Körkarlen (1921)

<- Andarnas natt.
-> Bambi.

Regi: Victor Sjöström

På nyårsnatten dödas suputen David Holm (Victor Sjöström) och uppsöks av Dödens körkarl som förlöser honom: Nu, förklarar han, måste David i ett års tid köra runt och hämta alla som dör och skjutsa dem till Döden. Men först ska han tvingas se vilket svin han varit mot alla i sitt liv.

Det finns filmer och så finns det filmer som Körkarlen: Blytunga titlar, omskrivna och åter omskrivna, omsedda i snart hundra år; bevisligen tidlösa. Det är verkligen ingen film man lättvindigt ger sig på att skriva om. En helig artifakt i svensk filmhistoria – kanske mer inflytelserik än någon annan svensk film och gång på gång framröstad som den bästa svenska film som någonsin gjorts.

Men det här med historia och bildning är ju tyvärr ingen folklig angelägenhet. Det är konstigt att SVT inte visar Körkarlen varje nyårsafton. Det är för mycket begärt att den ska bli lika populär som Kalle Anka på julafton – det är den bara i min drömvärld – men jag menar… I år visar SVT Trollkarlen från Oz i tvåan. Okej. I ettan? Hasse Ekmans Ratataa eller Staffan Stolle story (1956) med Povel Ramel. Kom igen.

Det skadar faktiskt inte att ”pitcha” Körkarlen för svenska folket. Det är, trots allt, landets stora filmklassiker (vad kanonlistor beträffar) – och det är inte alls någon svår film. Det var den fjärde årliga filmatiseringen av en Selma Lagerlöf-berättelse – minst en vart fjärde år var beslutat i ett kontrakt mellan Lagerlöf och vad som då kallades A-B Svenska Briografteatern – och det är en Lagerlöf-saga in i minsta bildruta; berättelsen är inte mer än en propaganda-story för Frälsningsarmén men precis som i hennes böcker finns oförfalskad mustighet i berättandet – själ och mystik, som känslan av varm glögg i maggropen en kall vinternatt.

Det är både en oerhört välkänd och obskyr film. Obskyr utanför Sverige – välkänd för de med någon form av kulturell allmänbildning i Sverige; men, samtidigt, visst, vem har egentligen koll på gamla stumfilmer från 1920-talet? Det är ingen konstig fråga.

Men snobbism och kulturkapital har inget med saken att göra – Körkarlen är ett mästerverk och en ofantligt stor film. Jag har aldrig träffat någon som ogillat den. Alla jag känner som sett den – oavsett vad deras tidigare filmiska erfarenheter varit – har fallit för dess styrka, eller åtminstone uppfattat det särskilda med bilderna.

I synnerhet med den briljanta kompositören Matti Byes (numera kanoniserade) soundtrack från 1998 är det en kuslig, överväldigande upplevelse. När den halvt osynliga Körkarlen, med sin risiga huva och långa lie, skumpar fram på sin skrangliga vagn under den bistra nyårsnattens fullmåne, för att möta den nyligen avlidne David Holm – som ännu inte förstått att han är död –  då kan det gå kalla kårar på vem som helst. Byes i det närmaste ockulta orkester sammansmälter sig med Victor Sjöströms bilder på ett helt symbiotiskt vis; varje händelseförlopp är lyhört uppfattat och ljuden kastar ljus på stämningarna som redan finns där. Matti Bye har komponerat filmmusik till flera svenska stumfilmsklassiker och han är en osjungen hjälte.

Om Victor Sjöström finns det, däremot, desto mer att läsa från andra pennor än mina. Sagan om Victor Sjöström är den ofta berättade sagan om Sveriges filmhistoriska guldålder på 1920-talet där han och Mauritz Stiller gjorde filmer som var fulla av kreativt pathos; filmer som beundrades och skulle upptäckas om och om igen av framtida cineaster över hela världen. Att sedan dessa filmer inte var så framgångsrika eller populära som man kanske trott – en amerikansk kritiker tyckte att Körkarlen var ”ungefär lika rolig som att gå på en begravning” – är en annan femma. Sant är att Sjöström, som började sin karriär på 1910-talet, är en av filmens tidiga pionjärer; han och kollegan Stiller lade grunden för hela den framtida filmhistorien tillsammans med Christensen i Danmark, Pastrone i Italien, Bauer i Ryssland och Griffith i USA (om detta, och dessa, har jag skrivit här).

