Typiskt utsökt Jacques Feydermelodram om en pojke i Paris som rymmer från sina föräldrar, i tron att han är i vägen för dem, för att sedan adopteras av stenrik, naiv dam vars fäbless för filantropi har mer att göra med hennes egen fåfänga. Liksom i mästerverket Visages d’enfants från året innan fångar Feyder på ett poetiskt sätt barnets hjälplösa perspektiv här, i en film både visualiserad och berättad med slug sofistikation, dels i form av psykologiskt effektiva montage och briljant, subjektivt omformulerade flashbacks, dels bara genom det lyriska fotot som vågar vila i längtansfulla ansikten, urbana miljöer, stora interiörer eller bara fyrverkerier, särskilt magiska när de speglas i ögonen av en pojke som sitter ensam på en uteservering mitt i natten under självständighetsfirandet. Liksom många franska filmer från erna kan man anklaga storyn för att vara tunn, men filmen är så genomgående skickligt utförd och så emotionellt lyhörd att man inte kan förneka empatin och den djuprotade humanismen i Feyders kärleksfulla bildspråk.