Terrence Malick hade redan varit omhuldad och mytomspunnen i årtionden när han gjorde sitt första mästerverk – en totalt svävande och lyrisk skildring, samtidigt fullständigt kontrollerad och sammansatt, av Pocahontas liv; Colin Farrell spelar skamfilad kapten som vid koloniseringen av Jamestown dras till infödingskvinnan och finner sinnesfrid i hennes stam. Man kan inte riktigt säga att det som följer är konflikter, lika lite som man kan säga att det är en berättelse i konventionell mening. Genom Emmanuel Lubezkis fenomenala kameraarbete tas åskådaren genom skeenden som påminner om att resa genom drömmar eller minnen; likväl dras figurerna från den ena punkten till den andra och i centrum av allt står Pocahontas själv medan hon soch världen omkring henne obönhörligt förvandlas från sitt ursprungstillstånd till ett själlöst nybyggarexperiment. Att kalla filmen för poetisk är en grov underdrift – detta är en film som berättas nästan helt genom karaktärernas upplevelser och hur platserna manifesteras omkring dem; de utmärkta skådespelarna är som fångade djur i kameran medan en svindlande helhet ständigt är i Malicks enorma fokus. Än mer imponerande är att det hela samtidigt lyckas vara en adekvat historisk skildring, och att den lyckas ge upphov till filosofiska frågor om människans ensamma existens kontra den konstruerade civilisationen. En film som ingen riktigt var beredd på, och som förståeligt gick många förbi, men bara ett första steg för Malick som fortsatte utveckla denna bokstavliga filmpoesi i nästa mästerverk, The Tree of Life. Förlängd version 172 min.
Lämna ett svar