Sjöström gjorde mästerverket Stormen (1928) i USA men fick svårt att fortsätta karriären under ljuderan – och både under 1930-talet och 1960-talet vände konsensus från inflytelserika franska regissörer och teoretiker som André Bazin, som ansåg Körkarlen föråldrad och dubbelexponeringen fånig; filmen blev känd som en ”specialeffektsfilm” och det är en av anledningarna till att den föll i glömska i jämförelse med filmer som Pansarkryssaren Potemkin (1925) eller Nosferatu (1922); legendariska filmer som Körkarlen är värd att ställa jämte.

Idag är Victor Sjöström mest känd för sin sista skådespelarroll i Ingmar Bergmans Smultronstället (1957) där hans knarriga röst och snälla utseende etsar sig fast i medvetandet hos många.

Desto märkligare att se Sjöström i sina egna stumfilmer, när han var en ung man. Ofta spelade han män som var äldre än honom själv. Han var stor och kraftig, som dåtidens mansideal på film ofta var, men hade en otroligt personlig charm: En slags blandning av övervuxen pojke och sårbar machoman. Det vore att ta i att kalla honom subtil, men han gjorde något eget av stumfilmens teatrala överspel. I ett av hans tidiga mästerverk Terje Vigen (1917) spelar han en man som frånskiljs ön där hans älskade bor för att genomlida ett Odysseus-liknande helvete under flera år, och han åldras till en gammal man vid det laget han återkommer till kvinnan som inte längre finns kvar.

Också i Körkarlen är hans karaktär – David Holm – en oduglig, självisk och genomcynisk ”slummare” som en gång i tiden var en fager ung man med framtidstro  – utan skägg och smuts i ansiktet – med lycklig fru och barn. Men han bekantar sig med en extremt Strindberg-liknande filur vid namn Georges (Tore Svennberg) och snart tar spriten över hans liv. Sa jag en propagandafilm för Frälsningsarmén? Åh, jo. Spriten leder till fördärvet, må ni tro! En klunk av brännvinet och några år senare är David Holm nere i rännstenen och hans fru lider – En tidsenlig moralpredikan, då de svenska alkohollagarna vid denna tid var lika stränga som vintrarna.

Hustrun spelas av den förkrossande Hilda Borgström, som inte var ovan med att spela lidande kvinnor; redan i Sjöströms första mästerverk Ingeborg Holm (1913) gav hon den lidande kvinnan utanför samhället ett ansikte och en bister mimik.

Vi får berättelsen i en serie flashbacks – ibland flashbacks i flashbacks – vilket man brukar säga är nyskapande för sin tid (men folk imponeras ännu av tekniken i modern film). I filmens början ligger en av Frälsningsarméns ”slumsystrar” för döden i tuberkulos; Edit (Astrid Holm) är en plågsamt självuppoffrande och godhjärtad person och av någon anledning vill hon att just David Holm ska komma till hennes dödsbädd.

Sjöström skapar en nyårsnatt så kall och bitande att man nästan huttrar åt bilderna. Fotografiskt gick han alltid på en genialisk balansgång mellan nya etablerade regler och egna infall; sedan 1910-talets tid, då man bara kunde filma rakt upp och ner vad kameran såg, visste han allt om hur man utnyttjar scenografi; varenda rum och plats i Körkarlen har karaktär och skapar en direkt emotionell kontakt. Edits dödsbädd är ett litet rum, med mycket saker på väggarna, där skådespelarna står inträngda – det ger en klaustrofobisk men också mysig och varm känsla; att det är just varmt är viktigt, eftersom det ser ut att vara vidrigt kallt utomhus. Till exempel där David sitter på kyrkogården, sin sista timme i livet, med röd näsa och vattnig mun. Han berättar en spökhistoria för sina två suparkompisar och har ingen aning om att en av dem – av obetydliga orsaker – snart ska slå ihjäl honom.

