Medan vi närmar oss slutet på denna udda, krångliga, men (tror och hoppas jag) belysande färd så framstår återigen kontrasterna och likheterna mellan subjekten – Deren, Wishman, Lupino och Arnold, kvinnor som befunnit sig i marginalerna och samtidigt utmanat filmformen. Lustigt nog kan man se att dessa filmskapare stött på liknande problem men under olika tider, och medan filmindustrin sett ut på olika sätt. Och Andrea Arnold, som en kvinnlig filmskapare i modern tid, framstår på många sätt som en förgrening av de tre tidigare.
Maya Deren ville göra film som konst, i en tid då även ”seriösa” filmer för en ”bred publik” var slätstrukna och fabricerade. Mainstreamfilmerna har sedan dess blivit ännu mer automatiserade, men filmkonsten är inte längre en smal, okonventionell föreställning utan en princip som håller vid liv regionala filmidustrier och filmfestivaler – filmfestivaler som Andrea Arnold, för den delen, ofta frekventerar, lika ofta framför som bakom juryborden. Man kan inte kalla Arnolds filmer för mainstream, men de är definitivt breda, och hon har kommit att bli en inflytelserik och framgångsrik figur i det konstnärliga etablissemang som, på Derens tid, helt enkelt inte existerade.
På den tiden ville Ida Lupino göra socialt medvetna filmer om riktiga problem, vilket Arnold och vilken annan filmskapare som helst kan göra utan nämnvärda problem. Den tekniska utvecklingen, och breddandet av narrativa format, har också förändrat perspektiven. När Lupino, efter att ha varit tämligen stor Hollywoodstjärna, fick spendera sina sista årtionden i TV-världen så betraktades det som ett nederlag. När Arnold arbetar så genererar TV-produktioner minst lika mycket, ofta mer, kredibilitet och popularitet än långfilmer. Faktum är att i hela hennes resumé är det förmodligen vad hon gjorde efter American Honey, nämligen att regissera säsong 2 av ”Big Little Lies”, som flest människor på rak arm känner till.
Doris Wishman var å sin sida lika okonventionell som Deren och Lupino men i andra änden av spektrumet – men det ”skräp” som på 60-talet var osedligt och förbjudet har i vår tid fått ett retrofashionabelt och av många åtrått skimmer. Kanske är denna åtrå mest relevant när man talar om den bortom rena genrer eller subgenrer; filmskapare uttrycker ofta en längtan efter det låga, kontra det höga, det enkla och folkliga gentemot det avancerade och belästa. Arnolds filmer speglar detta på ett utomordentligt bra sätt och det är inte för inte hennes bästa filmer – Fish Tank och American Honey – är oreglerade, oförskönade och befinner sig på realistisk asfaltsnivå medan hennes mindre självklara projekt – Wuthering Heights och pseudodokumentären Cow – av olika anledningar har högre intellektuella anspråk.
Cow, på tal om det, är en film som lämnade mig oväntat förbryllad. Antingen är jag väldigt trög eller så är filmen… det bästa ordet jag kan komma på är irrationell.
Filmen är en sorts dokumentär där Arnold filmat en vuxen mjölkko vid namn Luma. Då och då liknar det en vanlig spelfilm, men det mesta av filmen består av långa sekvenser av mjölkning, kosläpp, idissling och ett plötsligt ”chockslut”.
För Andrea Arnold borde en film som denna vara en självklarhet – hon är ju alltid i nuet, alltid en ren emotionalist, aldrig rädd för att krossa ens hjärta; hennes huvudpersoner är alltid kompromisslösa människor i en kompromisslös värld. Även om hennes filmer är fulla av nyanser, är deras metoder förenklade och verkar bedrägligt enkla.
Cow måste jag erkänna att jag hade svårt att läsa. I det att vi överhuvudtaget följer en kos liv på en mjölkgård går tankarna till skräckdokumentärer som Cowspiracy och Earthlings; inte bara chockerande i sitt innehåll utan också mycket övertygande i sin retorik. Ändå är Cow i slutändan inte en politisk film, och det skulle ändå vara lite snett för Arnold.
Är det då ett drama förklätt till en dokumentär? Detta verkar vara en populär uppfattning. Kon Luma är helt enkelt Arnolds nästa ”vilda och galna huvudperson”, ytterligare en bristfällig mamma som inte kan fungera i systemet.
Hur roligt det än kan verka, är det inte heller den filmen Arnold har gjort. Den börjar prosaiskt nog, med att kalven separeras från sin mamma, och kanske handlar det bara om vem som tittar, men allt eftersom filmen fortskred upplevde jag att Arnolds uppfattning av kon Luma gradvis blev mer och mer avhumaniserad. Ju mer av kon jag såg, desto mer ko såg jag.
Jag funderade på en liten petitess som vid granskning blev större: Det finns så många närbilder av kon att vi måste ta Arnolds ord för det att det här faktiskt är samma ko vi tittar på från början till slut. Och, för den delen, att det spelar roll att det inte är någon annan, ”random” ko. Varför skulle vi bry oss mer om en ko än den andra, egentligen?
Filmen verkar blanda ihop sina prioriteringar. Ska den här kon representera dem alla, eller ska den inte representera kor alls, utan människor? Och förresten, vad säger det om Arnolds tidigare huvudpersoner om de representeras av kon Luma? Var de alla kor? Eller, om detta är en metafor för livet, kanske vi alla är kor? Eller är alla kor människor? Leker då bönderna med vårt öde? Kanske handlar filmen bara om kor, förutsatt att de är lika viktiga som människor och har mycket värre liv. Vilket hade varit mer aktuellt om det inte fanns all denna överlappning mellan den här filmen och Arnolds tidigare. Filmen verkar vilja säga att korna är olika och bör behandlas lika, men att deras lidande också är helt universellt och vanligt.
Jag skämtar inte med filmen, jag visar bara gränserna för min egen logik. Jag ska erkänna att även om jag tycker att mänskligt våld är avskyvärt och blodkokande (oavsett vem eller vad de utförs på – jag står inte ens ut med den där gifen på killen som förstör sin dator) så tycker jag att det är väldigt abstrakt att föreställa sig djurens inre liv. Jag är säker på att detta påverkar min disträa reaktion på Cow, som, trots att den är uppenbart vacker och fängslande att titta på, i slutändan inte blir en särskilt rimlig film för mig. Arnold bestämmer sig för att avsluta filmen med en chockeffekt som verkade särskilt grym och oförtjänt. Det är inte vad som händer, eftersom det teoretiskt sett är väldigt kraftfullt, utan hur det kontextualiseras i berättelsen. Arnold förbereder dig inte på det, och hon ger inte heller mycket kontext för det. Vilket skulle vara bra, återigen, om klippningen hade samma känsla av oundviklighet som det som händer framför kameran. Nu finns det en oavsiktlig dissonans i stället. Det som i själva verket är oundvikligt framstår som slumpmässigt. Och det är så filmen lämnade mig överlag – som ett uppenbart motiv som vill bli ett konstverk men på något sätt bara kommer halvvägs dit.