Mel Brooks självmedvetna hybrisverk, ett gammaldags filmepos om gamla filmepos, bortglömda av tiden och anno domini 1981 redo att visas för en förbryllad publik. Odyssén genom världshistorien (nåja, det är ju “del 1”) består i princip av två delar – i den ena spelar Brooks “komikerfilosof” under romarriket, hårt kämpandes för att inte kastas till vargarna, och i den andra (som utspelar sig under franska revolutionen) gör han den klassiska dubbellrollen som undersåten som råkar vara en dubbelgångare till kungen. Som prolog får vi dumheter från stenåldern, som epilog får vi trailers för framtidens filmer och som mellanakt får vi ett totalt hysteriskt musikalnummer i Bubsy Berkeley-stil från spanska inkvisitionen. Det var förståeligt att denna film gick de flesta över (eller möjligen under) huvudet, dels eftersom skämten är lämpligt primitiva och låga, dels eftersom Brooks parodierar filmer som Intolerance, Gances Napoleon, De tio budorden, Quo Vadis, allsköns musikaler från 40- och 50-talet och andra antikviteter; mer än enskilda referenser är det också humöret och atmosfären från ett svunnet Hollywood som går igen här, och sättet Brooks förfular den gyllene eran, och den fläckfria piedestal som många satt den på, gör att filmen blir Brooks kanske mest nyanserade och genomborrande satir.
Lämna ett svar