Och eftersom David är den siste att dö på nyårsnatten är det hans uppgift att ta över Körkarlens arbete: Att under det nya året hämta alla de döda och köra dem till Döden; Döden, som en replik förklarar är hans ”stränga herre”. Man brukar ofta prata om hur Ingmar Bergman kanske aldrig hade gjort en film om han inte som ung såg Körkarlen, en film som för honom var ”fullkomligt överväldigande” och lämnade honom ”skakad in i själen”. Att Döden är en ”sträng herre” är också exakt den fras som återkommer i Det sjunde inseglet (1957).

En annan överraskande stafettpinne tycks tas emot av Stanley Kubrick som väl måste ha sett Körkarlen när han gjorde The Shining (1980)? När David Holm, till vansinnets rand arg på sin fru och sina barn, tar en yxa och börjar hugga igenom den låsta dörren då återkommer till och med nästan exakt samma kameravinklar som i Jack Nicholsons klassiska kabuki-osande framträdande.

Sanningen är att både Kubrick och Sjöström inspirerades av D.W. Griffiths Brustna blommor (1919) där Donald Crisp, en av filmhistoriens mest vedervärdiga skurkar, yxade sig igenom en dörr för att komma åt sin av honom hatade fru.

Liksom i Dickens julsaga är den emotionella kärnan i Körkarlen omvändandet av en dålig människa till en god. Körkarlen visar sig vara Georges, Davids gamla ovän, och i en rad flashbacks får vi se hur vidrigt David betett sig mot sin fru och sina barn, samt för Edit – vars relation till David inte är alldeles solklar; men när den uppstår för oss får vi en av filmhistoriens mest hjärtskärande och upprörande scener. Den är inte ens speciellt dramatisk, utan bygger på allt vi inser i ett par enkla gester där manschettknappar faller till golvet.

Allt detta är stundtals plågsamt att se. Dels för att Sjöström planterar information så att vi inser mycket av tragiken genom uteslutningsmetoden, och tvingas ana karaktärernas hemska öde innan dem själva. Dels, kanske ännu viktigare, eftersom Sjöström är så otroligt hudlös i huvudrollen. Vi vet att all förnekan om döden är futil – och vi vet att David varit en hemsk person mot sina medmänniskor. Det är nästan så vi inte orkar se honom inse det själv. Att han slösat bort sitt liv på att vara en elak jävel – och nu måste han dessutom inse det, i en plågsam utdragen process där han bara har körandet av en dödskärra i ett gudsförgätet spöklimbo att se fram emot; därefter den sista vilan, till slut.

Sagan är bekant, som sagt. Men en bra film handlar inte om vad den handlar om, den handlar om hur den handlar om det. Selma Lagerlöf hade ett överseende med film, och var verkligen skeptisk till om det var en konstform eller inte, men hon var sympatiskt lagd till Sjöström trots att han filmade i den nybyggda Filmstaden i Stockholm (Råsunda) och inte i Landskrona, som hon hade behagat; över detta bråkade Lagerlöf och Sjöström mer än över förändringarna Sjöström gjorde i Lagerlöfs originaltext (bland annat en sidointrig om David Holms bror som Sjöström tar bort och bygger om från grunden till något helt annat).

