan använder mot åskådaren lite grann – det är en effektiv lek med publiken, där man finner sig ”heja” på karaktärerna. Detsamma gäller för storyn som föregår denna, om en tjej som kanske eller kanske inte ska förgifta en man som tidigare fått hennes pappa att begå självmord.

Men båda dessa berättelser slutar i klumpiga, fula och nästan orgasmiska ”slå ihjäl det tills det dör igen”-finaler som får en att undra om Szifrón inte kunde ta och lugna ner sig lite. Det finns en skillnad på att vara ”vild” och att bara vara hetsig.

Någonstans kring sextiominutersstrecket börjar också Wild Tales ramla in i form-problemet. Jag önskar att jag kunde vara mer elegant, men jag får helt enkelt säga att om du gillar antologi-filmer så borde du se Wild Tales för den är inte dålig. Men om du, som jag, har direkt kognitiva problem med sådana här filmer så kommer den inte att vara ett undantag – Var tjugonde minut måste du börja om, och efter två timmar är du trött.

Mer objektivt sett så är Wild Tales helt klart för lång och någon av mittenfilmerna hade kunnat tas bort helt. Det rör sig om ganska konstiga berättelser som bär på naiv gubbighet (och förresten, de flesta av filmens berättelser handlar faktiskt om bilar) och stereotyp misantropi – En man som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar, och negligerar sin familj, skyller på ”samhället” och blir hyllad som terrorist (typ, vill inte spoila) och en rikemansson kör ihjäl en gravid kvinna varpå skulden förväntas gå till den fattiga hushållsarbetaren – men en uppenbar plantering gör att man tidigt förstår hur det kommer sluta.

Schabloner och klyschor regnar också friskt i den sista filmen som utspelar sig på ett bröllop där bruden inser att brudgummen är otrogen med en av gästerna – Hon freakar ut och förvandlas till ett sadistiskt monster som förstör festen och lovar att förstöra sin mans liv. Det är en ganska kul sekvens – ett tag. Men hon nekas förstås, trots att flera andra män fått sin subversiva vilja igenom. Å andra sidan, att den enda kvinnan i filmen, i blott en av sex delar, är en brud på ett bröllop är redan nog tydlig signal att hon inte kommer få sista ordet i den här – som sagt – ganska mossiga filmen.

Även om jag inte förstår berömmet för den här filmen alls, så kan jag inte påstå att den är dålig. Jag blev bara lite trött på den efter ett tag. Dels eftersom utgången på flera av berättelserna går att gissa på förhand. Dels eftersom de bär på en väldigt barnslig och kladdig psykologi, som bara bygger på att imponera på publiken med effekter (under en låtsas-smart mantel). Dels eftersom jag helt enkelt inte trivs med detta långfilmsformat (jag vill poängtera det extra hårt, eftersom det är så subjektivt).

Szifrón tycks vara en ganska tungfotad och finesslös regissör men med fotografen Javier Julia riggar han några nyckelsekvenser på ett snyggt och smart sätt, så att filmen åtminstone blir visuellt spännande då och då. Skådespelarna är i allmänhet bra och filmen förblir sebar och aldrig direkt tråkig – Den är bara inte speciellt trovärdig som en skildring av verkligheten; inte heller är den en smart satir eller en bra fantasi.

Mest av allt är det en fånig, dum och ganska anti-intellektuell film om osmarta filmkaraktärer som blir upprörda av klyschiga anledningar. Speciellt vild är den inte heller, snarare spattig och neurotisk. Jag förstår varför den blev Oscarsnominerad framför till exempel Turist – juryn består av 77% män, 92% är vita och medelåldern är 62 – men jag förstår inte riktigt vart alla kritiker-rosor kommer ifrån. Wild Tales är bra på samma sätt som roliga TV-reklamer kan sägas vara bra, men som film är det inte mycket mer än ett konstnärligt Kinder-ägg.

FREDRIK FYHR

*

WILD TALES

Originaltitel, land: Relatos salvajes, Argentina/Spanien.
Urpremiär: 17 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 28 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 27 februari 2015.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ricardo Darín, Oscar Martínez, Leonardo Sbaraglia, Érica Rivas, Rita Cortese,Julieta Zylberberg, Darío Grandinetti, María Onetto, Nancy Dupláa, Osmar Nuñez, César Bordon, Diego Gentile, María Marull, Germán de Silva, Diego Velázquez, Walter Donado.
Regi: Damián Szifrón.
Manus: Damián Szifrón.
Producent: Augustín Almodóvar, Pedro Almodóvar, Esther García, Matías Mosteirín, Hugo Sigman.
Foto: Javier Julia.
Klippning: Pablo Barbieri Carrera, Damián Szifrón.
Musik: Gustavo Santaolalla.
Scenografi: María Clara Notari.
Kostym: Ruth Fischerman.
Produktionsbolag: Corner Producciones, El Deseo, Kramer & Sigman Films, samprod. Telefe, support. INCAA, ICAA.
Svensk distributör: Scanbox.