The Imitation Game

Regi: Morten Tyldum

Biopic om matematikern Alan Turing, som under andra världskriget byggde en maskin som knäckte nazisternas ”olösliga” Enigma-kod.

Enkelt uttryckt är The Imitation Game ungefär samma film som A Beautiful Mind (2001) eller The King’s Speech (2011). Ett habilt stycke storytelling-underhållning av det slag som Hollywood älskar kring Oscarstider: Biopic byggd på verklig händelse. En ärofylld moralisk poäng. En socialt obegåvad huvudperson. Alla kanter svarvade, alla överraskningar utplånade, rappt och monotont tempo, allt snyggt och fint och redo att kanske skapa en del tårar men inga verkliga känslor.

Det är ”The Movie”-filmen; den typen av mainstreamfilm vars popularitet jag nog aldrig riktigt kommer att begripa. Den typ av romantiserade film ”byggd på verkliga händelser” där det fejkade liksom blir del av poängen.Vi tittar på kända människor och indentifierar dem som kändisar; den syntetiska storyn identifierar vi just som en syntetisk story och vi uppskattar att vi nu känner till dessa verkliga händelser som vi bara kan föreställa oss långt borta i någon slags diffus skog i sinnet.

Kändisarna här är Benedict Cumberbatch och Keira Knightley. Cumberbatch spelar Alan Turing, en i vår tid hjälte- och geniförklarad matematiker som under andra världskriget arbetade med att knäcka nazisternas meddelanden till varandra, vilka krypterades via en så kallad Enigma-maskin. Turing uppfann på egen hand en maskin som skulle komma att bli prototypen för den moderna datorn. Han blev under sin livstid inte ärad för sin stora gärning – som förkortade kriget med flera år och räddade oräkneligt antal liv – utan blev tvärtom kemiskt kastrerad eftersom han var homosexuell (olagligt, då) och han tog sitt liv genom att äta cyanid.

The Imitation Game vågar förstås inte ta i dessa becksvart tragiska saker med tång, utan delar upp intrigen i tre: Ett spår utspelar sig på 50-talet, där en polis utreder Turing och hans mystiska bakgrund i kriget. Ett andra spår visar hans uppväxt på internatskola och den första kärleken, till en pojke med samma hjärnkapacitet som honom själv.

Dessa spår är traditionella manusflankeringar till vårt huvudspår, där Turing i vuxen ålder blir anlitad av MI6 – överhuvudena spelas av de alltid lika mysiga Mark Strong och Charles Dance – och där han sätter ihop ett team för att knäcka Enigma, vilket inte är det lättaste – varje dag har de några timmar på sig att kryptera den inkommande koden på Enigma-maskinen, som har ungefär 159 miljoners miljoners miljoner kombinationsmöjligheter (bokstavligt talat), innan nazisterna byter kod vid midnatt.

Det här är säkert minst lika krångligt som det låter, så vi får inte veta mer om hur det hela fungerar i detaljnivå. Mest får vi se Turing mecka och ha sig, mycket förklaras i montage, och vi får helt enkelt utgå ifrån att han vet vad han gör. Större delen av filmen handlar istället om hans bristande sociala förmåga. Idag skulle man nog kunna säga att Turing hade någon grad av Asbergers syndrom – i The Imitation Game har han ”film-autism”, det vill säga: Han tolkar absolut allt alla säger totalt bokstavligt och har varken humor eller social medvetenhet. Ni vet, sådär som alla autister! Alla på film, åtminstone.

Ganska svaga och oformulerade intriger uppstår mellan honom och hans team, där den främsta figuren i hans liv blir Joan (Keira Knightley) som tvingas agera hans sekreterare, sedermera fru, när hon i själva verket är ett geni som hjälper Turing i hans tuffa hjärngympa. Den underliggande poängen här är att hon som kvinna var tvungen att begränsa sina handlingar, och agera under falska och förminskande premisser. Det är inte så att filmen diskuterar det här, eller gör något särskilt med det, men det är där.

Intrigen tuffar på i mekaniska, TV-serieliknande spår där alla karaktärer förklarar alla budskap vi ska förstå och där berättelsen aldrig blir särskilt levande. Dialogen är skicklig, men fejk. Musiken svepande och fin, men fejk. Skådespeleriet är bra, men fejk. Berättelsens rytm är följsam, men fejk. Allt är snyggt och fint och fejk. Emellanåt kliver de inskränkta byråkraterna in (Charles Dance, som sagt) för att sätta käppar i hjulet för Turings brist på resultat. Ja, det är som Döda poeters sällskap (1989) eller någon annan sådan där film som Robin Williams nästan gjorde en egen genre av (Awakenings, Patch Adams, Good Morning Vietnam, etc).

Allt detta gör filmen väldigt sebar och enkel att hålla ögonen på. Den bjuder liksom inte på vare sig motstånd eller insikter. Filmens problem är att den fokuserar på detta dödläge där allt bara är lagom underhållande och spännande. Turings kunskaper anses för komplicerade för publiken, så vi får inte veta mycket om dem. Turings öde anses för tragiskt, så vi får bara en sådan där förklarande text i slutet (som lämnar en ganska konstig eftersmak). Turings personlighet tillåts inte heller bli mer än klyschig och uppenbar. Det har talats i goda ordalag om både Cumberbatch och Knightley men jag tycker inte att de någon gång transcenderar sina Hollywood-personligheter: Det känns oavbrutet som att vi sitter och tittar på Cumberbatch och Knightley. Dialogerna de för är inte tillräckligt mänskliga. Det är för många alltför välskrivna tal och alltför snitsiga vitsar. Bara i ”The Movie”-filmer pratar folk såhär snyggt. Och fejk.

Jag skulle kunna vara hårdare mot den här filmen, men jag vill alltid vara uppriktig. Det är tekniskt sett inget fel på The Imitation Game – det är bara inte alls den typ av film jag går igång på. Man måste alltid vara redo att erkänna att man har en smaklök. Många ser säkert storhet i så tydligt färdigpaketerade sensmoraler, och när ett ärofyllt budskap vävs ihop med Hollywood-sentimentalitet brukar många slå på stora trumman och säga att det rör sig om en ”viktig” eller ”oförglömlig” upplevelse.

Själv ser jag inte någon storhet i filmen alls. Naturligtvis är Turings liv och gärning ett fascinerande och viktigt kapitel i historieböckerna, och hans livsöde en tragedi som vi inte får glömma. Filmen om honom är, just därför, alltför attraktiv och lättglömd.

FREDRIK FYHR

*

THE IMITATION GAME

Originaltitel, land: The Imitation Game, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 29 augusti 2014 (Telluride Film Festival).
Svensk premiär: 14 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 16 januari 2015.
Speltid: 114  min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Benedict Cumberbatch, Keira Knigthley, Matthew Goode, Rory Kinnear, Allen Leech, Matthew Beard, Charles Dance, Mark Strong, James Northcote, Tom Goodman-Hill, Steven Waddington, Ilan Goodman, Jack Tarlton, Alex Lawther, Jack Bannon, Tuppence Middleton.
Regi: Morten Tyldum.
Manus: Graham Moore, efter boken Alan Turing: The Enigma av Andrew Hodges.
Producent: Nora Grossman, Ido Ostrowsky, Teddy Schwarzman.
Foto: Oscar Faura.
Klippning: William Goldenberg.
Musik: Alexandre Desplat
Scenografi: Maria Djurkovic.
Kostym: Sammy Sheldon.
Produktionsbolag: Black Bear Pictures, Bristol Automotive.
Svensk distributör: SF.