Sjöström behövde dock en studio för att kunna genomföra de banbrytande effekterna tillsammans med fotografen Julius Jaenzon – alla dessa scener med dubbelexponerade människor som föreställde de döda. Dubbelexponering fanns sedan filmens begynnelse – eftersom film bara är en förlängning av fotografiet – men Sjöström och Jaenzon tog det ett steg längre på ett mycket experimentellt sätt: Nu rörde sig de dubbelexponerade människorna från ena sidan av ett rum till det andra, och från långt tillbaka i bild till nära kameran, i tre dimensioner och de interagerade med de ”verkliga” människorna, i deras rum, på sätt som aldrig skildrats förut (se bilden ovan detta stycke för ett exempel). Effekterna hade helt enkelt inte kunnat genomföras i en verklig utomhusmiljö, eftersom de krävde förutsägbara och stilla bakgrunder, men det var väl förståeligt att Sjöström hade svårt att förmedla det till Selma Lagerlöf.

Runtom i världen gjordes det film på 1920-talet i olika genrer och enligt vissa ideologier. Tyskarna hade sin expressionism, fransmännen sin impressionism, italienarna sina historiska epos, USA hade Hollywood och därutöver fanns totalt experimentella filmskapare som Walter Ruttman, Man Ray, Max Richter etc. Men Sjöström hade en slags ”total” vision: Han ville göra filmer som gick bortom intellektet och de givna förväntningarna. Betänk vad Bergman säger om varför han tyckte om filmen när han såg den som ung: ”Det var inte så att jag förstod den, eller något sådant, det var bara den totala kinematografiska upplevelsen.”

När allt kommer omkring så handlar film om känslorna vi får av dem. Symbiosen mellan bilderna, i klippningen, och även musiken; bilden uppstår framför våra ögon och vi känner helt enkelt något- oftast en blandning mellan skräck och glädje – och det finns inga ord som kan förklara den känslan. Det är inte så att Körkarlen är ett intellektuellt mästerverk: Berättelsen kan rent ut sagt kallas banal. Det är inte ens det att Körkarlen är skicklig för sin tid – med sitt intrikata system av flashbacks och de minutiösa effekterna – även om det verkligen hjälper.

Mest av allt är det att Sjöström och Jaenzon helt enkelt hade kameraögon. De förstod att film handlar om att förflyttas till en annan värld och de byggde upp just den värld de ville ta oss till. De riggade upp den, de piskade sina skådespelare, de vevade kameran i exakt samma tempo vid flera olika tillfällen om och om igen, för att effekterna skulle fungera. Sjöström visste hur han skulle fånga en stämning. Han visste hur konst i rörliga bilder såg ut. Han var en av de första.

Det är svårt att se Körkarlen i dag och inte förundras över hur tidlös den känns. Hur starka bilderna fortfarande är. Hur gripande berättelsen, i all sin enkelhet, är. Hur vackra skådespelarnas känslor är. Allt liv och all energi och all vilja till att berätta något. Hur stark och genomgripande dess värld är. Hur stämningarna fortfarande glöder och hur de inte lämnar plats för några misstag. Det är en sådan där perfekt diamant till film, som börjar om i huvudet när den tar slut, och den lämnar en åskådare stum av beundran. Nu som då.

FREDRIK FYHR

 

*

KÖRKARLEN

Originaltitel, land: Körkarlen, Sverige.
Urpremiär: 1 januari 1921 (Sverige).
Svensk premiär: 1 januari 1921.
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (vid premiär).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm tintad film/1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Victor Sjöström, Hilda Borgström, Tore Svennberg, Astrid Holm, Concordia Selander, Lisa Lundholm, Einar Axelsson, Nils Arehn, Olof Ås, Tor Weijden, Simon Lindstrand, Nils Elffors.
Regi: Victor Sjöström.
Manus: Victor Sjöström, efter Selma Lagerlöfs berättelse.
Producent: Charles Magnusson.
Foto: J. Julius (Julius Jaenzon)
Klippning: Eugén Hellmann.
Musik: Eric Westberg (orkesterledare, 1921). Matti Bye (restaurering, 1998).
Scenografi: Axel Esbensen, Alexander Bakó (arkitekter); Victor Sjöström (okrediterad).
Kostym: okänt.
Produktionsbolag: SF.
Svensk distributör: AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå (1921), SFI (1998).