George Millers femte Mad Max-film utspelar sig innan Mad Max: Fury Road och är den första som inte handlar om Max själv – istället är detta berättelsen om (den förvisso helt jämförbara) hemlösa krigarinnan Furiosa (Anya Taylor-Joy), som slits från sin paradisiska hemvärld och växer upp som en Yojimbo-liknande figur klämd mellan de två kvarvarande rikena i den stora postapokalypsen. En film som vid ankomsten fick lida av genrefilmspublikens numera ganska förvirrade påtryckningar (är det inte fel på det ena så är det fel på det andra) vilket är en olustig kontrast gentemot Millers häpnadsväckande vision och det mirakulösa i att han lyckats hålla den så vital och säregen. Mer än någon uppföljare eller prequel är detta mer av en krigsfilm i fantasymiljö – inte olikt ett Sergio Leone-epos där den narrativa tråden (om Furiosas jakt efter hämnd på klanledaren Hemsworth) blir en detalj i den större fresken av världbyggen och krigsmetaforer. Det finns mycket av det goda här, för de som har vett nog att uppskatta det. Millers övertygelse av, och närvaro i, sitt eget verk är så starkt att eftertexterna kommer med ”teasers” till Fury Road, trots att filmen kom nästan tio år tidigare – den som ser denna film efteråt (och därmed oundvikligen som någon form av uppföljare) får alltså tänka om.