Regi: Jack Plotnick
En oansenlig såpa om karaktärer ombord ett rymdskepp i ”framtiden som den såg ut på 70-talet”.
Man skulle kunna säga att Space Station 76 är en sådan där film som är för intressant för att förbise men inte tillräckligt bra för att rekommendera. Det är en science fiction-film som utspelar sig i ”framtiden som man tänkte sig den på 70-talet”, vilket innebär en retro-scenografi som kommer att få somliga ur en viss generation att gråta av tillfredsställelse.
Därefter kommer de nog somna, för Space Station 76 är en mycket långsam och händelsefattig film.
Man skulle kunna tro att det är en sci fi-spoof i stil med Galaxy Quest (1999) men det är det inte alls. Här finns inga onda skurkar, inga mysiga hjältar, ingen specifik intrig med någon särskild poäng, inga referenser till diverse kultfilmer och ingen direkt uppenbar humor.
Det finns karaktärer. De är ombord ett rymdskepp. De pratar med varandra. De har sina oansenliga personliga problem. Om det är en oglamorös skildring av en tråkig 70-talsvardag, fast i rymden, så är det nästan en lyckad film. Den tycks stå still i en och samma ögonblick – en serie händelseutvecklingar utan rytm eller dynamik; eventuellt är det en film gjord för och av stoners och potheads, en korsning mellan John Carpenters tröga debutfilm Dark Star (1976) och något slags specialavsnitt av That’s 70s Show – men på valium (ett bedövningsmedel som det skämtas en hel del om i filmen).
Vilka är karaktärerna jag nämner? Tja, vi har Jessica (Liv Tyler), som kliver ombord för att bli den nye andrekaptenen. Det anses okonventionellt att en kvinna kan vara kapten – och den blonda kvinnan på valium (Marisa Coughlan) blir genast avundsjuk och börjar manipulera sin dotter, som fattar tycke för denna ”women’s lib”-figur.
Skeppets huvudsaklige kapten Glenn (Patrick Wilson) är i hemlighet bög – det är väl också något som ska förstås som mer kontroversiellt i ett 70-talssammanhang, så där har vi det. Han super sig full ofta, för han saknar den förre andrekaptenen – en kille vid namn Daniel som lackade ur på att han bara fick upp den när han drack. Det här skildras inte med någon större punch eller poäng. Det bara är.
Jessica tycks förutbestämd att fatta tycke för Ted (Matt Bomer) som är skeppets maskinrumsarbetare – han har en maskinhand, efter som han förlorat sin verkliga hand på grund av ett dumt misstag. Han är olyckligt gift med valium-kvinnan, som får fler anledningar att vara sotis. Ytterligare ett par (Jerry O’Connell och Kali Rocha) är med utan större anledning.
Under tiden blir vi påminda om att en komet är på väg mot skeppet. Vi leds till att tro att alla ska gå under i en meningslös, kosmisk död, men riktigt så blir inte fallet heller. I slutet står de alla i en misslyckad julfest och ska avslöja varandras hemligheter för varandra – och stämningen blir inte mer pinsam än den redan varit.
Skådespelarna gör sina jobb och scenografin – som främst ekar av första Alien (1979) och Star Wars (1977) – är snygg. Därutöver finns det ett par detaljer som är mysiga – som ett par robotar (eller ”bots”) som snarare ser ut som plastleksaker, vars uppgift det är att agera psykologer åt de som är ombord skeppet. Tyvärr är deras ordförråd begränsat och de ”pratar” ungefär som SJ:s gamla ”varifrån och vart vill du resa”-kundtjänstrobotar.
Men inga av de här fyndiga detaljerna leder till någon slags fungerande humor. Det är praktiskt taget omöjligt att hitta en poäng med filmen. Man får göra med den vad man vill. Jag väljer att tro att de fem (!) manusförfattarna (en heter Sam Pancake) arbetat med att jämna ut varandras idéer tills inget finns kvar, samt att den långfilmsdebuterande regissören Jack Plotnick är en glad amatör.
Jag brukar vanligtvis ha ganska mycket att få ner i en recension, men här står det still. Space Station 76 snurrar runt i rymden som en meningslös asteroid. Jag hittar ingenting av värde i den, men jag kan inte säga att den är usel. Finns det något bra i den så vet jag att jag åtminstone garanterat inte orkar se om den för att hitta det.
FREDRIK FYHR
*
SPACE STATION 76
Originaltitel, land: Space Station 76, USA.
Urpremiär: 8 mars 2014 (South by Southwest Film Festival).
Svensk premiär: 12 november 2014 (DVD).
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW; DI/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Patrick Wilson, Liv Tyler, Marisa Coughlan, Matt Bomer, Jerry O’Connell, Kylie Rogers, Kali Rocha, Victor Togunde.
Regi: Jack Plotnick.
Manus: Jennifer Elise Cox, Sam Pancake, Jack Plotnick, Kali Rocha, Michael Stoyanov.
Producent: Dan Burks, Katherine Ann McGregor, Joel Michaely, Edward Parks, Rachel Ward.
Foto: Robert Brinkmann.
Klippning: Sharon Rutter.
Musik: Marc Fantini, Steffan Fantini.
Scenografi: Seth Reed.
Kostym: Sandra Burns, Sarah Brown.
Produktionsbolag: Rival Pictures, Om Films.
Svensk distributör: Universal.