Andrea Arnold återvänder till mammas gata och de engelska betongförorterna från bland annat men i synnerhet Fish Tank. Lägesrapporten drygt femton år senare är ännu dystrare – huvudpersonen är en tolvåring (Nykiya Adams) vars pappa (Barry Keoghan) är en trettioårig utböling som försöker utvinna knark ur en sköldpadda; ute i kvarteren dras hon in i intrigerna hos ett vigilantgäng medan hon försöker hjälpa en ängalik främling (Franz Rogowski) hitta sin ursprungliga familj. Personporträtten är igenkännbara, och Arnolds personregi fortfarande ofattbart effektiv, och intrycket de ger är ännu mer kaotiskt än tidigare. Rörigheten letar sig också ner i berättandets grogrunder – inslag av magisk realism, och vad som verkar vara en tematik om någon form av själslig hemlöshet, känns då och då luddig och forcerad; i sista akten verkar Arnolds figurer rentav glida henne ur händerna, som om själva filmen flyger iväg utan att riktigt landa någonstans. Ett ganska typiskt exempel på den typ av lite mer experimentella film som regissörer gör när de nått framgång genom de mer centrala verk, där de formulerat sina främsta poänger, men fortfarande en fängslande och intressant film präglad av den akuta närgångenhet som få andra filmskapare lyckas åstadkomma.