Maya Deren dog 1961. Samma år föddes Andrea Arnold, den femte april, i England liksom en gång Ida Lupino. Medan Lupino föddes i London, och in i en väletablerad teaterfamilj, vars heder och ära hon hela sitt liv kämpade med att försöka upprätthålla även långt efter att hennes föräldrar faktiskt dött, så föddes Andrea Arnold 43 år senare i Dartford, Kent, i ett kommunalt bostadsområde – mer specifikt ett klassiskt engelskt council estate. Hennes mamma var 16 år. Hennes pappa 17 och försvann tidigt ur bilden. Andrea kom att bli den äldsta av fyra barn. Hon växte upp i ett landskap av betong, labyrinter av höghus, ödsliga fält och sotiga motorvägar, däremellan otrygga skogsområden.
Hon skulle komma att bli en kreativ, ovanlig tonåring, en som skrev mörka, originella berättelser och läste upp Anne Franks dagbok på auditions för talangjakter. Intuitivt skulle hon dras mot bilder, berättelser och den mystiska känslan av att det vilar en vild energi i världen; samma typ av vilda energi som David Lynchs verk ofta återkommer till, en energi där det vackra och det ohyggliga vilar mycket nära varandra.
Så var det också en värld i förändring. Vid det laget Andrea Arnold var tio år, 1971, var redan den sexuella och kulturella revolutionen över. Hon blev tonåring samtidigt som Storbritannien gick in i en flerårig lågkonjunktur och sedan, 1979, inledde Margaret Thatcher sin långa regim av attacker mot arbetarklassen. Ungdomskulturen blev våldsammare och mer kaotisk – ur politisk proggressivism kom punken och omkullkastade den konservativa drömbilden av ett ordnat samhälle med en ungdom att lita på. På bio gled sexploitationfilmen över till pornografin – och sex och våld blev snart givna inslag även i vanliga mainstreamfilmer. Det var en i de flesta avseenden maskulint kodad värld, en värld där berättelser innebar tydliga konflikter, konflikter som manliga krafter löste. Kvinnor var horor eller mödrar. Män, i alla led, var i stort sett uteslutande de som gjorde film.
Under tiden, i Kalifornien, medan Andrea Arnold på andra sidan Atlanten växte upp (och senare blev mamma, knegade, sakta men säkert började utbilda sig inom film och fick ett stadigt jobb inom TV), så följde Doris Wishman med i filmvärldens alltmer extrema utveckling. Om hennes filmer varit sjaskiga i svartvitt så blev de på sätt och vis ännu sjaskigare i färg, vilket nu var den nya normen, än mer så på grund av 70-talets ökänt noppriga råfilm (av vilken Wishman torde ha använt sig av billigast tänkbara). Hon kom att göra två direkta porrfilmer, även om det ska ha varit motvilligt, vilka föregicks av Deadly Weapons och Double Agent 73, två filmer som båda såldes med huvudrollsinnehaverskan Chesty Morgan, en bortkommen polsk kvinna som hade en byst värdig Guinness rekordbok. Dessa två filmer har en väldig massa konstigheter, särskilt Double Agent 73, då hon ska förefalla vara någon sorts hemlig agent som bland annat har en filmkamera inopererad i brösten. Ja, som de lärde sa, vad fan är hög standard?
Wishmans ihärdiga arbete saktade emellertid ner under 70-talet och hennes sista film på en herrans massa år kom att bli A Night to Dismember, en skräckfilm gjord för att rida på vågen efter Halloween – en tämligen plötslig gir – och en film som har en produktionshistoria jämförbar med något ur Orson Welles karriär. Det är oklart till vilken mån filmen någonsin hade en ordentlig story, men inspelningen av filmen pågick titt som tätt under flera års tid och klippningen lappades sakta men säkert ihop.
Sedan blev det så illa ställt att den färdiga filmen aldrig släpptes eftersom den helt enkelt försvann. Av någon oklar anledning lyckades Wishman förlora (tappa bort?) sin egen film. Hon löste situationen genom att göra en ny film av det material hon hade kvar och lägga till röster och ljud, ungefär som hon gjorde med ett par grekiska filmer som hon köpte billigt i slutet av 60-talet och lade om ljudet till. Denna bisarra version av filmen, som till sist fick någon sorts utgivning 1983, är mer eller mindre totalt obegriplig.
Wishmans originalversion av A Night to Dismember hittades dock till sist, även om det var många årtionden senare. Filmen är en sorts antologi som knyter ihop några godtyckligt sammankopplade berättelser om Carrie-flickor och seriemördare och bortsett från gore-effekter och en ostig berättare i TV-Dracula-stuk så är Wishmans förmåga att göra väldit långdragna sekvenser där inget händer oförändrad. Mestadels är detta en till film av Wishman där många människor står i korridorer eller reser sig ur fåtöljer medan fåniga röster på ljudspåret försöker ge scenerna sammanhang. Vid det här laget – åtminstone om man betat sig igenom alla Wishmans filmer – börjar charmen gå förlorad.
Vilket inte betyder att filmen är helt charmlös. A Night to Dismember har en småmysig, old school-kvalitet, den är långt varmare än de nymoderna (ofta iskalla) slasherfilmerna. Denna doftar snarare Bigfoot och gamla hemsökta hus; Wishman har en förståelse av skräck som tillhör den tysta generationen – skräck inte som fantasi utan potential, den ambivalenta osäkerheten i hörsägner och moderna myter.
I mitten av 80-talet flyttade Wishman till Florida och började tydligen jobba i en porrbutik. Åren gick och sakta (mycket sakta) och säkert (kanske inte bombsäkert) började intresset för hennes filmer växa hos en mycket liten skara b-filmsentusiaster besatta av att se de knasigaste och uddaste filmerna de kunde komma över. Ofta återfanns sådana gamla skruttfilmer på den blommande videomarknaden, där bolaget Something Weird kom att bli ett varumärke att lita på – Something Weird gav ut knappt eller aldrig sedda lågbudgetfilmer från 50- 60- och 70-talet, med bisarra titlar och konstiga premisser, och det var inte speciellt förvånande att flera av Wishmans filmer började cirkulera på de här banden.
Häromkring, i början av 80-talet, kunde den tjugoåriga Andrea Arnold synas på brittisk TV i barnprogrammet ”No 73” i stort hår och kaotiska kläder – en perfekt tvärkorsning mellan 70-talets punk och 80-talets glammiga kommers. Framför sig hade hon 20 år av arbete och vardag innan hon skulle stå i Los Angeles med en Oscar i hand.