Tidig W.C. Fieldskomedi där han spelar det missförstådda slumdistriktsgeniet som uppfinner okrossbara bilfönsterrutor och blir uppvaktad av vacker östeuropeisk prinsessa utan att hans sura fru tycker det minsta bättre om honom för det. Regissören Gregory La Cava gör detta till en betydligt mer stringent och livlig film än Fields tidigare från samma år (Mannen som gör vad som faller honom in) och man måste beundra tågsekvensen som lyckas mjölka ut så många nivåer av humor ur temat självmord. Helheten är fortfarande ganska pösig och Fields var generellt bättre i sina ljudfilmer, även om denna som sagt har sina förtjänster. Nyinspelad 1934 som Äkta man på vift.
Lämna ett svar