En äkta fransk filmklassiker om två kåkfarare; en av dem flyr och lyckas efterhand bli chef för en stor fabrik som tillverkar grammofoner. När den andre sent om sider släpps ur fängelset och börjar jobba på fabriken dras snaran åt. Den prototypiska franska komedin där figurer konstruerar principer kring sin sjäviskhet och längtar efter att få vara oskuldsfulla heliga dårar. Med det sagt är det en oerhört respektabelt gjord film av regissören René Clair, som hade rötterna i surrealismen och som fortfarande bär med sig ett par härligt absurda stråk – mest oefterhärmelig är filmens tendens att då och då förvandlas till musikal (detta är eventuellt den enda filmen i historien som har ett sångnummer som framförs i viskningar, eftersom karaktärerna försöker rymma från fängelset). Filmen är inte dynamisk i alla avseenden, och är särskilt lite för snäll och barnslig för att fungera särskilt bra som satir, men den är oklanderligt berättad, särskilt för att vara en tidig ljudfilm; Chaplin lär otvivelaktigt ha inspirerats av denna när han gjorde Moderna tider några år senare (så pass mycket att Clair fick stoppa sitt produktionsbolag från att stämma honom för plagiat) och flera stråk i storyn återkom i Hollywoodklassikern Jag är en förrymd kedjefånge året därpå.